Valet i Indien inleddes i april och pågår in i juni. Allt pekar på att hindunationalistiska BJP behåller makten. Henrik Schedin reflekterar i en kommentar kring nationalpoeten Rabindranath Tagore, som i essän Nationalism, 1918, förde fram humanism med internationellt perspektiv och med moral som grund, inte konkurrensdriven nationalism.
När alla röster väl är räknade i Inden i början av juni väntas utgången bli att det hindunationalistiska Bharatiya Janata Party (BJP) får en majoritet av platserna och behåller makten över det indiska parlamentet, Lok Sabha.
Landet har länge framställt sig som ett land med en enighet sprunget ur mångfald, men genom landets historia har religiösa motsättningar uppstått med jämna mellanrum. Under BJPs styre har osämjorna ökat.
Under den indiska frihetsrörelsen skrev nationalpoeten och nobelpristagaren Rabindranath Tagore essän Nationalism som gavs ut 1918. Det är en kort bok med livfullt språk och poetiska liknelser vilket ger behaglig läsning trots det omfångsrika ämnet. Boken behandlar nationalismen i Japan, västvärlden och Indien i varsitt kapitel.
Tagore beskriver hur den nyblivna stormakten Japan har börjat likna de västerländska staterna. Landets sågs av många asiater i början av 1900-talet som en befriare, då de tog över västerländska kolonier i Öst- och Sydostasien.
Den bilden förändrades dock när Japan blev en grym ockupationsmakt. Tagore menar att de västerländska nationerna enbart respekterade den japanska nationen när den visade sig vara lika brutal som de själva hade varit.
Japan var alltså tvunget att sätta hårt mot hårt för att vinna mark på den internationella arenan. Tagore sörjer att det universella brödraskapet i Asien tynar bort när Japan sällade sig till den västerländska nationalismen och till militarism.
I detta kapitel går det att se kopplingar till vår samtids destruktiva krig och utvidgning av territorium som sker i efterdyningarna av Rysslands invasion av Ukraina. Kina hotar Taiwan och Israel tar chansen att jämna palestinska territorier med marken. Det är minst sagt oroliga tider nu när vår omvärld rustar upp och går med i militärallianser.
Tagore menar att den västerländska synen på nationen bygger på att medborgarna antar en mekanisk syn på sitt medborgarskap, en form av konformitet för att passa makten och ekonomin. Samt att det är den av konkurrens drivna nationalismen som måste utöka sitt territorium. Detta till skillnad från den indiska nationalismen, som enades i sin mångfald.
Nationalskalden önskar att det fria Indien ska drivas av andlig moral och enighet både inom och utanför nationsgränserna. Indien hade möjligheten att visa hur en nation skulle byggas utan etnisk enighet.
Det nationalistiska projektet var tidigare ofta byggt kring mer homogena grupper, men den då tilltänkta nya staten Indien skulle byggas på en mångfald. Det fanns en optimism i hans text om ett nytt, fredligt Indien som skulle smitta av sig på omvärlden.
Den optimismen är bortblåst i filosoferna Divya Dwivedi och Shaj Mohans nyss utkomna samling texter Indian Philosophy, Indian Revolution. Där de beskriver den nyfascistiska hindunationalismen och hur förtrycket mot minoriteter ökar i landet. De menar att BJPs allt mer våldsamma retorik kring muslimer som ett hot ger dem legitimitet att prata om en hinduisk majoritet, vilket filosoferna menar är en falsk majoritet.
Även journalisten K.S. Komireddis har en mörk syn på landets utveckling i boken Malevolent Republic. Han påpekar att nationsbygget Indien var tvunget att stå på en sekulär grund på grund av mångfalden, vilket landet officiellt fortfarande gör. Men Komireddi menar att landet de facto har blivit en hinduisk stat under BJPs ledning och att den nationella enigheten är uppluckrad.
Tagore stod för en humanism med internationellt perspektiv med moralen som grund, inte konkurrensdriven nationalism. Han förespråkade mänsklig enighet framför allt annat, bortom nationsgränser, religion och etnicitet.
Är det kanske naivt eller dumt att förlita sig på moral? Den korta skriften blir enkelspårig och inte alltid så nyanserad, men just nu är samhällsdebatten också enkelspårig.
Det indiska medborgarskapet blir mer och mer kopplat hinduismen och grupper ställs mot varandra. Tagores essä ger då perspektiv på vår nutid och en påminnelse om att det finns andra vägar än upptrappning och splittring. Det är idealistiskt, men också rimligt.
Läs mer | Tagore och Västbengalen
