I den här artikeln ger jag en inblick i hur olika auktoriteter har oroat sig över barn i Sri Lanka, historiskt sett såväl som i samtiden. Jag visar på att barnhemmet har spelat en central roll för att hantera oron över Sri Lankas barn och utifrån mitt etnografiska material lyfter jag fram några insikter som har dolts av dominerande föreställningar på adoptionsområdet i viljan att adoptera barn från Sri Lanka till andra länder.
Forskning
Skriv ut
I dagsläget kan kines-indier fritt besöka Kalimpong. Många kommer tillbaka för att besöka sin gamla hemstad och vörda sina förfäder som ligger begrava på den kinesiska kyrkogården: det är en viktig ritual i kinesisk kultur att respektera sina avlidna släktingar och förfäder.
Under början av 1980-talet adopterades jag från ett barnhem i Sri Lanka. Ingen adoptionsorganisation var inblandad i förmedlingen av adoptionen. Jag adopterades privat eller informellt av mina svenska adoptivföräldrar.
Den indiska staten lägger ut genomförandet av en rad permanenta sociala program på lokala NGO:er. Även om det innebär vissa fördelar, som att NGO:er når längre ut på fältet och i viss mån representerar civilsamhället, är det också ett sätt för regeringen att genomföra sina program utan att tvingas utvidga statsapparaten, med allt vad det innebär av anställdas anställningstrygghet och pension. En annan följd av att lägga ut samhällsfunktioner på kontrakt blir att NGO:ernas arbete av nödvändighet blir mer standardiserat socialt arbete och mindre aktivism.