Författaren Kunzang Choden är Bhutans mest kända litterära röst. I en essä, exklusivt skriven för Sydasien, beskriver hon hur Thimphu kunde växa upp till en stad och hur landet har förändrats i grunden under hennes livstid. Bakom andra luckan följer ett utdrag.
Detta är inledningen på texten med samma rubrik i boken Sidor av Sydasien – Land, stad och stigar däremellan, som kan beställas från redaktionen – se erbjudande.
Långt in på sextiotalet var den mest stadsliknande upplevelsen för en vanlig bhutanes förmodligen ett besök vid någon av de tillfälliga marknader som slogs upp i områdena nära den tibetanska gränsen i norr eller i de indiska gränsstäderna i södra delen av landet. Pilgrimer, uppeldade av religiöst iver, liksom nyfikna handelsmän med nödvändiga ekonomiska resurser och tillräckligt med mod kunde göra enstaka resor till den stora staden Lhasa, medan andra tog sig till de heliga buddhistiska platserna i Indien, och kunde under en kort stund uppleva stadsliv.
Tanken på stadsbildningar var främmande och bortom vad de flesta bhutaneser, oftast jordbrukare och herdar, kunde föreställa sig. Jordbrukarna levde för det mesta i små samhällen längst ner i dalarna eller en bit upp på bergssidorna, med åkrar och betesfält inom gångavstånd. Många byar låg på nära avstånd från varandra, medan andra låg utspridda i glest bebyggda områden.
Jordbrukarna och herdarna levde ett liv baserat helt på egen produktion av livsmedel, och kunde producera precis det de behövde för att klara sig. Byteshandel var det normala sättet för affärsverksamhet i den här sortens ekonomi, som i huvudsak bedrevs utan pengar.
Under 1960-talet dök det upp tidigare helt okända företeelser som vägar för motorburen trafik, liksom modern skolgång för både pojkar och flickor, vilket i mina ögon var inledningen på Bhutans förändring. Vägarna erbjöd rörlighet, och utbildningen skapade framtidshopp och nya målsättningar. Både väg och skola innebar nya perspektiv för en befolkning, som tidigare sällan begett sig bortom den egna byn och inte kände till någon annan form av existens.
Samtidigt som vägar och skolor dök upp började Thimphu etableras sig som den politiska och administrativa centralorten i Bhutan. Det innebar början på en stadsbildning i Thimphu, som förklarades vara en egen kommun 1961.
Jag kom till Thimphu för första gången 1966 och på den tiden var Thimphu-dalen ett jordbruksdistrikt där dzongen dominerade landskapet med de gröna risfälten omkring sig, några traditionella byar tillsammans på dalbotten medan templen klamrade sig fast en bit upp på bergssidorna. Dock kunde man märka att en stad långsamt tog form. Raden av envåningshus med skyltfönster mot gatan och bostaden på vinden längs Norzin Lam började kallas ”staden”.
Thimphu var ett stadsliknande centrum men utan typiska kännetecken för en urban livsstil. Det här var en stad med lantlig inriktning och livsstil. Lösa kor på drift längs gatorna var ett återkommande och kontroversiellt problem för det nyligen instiftade kommunstyret. Det fanns knappt några gästhem eller hotell, och vi som besökte Thimphu bodde hos släktingar som slagit sig ner i staden.
Att bo med släktingar och vänner är en rest från tiden innan urbaniseringen. Vi tog med oss matvaror, i huvudsak jordbruksprodukter från landsorten i Bumthang i centrala Bhutan, för att dryga ut det staden kunde erbjuda.
Jag flyttade till Thimphu 1988, tjugotvå år efter det första besöket. Vid det laget hade staden vuxit så snabbt att den vid något tillfälle påstods vara en av de snabbast växande städerna i Asien. En bit in på 90-talet hade den spirande staden börjat sträcka ut sig över risfälten som omgav den och över på andra sidan floden, in i sidodalarna och uppåt på bergssidorna. Invånarantalet var 79 185 år 2005, och nu räknar man med att där bor 139 533, enligt World Population Review.
Huvudstaden växte och blev den plats i Bhutan där det var mest attraktivt att bo för de flesta bhutaneser. Kontrasten mellan den snabba men ojämlika utvecklingen av staden mot den långsamma förändringen ute i landet gjorde staden än mer eftertraktad. Bortom glamouren och glittret var särskilt tillgången på hälsovård och olika utbildningsmöjligheter och andra bekvämligheter de viktigaste faktorerna för flytten från landsbygden.
…
Läs Kunzang Chodens text ”Mitt perspektiv: Från landsbygd till urbana samhällen” i sin helhet i boken Sidor av Sydasien – Land, stad och stigar däremellan. Beställ boken från redaktionen och ta gärna del av vårt aktuella erbjudande.
För kommande luckor och texter i nyårskalendern, se nedan.
01 | Indien Per J Andersson: ”Det finns inga tomma tåg i Indien”
02 | Bhutan Kunzang Choden: ”Mitt perspektiv: Från landsbygd till urbana samhällen”
03 | Bangladesh Troy Enekvist: ”En resa till Dhaka”
04 | Indien Julia Wiræus: ”Vad Delhi har lärt mig”
05 | Nepal Henrik Schedin: ”Vana att gå långt i Nepal avspeglas i litteraturen”
06 | Maldiverna Lubna Hawwa: ”Att navigera livet i en övärld under snabb urbanisering”
07 | Sri Lanka Damith Chandimal: ”Om hur jag missade tåget och blev kvar i Colombo”
08 | Pakistan Zofeen T. Ebrahim: ”Utsagor från det döende Indusdeltat”
09 | Afghanistan Anders Fänge: ”Uttalad motsättning mellan stad och landsbygd”
10 | Sri Lanka Johan Mikaelsson: ”Evig fråga om att stanna eller åka”
