I en stadsdel i Paris befolkad av tamiler från Sri Lanka utspelas handlingen i Little Jaffna. ”Filmen är välgjord, med en trovärdig historia, som hämtad ur verkligheten, och med skådespelare som gör övertygande porträtt av sina karaktärer. Allt ger en känsla av autenticitet”, skriver Sydasienredaktören Johan Mikaelsson som såg filmen under GFF. ”Inte bara de som följt med i Sri Lankas inbördeskrig kan få ut mycket.”
I ett antal städer i Europa, Nordamerika och Australien finns kvarter och stadsdelar som kallas ”Little Jaffna”, eftersom där finns en hög koncentration tamiler från Sri Lanka. På dessa platser i exempelvis Toronto, London, Sydney och Paris dominerar tamilska skyltar.
I stadsdelen La Chapelle i Paris behöver besökaren inte ta många steg för att stöta på de tamilska inslagen i form av restauranger, butiker, tempel och givetvis människor.
Med filmen Little Jaffna som visades under Göteborg Film Festival gör 35-åringen Lawrence Valin debut som regissör. Inte bara det, han spelar samtidigt huvudrollen. Allt är mycket övertygande och det är en bedrift i sig att hantera både dessa ”roller”.
Lawrence Valin föddes i Frankrike med rötter i norra Sri Lanka. Han växte upp med sin farmor – precis som karaktären, polismannen Michael, som han själv spelar. Han har tagit sig an uppgiften att infiltrera ett tamilskt kriminellt gäng som har kopplingar till den då terrorlistade LTTE-gerillan och dess insamlingsverksamhet.
Intäkterna kommer från bidrag från tamiler i exil, men också från drog- och människohandel. Tiden är satt till 2009, då såväl inbördeskrigets och Tigergerillans dagar var räknade.
Gängmedlemmarnas varnings- och hälsningsrop är en härmning av påfågelns märkliga, nästan overkliga läte. Den som rest runt i Sri Lanka känner igen ljudet, inte minst från områdena runt hindutemplen i de tamildominerade norra och östra delarna av ön. I filmen är det medlemmar av gänget ”Killaz” som använder det.
Det är också en extra krydda att få höra tamilska och franska talas omväxlande i den här filmen, som är mycket välgjord in i minsta detalj. Klädval och bilar är valda för att placera filmen rätt i tiden. Karaktärerna spelas med stor säkerhet och många tamilska, kulturella markörer kan noteras, i både hem- och butiksmiljöer – och givetvis så också i dialogen.
Michael utvecklar vänskap till gängmedlemmarna, som lever i en brutal verklighet. Många är föräldralösa och har i gänget funnit sin nya tillhörighet. Total lojalitet är ett krav, från gatugängets ledare till överhuvudet, som i sin tur svarar till Tigergerillans ledare och drömmen om ett självständigt hemland Eelam, som alla vördar lika högt.
I bilder, handling, ljud och atmosfär förtjänar Little Jaffna att ta sig utanför den egna stadsdelen, utanför diasporan och ut i den breda filmvärlden. Filmen är ju extremt välgjord, med en trovärdig historia, som hämtad ur verkligheten, och med skådespelare som gör övertygande porträtt av sina karaktärer.
Allt ger en känsla av autenticitet. Och inte bara de som följt med i Sri Lankas inbördeskrig kan få ut mycket. Det återstår bara att se var filmen visas härnäst.
I slutet av filmen, efter att rollistan rullats ut, smyger sig ett politiskt budskap in. Vi som publik påminns om att inget har hänt i att skipa rättvisa kring ”folkmordet av Sri Lankas regering på 70 000 människor i krigets slutskede” (fritt översatt).
Filmen placerades i kategorin ”Thrill” och taggades under rubriken Disobedience – Olydnad. Diskussionen kring det som hänt i Sri Lanka fortsätter.
Se också | Intervju med Lawrence Valien
Läs mer | Sydasienfilmerna vid GFF 2025
