Saiful Baten Tito är fristadsförfattare i Göteborg sedan 2023. I en essä i Sydasiens färska bok reflekterar han över tillvaron, tankefriheten och läget i hemlandet Bangladesh. Samtidigt ska han etablera sig i det svenska samhället, med utmaningar kring språk, årstider och hemlängtan. Läs ett utdrag i nyårskalendern.
När flyget lättat från Dhaka flög tankar runt i huvudet. Den första var att jag nu lämnar mitt hemland – kommer jag att kunna återvända? Den andra var att landet jag var på väg till kände jag bara till genom foton och internet. Jag tänkte på vädret, på atmosfären i landet jag snart skulle befinna mig i.
För det tredje var jag rädd. Jag var ännu inte i säkerhet. Bangladesh har goda förbindelser med Turkiet. Antagligen kände regeringen ännu inte till att jag var på väg att lämna landet. Men vad händer om någon upptäcker det innan jag hinner fram till Istanbul?
Kan de skada mig efter, vid flygplatsen? Efter att den saudiske journalisten Jamal Khashoggi mördades på det saudiska konsulatet i Turkiet verkar det inte finnas någon säker plats för en sådan person som jag är.
Efter att ha funderat upptäckte jag plötsligt att Dhaka krympt och insåg att flygplanet verkligen var på väg mot Istanbul. Jag var nära gråten, och tänkte på några strofer av nobelpristagaren Rabindranath Tagore, som skrev på mitt språk bengali, och som han själv översatt till engelska:
Like parting manifold deaths,
I am on my way to the crown
Of a new dawn.
Blowing the stride of my caravan
in wind gusts
All my timeworn belongings.
No way to return
You won’t recognize me
Gazing from faraway
Hey friends, farewell.
Dikten i fri svensk översättning [av Svante Nilsson, som översatt essän, red anm]:
”Som att skiljas från en mångfald dödar, är jag på väg mot krönet av en ny gryning. Karavanens långa kliv som formar vindpustar mot mina nötta ägodelar. Ingen väg tillbaka, ni kommer inte att känna igen mig där jag ser mot er, långt borta. Vänner, farväl.”
Det är en sanning att jag har passerat död i mångfald. Så många som 22 skribenter, bloggare och aktivister har mördats mellan 2013 och 2021. Jag hade kunna bli en av dem. Jag lever ett bonusliv. Jag lämnade landet med nya ambitioner, i hopp om att ämnet jag arbetar med kommer att få en ny positiv injektion och nå nya dimensioner.
När flyget lämnade Istanbul andades jag ut, en suck av lättnad. Jag började känna mig säkrare. Började känna att det inte fanns något dödshot mot mig längre, att jag inte längre behövde gömma mig för att slippa bli arresterad, att mina familjemedlemmar inte längre behövde oroa sig över mig.
Jag var mycket ledsen över att lämna min familj och mina vänner. Jag tänkte på hur min älskade brorsdotter Baibhav skulle anklaga mig någon gång i framtiden för att jag inte hade velat anta utmaningen. Jag anklagade mig själv, men kom inte fram till något domslut. Men när jag kände att jag befann mig i en säker zon försvann all ängslan.
Jag drack ett glas rött vin och somnade. Vaknade av pilotens röst och gjorde mig beredd att landa i Sverige, ett land som är bland de allra bästa när det kommer till att säkerställa yttrandefrihet. Jag sa till mig själv att en författare har inget land. Hela världen är hans land.
* * *
Essän av Saiful Baten Tito kan läsas i sin helhet i boken Sidor av Sydasien – Sydasien i Sverige, som kan beställas från redaktionen och köpas hos återförsäljare (se innehåll i nyårskalendern nedan).
Läs mer | Sydasiens nyårskalender 2024-2025
01 | Indiens oupphörliga dragningskraft på skrivande nordbor ∙ essä ∙ Zac O’Yeah
02 | Resa genom tid och rum i Sydasien i Sverige ∙ reportage ∙ Johan Mikaelsson
03 | Hur jag som författare fick ett bonusliv i Sverige ∙ essä ∙ Saiful Baten Tito
04 | Sydasiatiska diasporan i nya rum i litteraturen ∙ essä ∙ Henrik Schedin
05 | Intrycken från Sangeet lever i vår minnesbank ∙ reportage ∙ Troy Enekvist
06 | Fast någonstans mellan norr och en ö ∙ essä ∙ Lubna Hawwa
Vid sidan av boken finns nu Sydasiens filmade reportage ”Sydasien i Sverige” i Sydasiens kanal på Youtube – @sydasientidskrift – följ oss och gilla oss gärna även där! Filmen kan också ses här på Sydasien.se.
Reportaget som är tio minuter långt och till största del spelades in i september är filmat och redigerat av Olle Melkerhed och Caroline Hägg och producerat för Sydasien i samarbete med redaktören Johan Mikaelsson som producent och reporter.
