Documenta 15 är en konstutställning i tyska Kassel som sker var femte år, och sprider ut sig i stadens museum, parker och nedlagda industribyggnader. I år var det fokus på kollektiva processer och det indonesiska konstkollektivet Ruangrupa var konstnärliga ledare. Henrik Schedin har besökt utställningen.
Kollektivet Ruangrupa från Indonesien har bjudit in fjorton konstkollektiv till Documenta 15, många har i sin tur bjudit in fler deltagare. Det har resulterat i att totalt cirka tusen konstnärer gemensamt har bidragit till utställningen som avslutades den 25 september.
Det fanns ett godhetsparadigm som genomsyrade utställningen, och den ena gruppen tävlade med den andra om att ta upp ett politiskt brännande ämne. Inget fel i det, det behövs godhet i världen. Däremot kan det bli lite larvigt när liknande budskap rapas upp om och om igen, som ett politiskt korrekt kukmäteri. Utställningen kretsade också kring det indonesiska begreppet lumbung, tanken om att fördela överflöd jämt. Den kollektiva processen och konsten som en lärande process upprepades också ofta.
Kan vi lära från varandra? Kan vi se bortom individualismen?
Jag håller med om allt, men jag föredrar konstnärer framför aktivister när jag ska titta på konst. Jag tycker inte om mig själv när jag inser att jag blir irriterad på allt detta godhjärtade och viktiga, men jag tröttnar snabbt på floskler och övertydligheten i sådant som redan borde vara självklart.
Befriande med internationellt konstjippo utan fixstjärnor och stora kulturpersonligheter
Något som faktiskt var befriande var att få besöka ett av världens största konstjippon utan att behöva se några fixstjärnor och stora kulturpersonligheter. I en annars individcentrerad konstvärld som skapar kulter kring de stora utövarna gick jag därifrån och kom knappt ihåg ett enda enskilt namn.
Nog med gnäll från mig och fokus på de sydasiatiska bidragen.
I utställningens huvudhall stack konstnärskollektivet Britto Arts Trust från Bangladesh, med en lång lista av deltagande konstnärer, ut. Dels för att de fick eget utrymme som gick att gå in i vid sidan av i lugn och ro, men också för att den var mer tillgänglig i uttrycket.
De har skapat en butik under ett plåttak med matvaror i keramik och tyg, med vanliga stapelgrödor och kända, internationella varumärken. Däremot hade varorna fått en skev skepnad. Coca-cola-flaskor som bomber, citroner som handgranater och juiceförpackningar med politiska budskap. Gruppen ville förmedla att matindustrin inte är hållbar och på sina håll direkt skadlig med monokulturer och kapitaliserande på grundläggande behov som mat.
Hantverket var väldigt bra, basaren var väldigt fint uppförd med vackra föremål. Det var kul att gå runt i butiken och enkelt att ta till sig av vad de ville säga. Men tyvärr var även här budskapet något enkelspårigt, vilket skavde lite.
Utanför den stora hallen erbjöd gruppen också en lösning eller ett alternativ på storföretagens grepp om vår mat. De hade uppfört en palan, en bengalisk köksträdgård, med ekologiska odlingar från egna frön. Ett hållbart matsystem långt borta från kapitalismens klor, och en mysig plats att gå runt i den annars livliga och välbesökta utställningen.
Det fanns också ett tillhörande kök i trädgården med matplats, en samlingsplats som också symboliserade behovet av samlingsplats där alla var välkomna. Alltså även utsatta människor, återigen godhet.
Jag kan bli lite irriterad när jag blir pådyvlad ett budskap, och inte tillåts eller ens behöva reflektera själv. I stället tycker jag konsten borde öppna upp en tanke, inte erbjuda ett färdigt ramverk för vad som är rätt och fel.
Documenta är stort och svårt att ta in, och jag missade säkert mycket. Det var mitt första besök så jag kan inte jämföra med tidigare år, men jag har svårt att tro att den något spretiga kollektiva aspekten gjorde utställningen mer överskådlig. Många rum var ett mischmasch av verk där fokus låg snarare på processen än slutresultatet, och budskapen fortsatte förvånansvärt ofta att sparka in öppna dörrar.
Det fanns många ljuspunkter, även icke-sydasiatiska sådana, och under dagen fick jag också njuta av mycket bra konst.
Dagens bästa installation
Under en intervju med konstnären Sajan Mani under försommaren blev jag tipsad om ett verk av den indiska konstnärer Amol K. Patil, som jag under dagen såg fram emot att få se. Verket fanns i lokalen vi hade sparat till sist och förväntan växte. Däremot så var verket lite svårt att hitta, och jag var nära på att ge upp efter att ha gått igenom hallen en gång utan att se det.
Men vi tog ett varv till och till slut hittade vi till en källarlokal, och fick se Patils Sweep Walkers. Dagens bästa installation. Ett verk i tre delar som bestod av ett filmat performance, lådor med jord och mindre skulpturer i keramik som samsades med tavlor längs med väggarna.
En inspelning av ett performanceverk bestod av en man som åkte rullskridskor genom Mumbai med en bandspelare på axeln, och ur bandspelaren kom en sång om hur jord blir till tegel och tegel blir till hus och palats. Samma hus och palats som rullskridskoåkaren passerar, till synes obemärkt och ostörd av Mumbais vardagsliv. Det är en sång om daliters stretande och slit för andras välmående och vinst.
Samma jord som besjungs finns upplysta i ett annars dunkelt rum, och runt dem fanns skulpturer av kroppsdelar och människoliknande varelser i keramik, som påminde om tegel, som var spruckna och ibland trasiga eller vanskapta. Lika vackra som suggestiva.
Patils budskap var även det enkelt, men jag blev inte skriven på näsan och fick själv sätta ihop ett och ett till en mycket lyckad helhet. Daliters verklighet ramades in på ett vackert och värdigt vis. Jag kunde gå därifrån med en vördnad inför utsattheten, i stället för att få ont i öronen av att ha fått budskapet skriket i ansiktet.
Dagen därpå åkte jag till Düsseldorf för några semesterdagar, med mycket självförakt och en gnutta irritation på omvärlden. Men också mycket nöjd över att få se en del mycket, mycket bra konst.
Läs mer | Documenta 15
Konstutställning i Kassel var femte år sedan 1972. Utställningen 2022 var den femtonde i ordningen och pågick 18 juni till 25 september.
