Genom Sydasiens nyårskalender lyfter vi fram utdrag ur den färska boken Sidor av Sydasien – Sydasien i Sverige. Först ut är den i Bangalore bosatte skriftställaren Zac O’Yeah. I en längre essä, som inrymmer ett sprakande persongalleri, finns sedvanligt skarpa observationer och initierade referenser.
Vad är det med Indien som lockar oss nordbor så? Det är knappast enbart värmen som gör att många drar till tropikerna, även om det lär vara en bidragande faktor, speciellt vintertid trots att man, enligt Janne, kan bli av med skallen om man tittar ut ur bussen och en mötande buss kör för nära.
Det mig veterligen enda svenska försöket att kolonisera Indien var småskaligt: ett skepp landade 1733 men sjömännen – som led av skörbjugg och bara hade några enstaka muskedunder att värja sig med – höll inte ut länge och svenskarnas blygsamma planer
på att ha en egen handelsbod på den tamilska kusten omintetgjordes. När jag for till platsen, syntes inga spår alls i byn som idag heter Parangipettai – ”utlänningarnas marknad” betyder det på tamilska.
Andra kolonialmakter som britter, fransoser, portugiser, holländare och danskar lämnade betydligt fler ledtrådar i form av arkitektur och ibland rent utav fusionsmat.
Få känner till att de sötsaksälskande bengalernas mest älskade sötsak, rosgulla, har rötter i ostarna som ystades i portugisiska handelsstationen Bandel, idag blott en förstad till Kolkata. Men det går fortfarande att köpa Bandel-ost på saluhallen i Kolkata. Och jämföra: väldigt likt rosgulla bortsett från att osten är salt och sötsakerna… ja, himla söta.
Så var det detta med litteratur. Det går inte att sticka under stol med att européer utövade en stor påverkan på Indien – fast kanske inte lika stor som Indiens på Europa. Indiens sanskritepik hade en enorm effekt på 1800-talets europeiska intellektualism och det kan heller inte förnekas att Aisopos folkkära djurfabler har sina rötter i den indiska fabelsamlingen Panchatantra.
Men icke desto mindre växte nästan vi alla, såväl europé som indier, upp med Djungelboken av Rudyard Kipling, den förste indiskfödde Nobelpristagaren i litteratur. Och dess filmatiseringar.
Svenskar har av outgrundliga skäl dragits till att skildra landet, nästan som en initiationsrit i skriftställarkonst och ordmåleri.
Förr eller senare måste man som författare fråga sig varför man egentligen skriver som man skriver. Av någon orsak har just Indien utövat en stark dragningskraft på svenskar som av outgrundliga skäl dragits till att skildra landet, nästan som en initiationsrit i skriftställarkonst och ordmåleri.
Som ung aspirerande författare dröjde det inte länge förrän jag anslöt mig till skaran – efter en handfull refuserade generationsromaner som inget förlag var intresserade av, noterade jag att många andra tagit vägen över Indien i diverse faser av sina karriärer: Artur Lundkvist, Jan Myrdal, Tomas Löfström. Därmed drog jag på mig vandrarkängorna och fyllde ryggsäcken med toarullar. Och en reseskrivmaskin.
Idag, 33 år senare, är jag kvar – i Bangalore, häckandes på Koshy’s bar och kafé där man hittar sydindiska författare, gråhåriga dramatiker, filmmakare och kulturnissar med kaffekopp i handen, munnen öppen och kacklandes högljutt dagarna i ända. I genomsnitt smuttar svenskar på sina kaffen i tjugofem minuter, men på Koshy’s dricker ingen upp på mindre än två timmar eftersom de pratar så mellan klunkarna.
* * *
Essän av Zac O’Yeah kan läsas i sin helhet i boken Sidor av Sydasien – Sydasien i Sverige (länk för beställning nedan).
Läs mer | Sydasiens Nyårskalender 2024-2025
01 | Indiens oupphörliga dragningskraft på skrivande nordbor ∙ essä ∙ Zac O’Yeah
02 | Resa genom tid och rum i Sydasien i Sverige ∙ reportage ∙ Johan Mikaelsson
03 | Hur jag som författare fick ett bonusliv i Sverige ∙ essä ∙ Saiful Baten Tito
04 | Sydasiatiska diasporan i nya rum i litteraturen ∙ essä ∙ Henrik Schedin
05 | Intrycken från Sangeet lever i vår minnesbank ∙ reportage ∙ Troy Enekvist
06 | Fast någonstans mellan norr och en ö ∙ essä ∙ Lubna Hawwa
Sydasiens filmade reportage ”Sydasien i Sverige” (nedan) finns också i Sydasiens kanal på Youtube – @sydasientidskrift – följ oss och gilla oss gärna där!
Reportaget som är tio minuter långt och till största del spelades in i september är filmat och klippt av Olle Melkerhed och Caroline Hägg och producerat för Sydasien i samarbete med Johan Mikaelsson som producent och reporter.
