De indiska metropolerna lockar ständigt nya människor som söker efter ett bättre liv genom jobb, studier, kärlek, nöjen eller äventyr. Urbaniseringen upphör inte, men allt fler vänder städerna ryggen. Julia Wiræus reflekterar utifrån sin tid i Indien och hur hennes vänner tänker kring tillvaron.
Detta är inledningen på texten med samma rubrik i boken Sidor av Sydasien – Land, stad och stigar däremellan, som kan beställas från redaktionen – se erbjudande.
Det är lätt att missa 4S. Neonskylten sitter en bit över ögonhöjd. De mörka fönsterna gör att ingen kan se in och vakten med den väldiga mustaschen smälter in i fasaden. Marknaden i Defence Colony är en av Delhis dyraste, men hade lika gärna kunnat vara en av de fattigaste.
Elledningar hänger som trådar längs fasaderna och asfalten är ojämn och gropig. Utblottade människor som sträcker fram smutsiga händer till fläckfria indier som passerar utan att röra en min. Kontrasten finns överallt, men här, intill det franska delikatessbageriet blir den extra tydlig. Alla får plats, men ändå inte.
Det fanns en tid då 4S var mitt vardagsrum, eller åtminstone den pub dit jag gick till allra mest för att umgås med nya och gamla vänner, dricka Kingfisher och äta paneer tikka.
Det var så trångt mellan borden, så att sällskapen ofta flöt ihop, alla pratade med alla, ju senare det blev. Officiellt var 4S en simpel kinakrog, men inofficiellt var det ett vattenhål för journalister och annat löst folk som ville fly stressen på kontoret eller tristessen hemmavid. Slippa den slipade lyxen som allt fler av stadens barer började få. Hit tog jag både dejter och vänner från Sverige.
Det är tolv år sedan jag fick min första adress i Delhi, i augusti 2011, den plats där jag blev vuxen. Lägenheten låg på tredje våningen i ett ruckligt hus i stadsdelen Vasant Vihar.
Jag anlände mitt under monsunen och regnet öste ner, från morgon till kväll. Det var vått, blött och kvalmigt, samtidigt som trafiken ofta stod stilla för att vägarna svämmat över. Det var regnmassor som bara skulle öka, under åren jag bodde i Indien.
Då, för ett decennium sen, pratade mina indiska vänner knappt om klimatförändringar. Inte heller pratade vi om den dåliga luften. Jag vet inte hur många gånger någon av dem argumenterat för att det alltid är bra att vädra, trots att luften ser ut som morgondis, men smakar som döden. För luftföroreningar dödar människor varje dag, på ett sätt som det är svårt att greppa.
Jag fick en kronisk hosta min sista vinter i Delhi och kunde inte säga en hel mening utan att få hostanfall. Den försvann lyckligtvis, men alla kan inte dra, även om allt fler vill. För flykten från storstäderna är reell bland den kreativa, urbana medelklassen. De som kan, väljer ett annat liv, utomlands, i Goa eller i bergen. Långt från bilköer, en daglig kamp att ta sig från en punkt till en annan, men kanske framför allt för att kunna andas.
…
Läs Julia Wiræus text ”Vad Delhi har lärt mig” i sin helhet i boken Sidor av Sydasien – Land, stad och stigar däremellan. Beställ boken från redaktionen och ta gärna del av vårt aktuella erbjudande. För kommande luckor och texter i nyårskalendern, se nedan.
01 | Indien Per J Andersson: ”Det finns inga tomma tåg i Indien”
02 | Bhutan Kunzang Choden: ”Mitt perspektiv: Från landsbygd till urbana samhällen”
03 | Bangladesh Troy Enekvist: ”En resa till Dhaka”
04 | Indien Julia Wiræus: ”Vad Delhi har lärt mig”
05 | Nepal Henrik Schedin: ”Vana att gå långt i Nepal avspeglas i litteraturen”
06 | Maldiverna Lubna Hawwa: ”Att navigera livet i en övärld under snabb urbanisering”
07 | Sri Lanka Damith Chandimal: ”Om hur jag missade tåget och blev kvar i Colombo”
08 | Pakistan Zofeen T. Ebrahim: ”Utsagor från det döende Indusdeltat”
09 | Afghanistan Anders Fänge: ”Uttalad motsättning mellan stad och landsbygd”
10 | Sri Lanka Johan Mikaelsson: ”Evig fråga om att stanna eller åka”
