Det sägs att om du älskar Indien måste du älska dess tåg. Journalisten Per J Andersson berättar om resor då och nu på de indiska järnvägarna som smälter in i landskapet så att de känns antika och eviga. Härmed öppnas första luckan i Sydasiens nyårskalender.
Detta är inledningen på texten med samma rubrik i boken Sidor av Sydasien – Land, stad och stigar däremellan, som kan beställas från redaktionen – se erbjudande.
Trots att klockan bara är fyra på morgonen när jag kliver ur taxin framför stationen i Nashik i hjärtat av den subindiska kontinenten råder febril aktivitet. De svartgula trehjuliga autorikshorna tråcklar sig surrande fram som ilskna bin i trängseln av resenärer och bagage.
Stationens bärare i sina röda skjortor skrider fram med staplar av resväskor på sina huvuden. Inne i biljetthallen sover hundratals resenärer på det blanka stengolvet inlindade i bruna yllefiltar och mångfärgade bomullstyger. Men ännu fler är vakna och står och hänger, dricker sött chai och kaffe ur pappmuggar som det står ”Indian Railways” på och betraktar de digitala informationsskyltarna.
För snart avgår ett tåg och därefter ankommer ett annat och ett tredje och fjärde. Howrah–Mumbai Superfast Express, Punjab Mail, Howrah Mail, Hutatma Express, Gitanjali Express. Jag tänker att ett land där alla tåg har ett unikt namn och inte bara ett nummer verkligen tar sina järnvägar på allvar.
Herrelösa hundar skäller och ylar på de tomma gatorna på andra sidan spårområdet. Men inne på stationen är ljudnivån dämpad. Ett svagt mummel hörs från morgontrötta resenärer. Ett vitt lysrörssken från den ambulerande vagnen som säljer frukt, vatten och kex. En känsla av spänning, koncentration och förväntan. Men inget av det man förknippar med nattliga järnvägsstationer i Europa finns här. Inga berusade nattrumlare eller kriminella ungdomsgäng. Här är alla på väg, har en riktning och ett mål.
Teförsäljare går runt och ropar ut budskap med en stämma som är låg och dov och samtidigt vibrerande och därför övertrumfar alla andra ljud. Sikher med blå turbaner bredvid kvinnor i färgsprakande fotsida sarier, muslimska kvinnor täckta i svart tyg bredvid tjejer från Mumbai med bara axlar och korta kjolar, krokiga åldringar, bebisar, kristna nunnor med huvudduk, skäggiga hinduiska heliga män. En av de gråskäggiga männen sover med vandringsstaven och en grön chili prydligt placerade bredvid sig.
Så fort ett tåg är på gång bryts tystnaden och lugnet. Människor börjar förflytta sig på perrongerna och de gälla, skrapiga högtalarutropen börjar annonsera ankomsten.
…
Läs Per J Anderssons text ”Det finns inga tomma tåg i Indien” i sin helhet i boken Sidor av Sydasien – Land, stad och stigar däremellan. Beställ boken från redaktionen och ta gärna del av vårt aktuella erbjudande.
För kommande luckor och texter, se nedan.
01 | Indien Per J Andersson: ”Det finns inga tomma tåg i Indien”
02 | Bhutan Kunzang Choden: ”Mitt perspektiv: Från landsbygd till urbana samhällen”
03 | Bangladesh Troy Enekvist: ”En resa till Dhaka”
04 | Indien Julia Wiræus: ”Vad Delhi har lärt mig”
05 | Nepal Henrik Schedin: ”Vana att gå långt i Nepal avspeglas i litteraturen”
06 | Maldiverna Lubna Hawwa: ”Att navigera livet i en övärld under snabb urbanisering”
07 | Sri Lanka Damith Chandimal: ”Om hur jag missade tåget och blev kvar i Colombo”
08 | Pakistan Zofeen T. Ebrahim: ”Utsagor från det döende Indusdeltat”
09 | Afghanistan Anders Fänge: ”Uttalad motsättning mellan stad och landsbygd”
10 | Sri Lanka Johan Mikaelsson: ”Evig fråga om att stanna eller åka”
