Det är försommar, men Chetali har ändå jeans. Det långa håret är instucket innanför en svart keps. Det är lunchrusning på den sydindiska restaurang vi tänkt besöka, så vi promenerar runt Connought Place istället. Någon försöker sälja mobilskal till oss, en annan solglasögon och en tredje sträcker ut handen för att få pengar till mat.
Kläderna gör att hon smälter in på ett helt annat sätt än när hon är välsminkad och har på sig en glittrande sari eller salwar kamez. Det var i den rollen jag lärde känna henne för snart fyra år sedan, då Indiens tredje kön fick legal status. Numera träffas vi oftast när hon är klädd i jeans, utan hennes systrar och guru.
Chetali skiftar mellan sina könsidentiteter dagligen, då hon dagtid försörjer sig på att ge välsignelser och nattetid delar lägenhet med män som inte vet vad hon får sina pengar ifrån. Det delade boendet är en praktisk lösning som tvingar henne till ett dubbelliv. Det underlättar när hon åker i kollektivtrafiken eller när hon ska besöka privatsjukhus. Hennes guru är just nu intagen för vård. Hon är HIV-positiv, precis som omkring nio procent av Indiens transbefolkningen. Många av de smittade har någon gång försörjt sig på prostitution, en vanlig tillflykt om välsignelserna inte ger tillräckligt med pengar.
Tiderna förändras. Det enda många av dem har kvar är människors tro på deras övernaturliga krafter, precis som rädslan över att de ska visa sitt könsorgan som en förbannelse. Välsignelserna är ofta oönskade och kanske har vidskepligheten minskat. Transkvinnorna blir inte alltid insläppta för att dansa på bröllop eller dop och sedelbuntarna är tunnare förut. Några skriver checkar, men det är ändå betydligt mindre pengar.
Indien håller på att gå över till en digital ekonomi där målet varit att göra svarta pengar vita. Det började med ett chockartat kontantkaos som uppstod efter att alla 500- och 1000-rupiesedlar förbjöds i november 2016. Det fortsatte med en gemensam, höjd momssats som infördes 2017. Målet är såklart att få in mer skatt till statskassan.
Den nya digitala ekonomin kräver att du ska ha ett bankkonto och för det måste du ha identitetshandlingar. Det är lättare sagt än gjort för personer som lever utanför samhället, även om Indien officiellt har erkänt ett tredje kön och det i praktiken är möjligt att få alla handlingar som transperson.
Vi strosar runt bland butikerna i ryggsäcksresenärerna Paharganj, en bubbla som många Delhibor aldrig har besökt. Kor, bilar och rikshor trängs med turisterna. Jag märker hur Chetali iakttar omgivningen som om hon är beredd på att ett påhopp kan komma när som helst. Glåpord, diskriminering och trakasserier är vardag för många hijras. Andra skulle hävda motsatsen och anklaga dem för ofredanden och utpressning.
Det är också ett faktum att Chetali aldrig skulle åka tunnelbana ensam om hon var klädd som kvinna. Hon möts av glåpord, beundran, rädsla och förakt.
Transpersoner har varit en levande del av Indiens historia under tusentals år och trots att de fått en officiell status i det indiska samhället är de långt ifrån likvärdiga medborgare. Chetali kämpar för att få ihop sitt liv och måste förlita sig på gåvor som blir allt mindre i en moderniserad värld, men har få andra försörjningsalternativ.
– Vem skulle ge mig ett jobb, utbrister Chetali.
