Under åtta år uppe i bergen i norra Pakistan kunde språkforskaren Henrik Liljegren fördjupa sig i lokala språk, som palula. I denna natursköna miljö sammanfaller hög biodiversitet med kulturell och språklig mångfald. Berättelsen kring etableringen av språkcentret Forum for Language Initiatives (FLI) sträcker sig från 1998 till 2025. Läs ett utdrag ur essän som är publicerad i Sidor av Sydasien – Nyanser.
Även den här gången kom vi fram med livet i behåll, konstaterade vi när chauffören strax efter mörkrets inbrott svängde in vid gästhuset i Drosh, en av de lite större basarorterna i södra Chitral, dryga milen från afghanska gränsen. Min fru Maarit, jag själv och våra två barn Johanna, tre år, och Jonathan, knappt två, stapplade på lite skakiga ben ur jeepen och såg fram emot att få äta och sova.
Vi hade under eftermiddagen bokstavligen skramlat ner längs den vindlande och gropiga vägen från det 3 000 meter höga Lowaripasset, andats in stora doser dieselångor, korsat ett antal mindre men knepiga vattendrag, gjort våra behov i möjligaste mån skymda av stenbumlingar, stannat åtskilliga gånger för att släppa fram bilar i andra riktningen, ibland kört om långsammare fordon, i vissa fall med minimala marginaler till vägkanten och det intilliggande branta stupet.
Men sanningen att säga hade det nog tagit ovanligt lång tid den här gången, med tanke på att pakistanska yrkesförare knappast är kända för att någonsin ta det lugnt i trafiken, så jag frågade.
– Ja, alltså, bromsarna slutade i princip att fungera uppe vid passet, så jag motorbromsade hela vägen ner. Men nu är vi här, eller hur?
Nu var vi ännu säkrare på att vi måste försöka skrapa ihop tillräckligt för att köpa en egen bil – nåja, bättre begagnad då – med fyrhjulsdrift för att fortsätta göra de här resorna upp till den pakistanska bergsbygden. Året var 1998 – och våra äventyr hade just börjat.
Det här satt jag och tänkte tillbaka på när jag häromåret reste samma sträcka, på rejält förkortad tid, längs en väg som var både jämn och bred och dessutom asfalterad, tillbakalutad i en bekväm och välutrustad långfärdsbuss. Den här gången gick färden inte över passet utan genom den 10,4 kilometer långa Lowaritunneln – en av de längsta i Sydasien – som stod klar i juli 2017.
Under sammanlagt åtta år mellan 1998 och 2010 – fördelat över tre perioder – bodde vi som familj i norra Pakistan, den allra mesta tiden i staden Peshawar, denna urgamla, stökiga och brokiga provinsmetropol i det som då fortfarande hette North West Frontier Province men som idag går under namnet Khyber Pakhtunkhwa – i mångt och mycket ett centrum för den pashtunska folkgruppen och språket pashto, i alla fall på den pakistanska sidan om den pakistansk-afghanska gränsen.
Förutom att vara det dominerande språket i staden är pashto också det språk som oftast används mellan talare av olika mindre eller större språk i bergsbygden norr om Peshawar. Under våra första år bestod en ganska stor del av stadens befolkning av migranter från Afghanistan. Åtskilliga biståndsorganisationer inriktade på Afghanistan var baserade här medan talibanerna hade makten (första gången).
Med studier i lingvistik och antropologi i bagaget – och med bland annat volontärbidrag från Sida via biståndsorganisationen PMU InterLife – var vi inställda på att göra en insats för marginaliserade språk i Pakistans bergsbygd. Vi hade redan läst det vi kommit över om miljön och de många språken, och visste att de flesta av dem var nästan totalt orörda ifråga om dokumentation och professionell beskrivning.
Redan under en inledande språkinlärningsperiod med pashto som fokus började vi bekanta oss med den mångspråkiga Chitraldalen i norr och kom av olika anledningar att intressera oss för språket palula och dess talare. Ingen annan hade oss veterligen gett sig i kast med att beskriva det här språket sedan den norske språkvetaren Georg Morgenstierne gjorde ett kort nedslag här under en forskningsexpedition på 1920-talet, resulterande i en kort (men vederhäftig) beskrivning.
Som två parallella spår fick vi vara med om att bygga upp regionala språkresurser i Peshawar samtidigt som vi använde våra somrar till lingvistiskt och antropologiskt fältarbete i små byar i just Chitraldalen.
* * *
1 | Ett superexklusivt förhandsutdrag från Den väldigaste indiska matresan ∙ bokutdrag ∙ Zac O’Yeah
2 | Trädgårdshistoria i Indien – från heliga lundar till gröna tak ∙ reportage ∙ Karl-Johan Fabó
3 | Ayurveda är en hälsolära för alla – åtminstone i Indien ∙ essä ∙ Julia Wiræus
4 | Här skapas gröna oaser på hustak i storstaden∙ essä ∙ Jenny Wikström och Karl-Johan Fabó
5 | Följ med till Kumbh Mela – hinduismens megafestival ∙ bildreportage ∙ Mattias Löw
6 | Hazarer i Sverige: ”Kalla oss inte afghaner” ∙ essä ∙ Karin Fridell Anter
7 | Maktskifte och förändringar efter Gen-Z-protesterna ∙ reportage ∙ Henrik Schedin
8 | Yttrandefrihet och demokrati under attack i Bangladesh ∙ essä ∙ Anisur Rahman
9 | På språkjakt i Pakistans Norrland ∙ essä ∙ Henrik Liljegren
10 | Språkresan – eller att prata med tamiler om tamilska ∙ essä ∙ Johan Mikaelsson
11 | Om att förlora och att återerövra dhivehi ∙ essä ∙ Ijunad Junaid
12 | Drömbygget Gelephu Mindfulness City en verklig utopi ∙ reportage ∙ Alf Persson
