Den amerikanske författaren Abraham Vergheses senaste roman Vattnets förbannelse utspelar sig i Kerala under en stor del av 1900-talet. Det är en bok om medicinsk utveckling, vatten och en familjs vedermödor. Henrik Schedin har läst.
Vattnets förbannelse är en släktkrönika som sträcker sig över 77 år och börjar med ett barnäktenskap år 1900 i byn Parambil i vad som idag är Kerala. Den lilla flickan kommer att bli den inflytelserika och ömsinta matriarken Stora Ammachi, och berättelsen kretsar kring henne och hennes familj.
Byn Parambil genomgår förändring i takt med tiden och samhället utveckling, och Stora Ammachis familj lika så. Boken är en skildring av livets gång och band mellan generationer, men också en bok om sjukdom och rädsla för livets nycker. Männen i Stora Ammachis familj lider nämligen av vad som kallas Åkomman, trots att de lever i det vattenrika Kerala drunknar de. En förbannelse som mödrarna försöker skydda sina söner ifrån.
Parallellt med Stora Ammachis familj berättar även Verghese om den skotska läkaren Digby Kilgour, som kommer till Madras för att jobba som kirurg. Efter en olycklig kärleksrelation och ett missöde känner han sig nödgad att fly skammen och hamnar i Kerala. Där blir han omhändertagen av en svensk läkare som driver en leprakoloni. I Kerala korsas Digbys och Stora Ammachis vägar.
Abraham Verghese är född i Etiopien med indiska föräldrar och lever nu i USA. Hans föräldrar har ursprung i Kerala och han är själv läkare. Vattnets förbannelse kom på svenska i slutet av förra året i översättning av Manni Kössler, och sedan tidigare finns boken Skära för sten utgiven i översättning av Hans Berggren.
Språket är något överbelastat, stundtals lyriskt i sin detaljrikedom men ofta svamligt.
Vergheses bakgrund som läkare märks då berättelsen kretsar kring läkare och sjukdomar, genom hela boken beskrivs kroppar, medicinska ingrepp och sjukdomar detaljerat och med vördnad. Bokens styrka är när författarens kunskap och kärlek till läkarkonsten får ta plats.
Det finns också en sexscen i boken som nästintill är klinisk. Med medicinsk blick beskrivs akten och Digbys älskarinna som ”ett underverk av fysiologi, en magnifik kropp som innehåller sin konstellation av organ innanför hudens gränser.” Som många sexscener i litteraturhistorien blir det stelt, men det är ändå en ny vinkel på akten.
Digby används för att beskriva Indien och dess koloniala relationer, hans naiva och nya blick på landet och dess koloniala relationer. Han förfäras över segregationen och ojämlikheten. Vilket är rimligt, men en stilistiskt tafflig kritik av det Brittiska imperiet. Det är ett tröttsamt grepp som blir övertydligt för läsaren, det hade inte behövts skrivas ut.
Bokens omfång är imponerande och ambitiös genom att ringa in 77 år på cirka 700 sidor. Tidsperspektivet i släktkrönikan väver in mycket av Indiens moderna historia, men det gör också narrativet spretigt. Karaktärer försvinner under långa perioder vilket gör det svårt att ha reda på dem och hur de hänger ihop med historien.
Vattnets förbannelse är en angenäm historia för dem som är intresserade av södra Indien, men inte någon bedrift rent litterärt.
