När det kommer till HBTQI-frågor är det vanligt att främst västerländska länder målas upp som de mest progressiva. Däremot finns det positiva exempel i Sydasien som vi i Sverige och västvärlden kan lära oss av. I denna essä tar Henrik Schedin avstamp i hijra för att utforska manligt, kvinnligt och allt däremellan.
Hijra, som de kallas i Indien och Nepal, eller khwajasara, som gruppen kallas i Pakistan, är en grupp i sydasiatiska länder som brukar översättas till transsexuella kvinnor eller intersexpersoner. För enkelhetens och läsvänlighetens skull kommer jag i fortsättningen av denna text använda termen hijra oavsett i vilket land jag skriver om. Hijras finns under HBTQI-paraplyet även om gruppen inte har någon enhetlig sexualitet, de föds i en manlig kropp men lever i ett kvinnligt uttryck.
Leyla Jagiella är antropolog och religionsvetare och beskriver i Among the eunuchs sin egen resa som tysk, muslim och transsexuell kvinna till Indien och Pakistan och blir en del av hijra deras, alltså kollektiv för hijras. Hon skriver om transsexualism ur sina egna upplevelser, ur ett sydasiatiskt perspektiv och hur transsexualism har tagit uttryck i den muslimska historien.
Hijras har en lång historia i Sydasien och fyller en rituell funktion i samhället. De blir ofta inbjudna till dop och bröllop för att underhålla med sång och dans samt välsigna barnet eller paret. Men de kan också lägga en förbannelse över familjen om de inte är nöjda med ersättningen eller mottagandet, så allmänheten har inte en odelat positiv syn på gruppen.
En blandning av vördnad och rädsla
Därför får också gruppen utstå en blandning av vördnad och rädsla. De ses i vissa fall mer som ett väsen än en människa och det finns mycket skrock kopplad till gruppen. Då hijras varken är man eller kvinna betraktas de stå mellan det mänskliga och det gudomliga. De anses ha magiska krafter eller att de står närmare det spirituella än andra människor.
Det förekommer alltså en bitterljuv särbehandling, de är speciella och har en viktig roll i samhället men ses heller inte som en vanlig människa. De är fortfarande en marginaliserad grupp, och många av medlemmarna i deras kommer från fattiga förhållanden som har funnit en gemenskap och en ekonomisk trygghet i en hijra deras.
I Sydasien kommer den kulturella särställningen bland annat från de mytologiska varelserna kinnar inom hinduismen som var könlösa varelser kring Shiva, som var exceptionellt bra på att dansa och sjunga. Shiva återföddes även i flera olika skepnader som i vissa perioder var könlösa eller androgyna, eller med dagens språk, hade ett queert uttryck.
Det är från dessa myter som hijras har fått sin musikaliska och dansanta roll, samt sin rituella betydelse då anses stå nära Shiva, som har stor betydelse inom hinduismen.
Det finns många olika röster och åsikter om hijras, men Leyla Jagiella målar upp en i stora drag positiv bild av gruppens förhållanden. Hennes bok är förvisso delvis en personlig berättelse och betraktelse av livet som hijra. Det går givetvis inte att dra några generella slutsatser från hennes individuella erfarenheter, och det går också att kritisera hennes tolkningsföreträde som vit, västerlänningen i Orienten.
Däremot nyanserar Jagiella bilden genom historiskt material och religiösa och politiska perspektiv, samt diskussioner om sin egen ställning i de pakistanska och indiska samhällena. Det gör boken trovärdig och ger en intressant bild av detta sociala fenomen i både dåtid och samtid.
I Sydasien är det vanligt med en vänskaplig, fysisk intimitet som inte är sexuellt kodad. Till skillnad från här i väst är offentliga ömhet enbart acceptabel mellan samkönade vänner och vanlig även mellan manliga vänner, däremot anses det mycket olämpligt i en sexuell bemärkelse.
Under mina första resor till Nepal blev jag obekväm med att hålla mina vänner i handen eller få en hand på låret av vänner. Men då besöken blev fler och mer frekventa vande jag mig till slut, och detta har nu blivit en naturlig del av mina besök. Kvinnliga vänner har givetvis också fysisk kontakt med varandra, men det var jag van vid från hemmaplan.
Jag vande mig även vid att grupper av maskulina män också gick med armen om varandra utan att någon höjde på ögonbrynen. Det känns oerhört inskränkt att skriva detta, andra svenskar kanske inte skulle reagera på om två poliser höll varandra i handen här hemma heller?
Men i den annars så kyska och konservativa stämning som råder i den nepalesiska offentligheten, blev jag förvånad över att se något som jag direkt läste som homosexualitet så öppet. De har med andra en annorlunda syn på vad som är manligt och kvinnligt.
Medvetenheten om homosexualitet leder ändå till mer homofobi
I en diskussion med Nirawan Kumar, en nepalesisk HBTQI-aktivist och författare till memoaren Between Queens and Cities om att bli vuxen och komma ut som homosexuell, menar Kumar att den manliga fysiska ömheten blir mer ovanligt.
Han menar att den allmänna kännedomen och acceptansen kring homosexualitet har blivit vanligare bland ungdomar, och de är därför måna om att inte bli lästa som ett homosexuellt par när de håller varandras hand. En både positiv och negativ effekt av globaliseringen, då medvetenheten om homosexualitet tycks ändå leda till mer homofobi.
Den muslimska världen, och nu är jag medveten om att jag målar med en mycket bred pensel, har jag i alla fall inte förknippat med en bred acceptans gentemot transsexualism eller intersex. Det är inte ovanligt att den muslimska världen målas upp som sexuellt dysfunktionell, då kvinnor måste skyla sig eller leva i avskildhet för att inte reta upp män sexuellt.
Männen blir då i denna världsbild frustrerade våldtäktshot, då de aldrig får utlopp för sin sexualitet. Konservativa är de givetvis också och visar inte någon acceptans mot sexuella minoriteter.
Nidbilden menar alltså att all sexualitet är förbjuden, men så är inte fallet. I flera delar av den muslimska världen har eunucker, alltså kastrerade män, ofta med kvinnligt uttryck och en motsvarighet till hijra, varit en del av hov och ett naturligt inslag i vardagen.
De ansvarade för skötseln av palats och ansågs även här stå nära det andliga. Till och med den islamistiska iranska regimen, ett land som kanske inte främst är känt för sitt vurmande för rättigheter, tillåter transsexualism och att byta kön.
Det finns motsvarande grupper till hijras runt om i den muslimska världen och det finns en stor mängd moskéer som är tillägnade intersexpersoner. Muslimska hov hade eunucker och denna tradition var som starkast i Sydasien under Mogulrikena som härskade över större delen av den indiska subkontinenten från 1500- till 1800-talet.
Hijra deras arrangeras ofta som en religiös order och i många delar av norra Sydasien anses hijras vara likställda med dervischer, sufistiska munkar. De muslimska hoveunuckerna har med tiden flutit samman med de inhemska hijras, som fanns redan innan mogulerna invaderade, och kulturen kring dem har blivit mycket snarlik på den indiska subkontinenten.
Tyvärr har en Shiamuslimsk neo-konservativ våg och extremism dragit fram över den muslimska världen, i form av till exempel Al-Qaida och IS, och transsexualism har omtolkats till intolerans inom flera grupper.
Det är däremot inte bara extremister som tolkar om traditioner till nya, snävare ideal, utan det blir svårare och svårare i flera samhällen att leva öppet som transsexuell. Till exempel i Malaysia där fenomenet har varit accepterat tidigare har rättigheter försvunnit för transsexuella de senaste decennierna.
Däremot så har transpersoner fortsatt en relativt stark ställning i flera delar av Sydasien. I Pakistan, godkändes till exempel en ny lag som stärker transpersoner rättigheter att identifiera sitt kön själv, helt utan några medicinska eller biologiska förbehåll till skillnad från många västerländska regelverk. Denna lag godkändes också av Pakistans råd för islamsk ideologi, och har därför ett brett stöd i stora delar av samhället.
2008 blev Nepal ett av de första länderna som erkände det tredje könet officiellt, och landets folkräkning 2011 var den första i världen som inte bara räknade män och kvinnor utan också kategorin Annan. HBTQI-organisationen Blue Diamond Society tog tillfället i akt i demokratiseringsprocessen efter Nepals inbördeskrig som slutade 2006 och var vid tiden framgångsrika i sin lobbyverksamhet och fick igenom krav på rättigheter.
Det finns tankar kring att i Nepal och Sydasien så uppstod namnet tredje könet, inte för att gruppen är en tredje klassens medborgare, utan för att det finns en koppling tredje ögat, symbolen inom hinduism och buddhism för andlig förmåga och det undermedvetna. Återigen kopplingen till det spirituella och något större. Yngre generationer börjar dock ge uttryck för ett missnöje med den terminologin och vänder sig mer åt västerländska HBTQI-termer.
Vare sig Sydasien eller den muslimska världen är däremot något Mekka för HBTQI-personer. Till exempel, upplever nepalesiska HBTQI-personer diskriminering trots landets tillåtande lagstiftning. I Indien avkriminaliserades homosexualitet först 2018, och det är svårt att leva öppet som homosexuell.
Kumar skildrar i den ovan nämnda boken att det är det fortfarande svårt att komma ut och näst in till omöjligt att bilda familj. Kärlek och äktenskap är redan snirkligt och svårmanövrerat i en kultur där kast och social ställning har stor betydelse i vad som anses accepterat för ett äktenskap.
De flesta är dessutom fortfarande arrangerade och därför håller sig oftast inom normen, så den romantiska kärleken är ingen självklarhet men äktenskap och kärlek till familjen är.
Kommer inte undan patriarkatet
Det är också viktigt att komma ihåg att det patriarkala ramverket är starkt i Sydasien. Dessa fenomen är framför allt förbehållna män, manliga homosexuella och transsexuella personer som föddes i en manlig kropp är fortfarande de som har störst möjligheter att uttrycka sin sexualitet. Kvinnor börjar utmana normer och får en starkare ställning genom kvinnokamp, men det finns många barriärer kvar att krossa.
Nu när traditioner i moderniserade sydasiatiska samhällen luckras upp blir det också mindre vanligt att bjuda in hijras till bröllop och andra högtider, vilket också innebär att inkomster börjar försvinna.
Då många kommer från fattiga förhållanden blir de också tvingade till prostitution och annan illegal verksamhet för att tjäna pengar. Något som blev vanligt redan under det koloniala styret, då hijras förbjöds och tidigare naturliga inkomster försvann. I till exempel Nepals huvudstad, Katmandu, är prostitutionen bland landets transsexuella kvinnor mycket öppen runt Ratna Park, och polisen ser mellan fingrarna.
Många delar av den sydasiatiska kulturen eller samhället är mer flytande och har inte lika hårda gränser jämfört med det i väst ofta binära samhällsstrukturen. En trottoar är inte bara en trottoar, utan även butiksområde, frisörsalong eller bostad. Familjer är stora och utökas med medlemmar då det finns plats och ekonomi nog att ta hand om folk oavsett blodsband.
Jagiella menar att synen på kön också är mer öppen och att gränsen mellan man och kvinna inte alltid är helt klar i och med att hijras har en etablerad roll. Kanske något att dra lärdom av, en mer flytande skala kring vad som är manligt och kvinnligt skulle underlätta för de som hamnar mitt emellan eller de som rör sig mellan de två ytterligheterna.
I Sydasien och i den muslimska världen underlättar det givetvis att hijras har en historisk och vördnadsfull roll, kopplingen till hinduiska gudar, sufistiska helgon och Moghulrikena ger dem en historisk air och en upphöjd självkänsla.
Den västerländska sexualiteten är ofta stelbent. Jagiella tar upp Kinsley-rapporten som kom på slutet av 1940-talet. Rapporten visade att det fanns många män som någon gång hade haft homosexuella begär, och det fanns väldigt få som hamnade i kategorin ”helt homosexuell” eller ”helt heterosexuell”. Verkligheten var mer flytande än antingen eller med andra ord.
Nuförtiden börjar fler och fler röster uttrycka behov av att vara varken eller, och intersex personer och androgyna könsuttryck kan leva mer öppet. Men den binära könstillhörigheten har fortfarande sitt grepp om det svenska samhället.
Det är förståeligt att vilja strukturera och kategorisera sin omgivning för att förstå den, men det strukturen behöver inte nödvändigtvis leda till stelbenthet. Mer flytande sammanhang och kategorier kan leda till en större frihet.
Flytande sammanhang kan leda till större frihet?
Jagiella påpekar att Sydasien har en etablerad social plats för människor som inte innefattas av normen, som inte finns lika tydligt hos oss i Sverige eller Väst. Det är klart att transsexuella och andra HBTQI-personer har skapat egna platser och sammanhang att känna tillhörighet inom, men de platserna är fortfarande utanför samhällsnormen.
Det finns även en risk för att transsexuella och intersexpersoner i Sydasien fastnar inom hijra deras och rättigheterna och möjligheterna inte utvecklas i och med att de redan har en etablerad plats. Men det är upp till yngre generationer bland hijras och transsexuella att ta vid utvecklingen.
I Among the Eunuchs finner vi inte några lösningar och svar på vad som är rätt och fel, men det är nog för mycket begärt. Hon pekar däremot på att acceptans finns överallt i olika former, men det är så klart kulturellt betingat vad som är acceptabelt. Dessutom visar hon att världen inte är så enkelspårig, och genom läsningen utmanas och förändras i alla fall min världsuppfattning.
Genom Jagiellas bok och att lära sig mer om hijras blir det tydligt att kön och könsliga uttryck är kulturellt och historiskt format, och ser därför olika ut runt om i världen.
Föreställningen om det naturliga könsuttrycket lämnade vi bakom oss när vi skapade kulturer, och könstillhörighet är under fortsatt utveckling och påverkning av både dåtid och samtid. Det finns alltså ingen anledning att tro att manligt, kvinnligt och allt däremellan är vad det alltid har varit.
Läs mer | Om hijras i Sydasiens arkiv (urval)
