Tjejgrupper i södra Indien upplyser om mens

I ett projekt med tjejgrupper får tonårstjejer i Tamil Nadu lära sig att sy tygbindor och hur menscykeln fungerar. Utan undervisning i skolan, och i ett samhälle som ser menstruation som något smutsigt, lämnas flickorna i ovisshet och med otillräckliga mensskydd när de når puberteten. Första mensen markeras med olika övergångsritualer, och med den följer också nya regler som flickorna måste följa. Att studera upplevelsen av menstruation ger en ingång till att förstå sociala mönster och indiska flickor livssituation.

Unga kvinnor i hela världen delar erfarenheten att någon gång upptäcka sin allra första mens. Vad det innebär att komma i puberteten skiljer sig däremot mycket beroende på i vilken kultur kvinnorna lever i. Själv minns jag min första mens som ganska odramatisk. Det var inte heller någon större skillnad på mitt liv före och efter mensen. Är man tjej på landsbygden i södra Indien ser situationen betydligt annorlunda ut.

Många flickor vet inte vad menstruation är, eftersom det inte är något man talar högt om. Man har kanske hört andra prata om det, men riktigt vad det innebär, och varför man menstruerar, det vet de flesta inte. Första mensen är därför för många kopplat till något negativt, då de inte vet vem de ska vända sig till eller tror att de har blivit sjuka.

Den utbredda okunskapen rörande menstruation bland flickorna, men också bland vuxna kvinnor, leder till onödig oro kring bland annat oregelbundna perioder och mensvärk. Har man inte blivit lugnad av Kamratpostens ”Kropp och Knopp” eller fått lära sig i skolan att det mesta är helt normalt är det kanske inte så konstigt att man oroar sig.

En gynekolog berättar att oregelbundna perioder är en av de vanligaste orsakerna till att tonårstjejer besöker sjukhuset i området. En av deltagarna i ett projekt med tjejgrupper där mens har diskuterats, säger att det var speciellt bra att få lära sig om mensvärk, eftersom hon längre behöver oroa sig för att något är fel. Detta var också värdefull kunskap att föra vidare till klasskompisarna.

I varje tjejgrupp ingår ca 15 tjejer mellan 11-19 år. Det är många som är intresserade när flickorna samlas en vardagskväll i klassrummet mitt i byn. Både den stora plåtdörren och fönsterluckorna får stängas till för att hålla ute nyfikna småsyskon och pojkar. Flickorna har fått ett uppstartskit med material för att göra sina egna återanvändbara tygbindor.

De flesta indiska kvinnor använder gamla tygtrasor som mensskydd. Svamp- och urinvägsinfektioner är vanliga då tygtrasorna inte alltid är rena och torra. Tygbindor är mer praktiska, och de är billigare och miljövänligare än de alltmer populära engångsbindorna. Projektet drivs av den lokala organisationen CIRHEP, Centre for Improved Rural Health and Environmental Protection, och kvinnor från området anställs för att hålla i grupperna, ibland tillsammans med utländska volontärer.

Jag är född i byn, så jag känner till situationen för flickorna. Jag kommer ihåg hur tygtrasorna som vi vek skavde och var väldigt obekväma. På grund av mina egna erfarenheter vill jag lära flickorna om mensskydd, hygien, näringsrik mat och kvinnors rättigheter och väcka uppmärksamhet kring de här frågorna, säger K.A Chandra, ordförande för CIRHEP.

Flickorna sitter i en ring på betonggolvet och syr för hand på sina tygbindor. De har fått en genomgång om vikten av hygien, bland annat hur ofta man bör byta binda per dag. De har även fått se en teckning av hur äggstockarna, livmodern och slidan ser ut i genomskärning. Helt ny kunskap även för de flickor som har haft mens ett tag eftersom sexualkunskap inte är en del av läroplanen i Indien. I alla fall inte innan årskurs 12. Förhoppningen är att tjejgrupperna kan bli ett forum där man kan diskutera och ställa frågor. Flickorna uppmanas också att börja prata om sina upplevelser av menstruation och att sprida kunskapen vidare. Ibland bjuds gästföreläsare, som tex. sjuksköterskor och socialarbetare, in för att dela med sig av sina erfarenheter.

Om det pratas lite om själva mensen inom familjerna så pratas det desto mer om vad tjejerna måste tänka på nu när de har kommit i puberteten. När några av flickorna blev tillfrågade hur de kände när de fick sin första mens sa de att de var ledsna och att de önskade att den inte skulle komma så tidigt. Bakgrunden till detta är att de då förlorar sin frihet. Så fort den första mensen har kommit räknas de som mogna och ska därmed hålla sig inne mer och inte vara ute och leka på kvällarna. Flickorna bör då vara restriktiva med kontakten med pojkar och måste tänka på sitt rykte på ett helt annat sätt.

Förr giftes flickor bort inom ett år efter första menstruationen, vanligtvis vid 15-16 års åldern. Nuförtiden väntar de flesta familjer till döttrarna är i alla fall 20 år. Flickor får idag mens tidigare än förut, kanske till och med redan vid elvaårsåldern. I kombination med de regler som sätts upp för ogifta kvinnor leder detta till att flickor idag får en väldigt lång ”mellanperiod” där de inte kan ta del av sociala sammanhang på ett lika avslappnat sätt som yngre flickor eller gifta kvinnor kan.

Det finns även många andra regler flickorna nu måste tänka på. En indisk kvinna som har mens får inte gå till templet. Hon får inte utföra några religiösa handlingar, helst ska hon inte ens titta på en gudabild. När hon har mens ska hon inte röra vid andra människor och ogärna laga mat. Att se menstruerande kvinnor som orena förekommer i många religioner.

I Bibeln kan man t.ex. läsa att en kvinna är oren sju dagar från att det kommer blod från hennes kropp och att den som rör henne blir oren till kvällen (3 Mos 14). Olika spirituella tabuer, som de här reglerna, är starkt rotade och praktiserade inom hinduismen.

Jag har alltid sett min mamma hålla sig borta från folk under sin mens, så jag tänkte att jag borde göra likadant, säger en av flickorna.

Flera flickor uttrycker att det är tråkigt att missa olika familjehögtider, som alltid är religiöst kopplade och därför förbjudna att besöka för de tjejer som har mens.

Jag känner mig övergiven och ensam när det är en sammankomst i en annan by och jag inte kan åka med de andra, berättar en av flickorna.

Flickorna bör alltid ha med sig en citron eller en järnbit under mensen. Detta sägs skydda mot onda andar, som lättare kan skada kvinnor då de inte bara är i ett orent utan också ett sårbart tillstånd när de har mens. Kvinnor ska även vara mer noga med att tvätta håret. En hårtvätt fungerar som ett renande bad.

Första mensen är en tydlig markering att en kvinna går från ett stadium i livet till ett annat, en övergång. Alla samhällen har olika typer av övergångsritualer, tex. bröllop och begravningar. I Tamil Nadu har man även Sadangu. Tillställningen, som markerar att en flicka har fått sin mens, består av ett firande hemma hos familjen med en stor skara gäster. Förutom flickan själv är hennes äldsta morbror huvudpersonen för dagen. Han kommer med sin familj och överlämnar gåvor till systerdottern, varav flickans första sari är den viktigaste.

Det är ingen slump att det är just av morbrodern hon får den. Att bära sari markerar att man inte är barn längre, och i och med mensen var den unga kvinnan förr också giftasvuxen. Den ideala maken för en flicka har traditionellt varit hennes morbror, eller hans söner, och därför spelar han en central roll i högtiden. I de flesta familjer är detta en tradition som endast lever kvar i själva ritualerna, men det är fortfarande relativt vanligt i området att flickor gifter sig med sina morbröder eller kusiner.

Att gifta sig inom familjen är tryggt både ur ekonomisk och social synpunkt, men har dessvärre lett till en ökad nivå av missbildningar och olika handikapp hos barnen. Hur de olika delarna av Sadangu-ceremonin går till kan variera lite från familj till familj. Så här berättar en flicka om några av ritualerna:

Alla kvinnorna i min morbrors familj stod runt mig. De tog en tråd och mätte min längd och sen klippte de tråden i två delar. Det upprepade de tre gånger. Efter det lade de kakor på mina händer, axlar och mitt huvud, och det var min morbror som sen skulle ta bort dem. De fyllde också en kopp med ris och vidrörde min axel med den.

Ceremonin sker några dagar efter den första mensen. Under de dagarna har flickan suttit isolerad i ett hörn av huset, eller i vissa fall utanför huset. Detta kan ses som en del av övergångsritualerna, men också kopplas till mensen som något orent. Förr satt flickorna ute i en hydda eller i ett koskjul. Hyddan lever i dag kvar i symbolisk form som några lövkvistar där flickan sitter. De flesta av flickorna tyckte att Sadangu var något positivt, speciellt eftersom man samlade släkt och vänner. De såg däremot negativt på tiden i avskildhet.

”Det kändes som att jag satt i ett fängelse”, berättar en av flickorna.

”Vi kommer inte att göra på det sättet med våra döttrar. Jag skulle låta min dotter gå runt i huset, och sen skulle vi städa hela huset efteråt istället”, tillägger en annan.

Det kan tyckas paradoxalt att första mensen å ena sidan uppmärksammas på detta väldigt offentliga sätt, samtidigt som vissa aspekter av ämnet helst inte diskuteras ens med den egna familjen eller närmsta vännerna. Bristen på tillgänglig information om mens gör att flickor växer upp med en onödig oro och ovisshet, något som även riskerar att skada deras hälsa.

De ceremonier som följer på första mensen skulle kunna fungera som ett lämpligt tillfälle att prata om menstruation. Klart är att unga kvinnor uppskattar att få kunskap om vad som händer i deras kroppar och hur man hanterar att komma i puberteten. Det är positivt att se att fler och fler organisationer och feministiska grupper har börjat sprida information om bindor och menstruation.

Att uppmärksamma och undervisa i frågor som berör unga kvinnor är angeläget om man vill stärka tjejer, som ofta är underprivilegierade både i samhället och i familjerna. För makt krävs kunskap, och vad är då inte bättre än att börja med kunskap om den egna kroppen!