Ett tempel i den hinduiska guden Rams ära ska byggas i den indiska staden Ayodhya. En 500 år lång konflikt och en historia av kolonialism ligger bakom det nya templet. Jyothi Narasoji menar att Indien måste avkolonialisera sin historia och att fler nyanser av templet och konflikten måste belysas.
Indien, som ur ett västerländskt perspektiv ofta ses som en enda stor tillställning, låter nu världen vara med att beskåda när en 500-årig dispyt eventuellt når sitt slut.
Vid staden Ayodhya i delstaten Uttar Pradesh, lade den indiska premiärministern Narenda Modi den 5:e augusti i år en första byggsten på 22 kg i silver, i återuppbyggandet av det omstridda Ram Janmabhumi-templet. Som av hinduer traditionellt anses vara Lord Ramas födelseort vilken revs under Mogulriket i syfte att omdana Indien. Mogul dynastin yttrades som sådan att befolkningen skulle omvändas till att bli muslimer genom att låta konvertiten slippa betala skatt. Ett system vilket senare annullerades av britterna.
Templet har blivit en brännande fråga i den indiska debatten
Trots att redogörelserna och uppfattningarna angående Ram Janmabhumi -templet skiljer sig åt och är fyllda med moralkonflikter mellan hinduiska och andra religiösa grupper, ljuger sällan historien. Som oftast när Indiens koloniala historia diskuteras, förs den brittiska koloniseringens diskurs fram. Det brittiska såret väcker mycket avsky men bör inte ses som den första gången indierna upplevde det barbari som kolonialism innebär. När imperialistiska strömmar invaderar ett land syftar den både till etnisk rensning och kulturell omvandling. Varvid följaktligen försvinner ofta ett multikulturellt och historiskt förflutet, mogulrikets invasion var inget undantag. Troligen är det just därför templet blivit en sådan brännande fråga i den indiska debatten.
Under de senaste åren har stora delar av världen befunnit sig i ett postkolonialt fälttåg i flera försök att avkolonisera sig från sina forna kolonialherrar och dess narrativ. Statyer rivs ner, ursprungsbefolkningar skapar dussintals aktioner mot styrande institutioner och slagkraftiga ord som “reparationer och kompensering nu!” skanderar tätt efter varandra. Från samerna i Sverige till den svarta Black Lives Matter-rörelsen i USA.
Medan avkolonisering uppmuntras till stor del av den politiska och mediala eliten, särskilt i västvärlden, anses det inte lika nobelt och ädelt när Indien vill avkolonisera sig. Här tenderar samtalet handla om nationalism och populism, där Narenda Modi och sympatisörer till denne ofta symboliserar frågan. Trots att nationer vilar på mer än endast en tankefigur.
Frihetsfrågor har alltid varit en central del i samtalet om den mänskliga civilisationen, oberoende av etnicitet. Indien är inget undantag och har en långhistoria av frihetskämpar från de olika dharmiska religionerna. Bland annat den sikhiska inriktningen Khalsa, som var ett brödraskap som slogs för att slippa förföljelse av moguler.
Oavsett personliga åsikter angående templet eller Modis politiska instinkt är det fruktsamt att diskutera scenarierna som medialt målats upp angående templet. Det finns historiska belägg för den frihetskamp som legat till grund för återbördandet av templet. För att nämna några viktiga namn i sammanhanget Shivaji Maraj, en indisk härskare, son till ursprungsbefolkningen av Indien vilken tillsammans med den spirituella ledaren Samarth Ramdas såg till att ikonerna av Lord Rama och Sita inte förstördes när templet attackerades.
Debatten skulle därför vinna på att avpersonifieras i det moderna samtal som rör templet
Debatten skulle därför vinna på att avpersonifieras i det moderna samtal som just nu rör Ram Janmabhumi-templet och istället betraktas ur ett mer historiskt perspektiv. Vare det rör sig om mogulriket eller det brittiska styret bevisar arkitekturteori samt Sydasiens nuvarande demografi att de dharmiska religionernas utbredning är mycket viktiga och har ett avgörande värde för Indiens historieskrivning.
Genom historien kan det konstateras att religiösa byggnader sällan förstörs utan motstånd när främmande makter invaderar ett land kulturellt eller med vapenmakt. Den indiska historien vittnar om att Indien helt klart har en historisk identitet att falla tillbaka på. Det är alltså ingen ny företeelse för Indien att göra motstånd mot imperialistiskt förtryck, utan kampen mot koloniseringen har varit ständig och pågående.
Märkligt nog, glömdes de historiska frihetskämparna bort när stenen lades den 5 augusti. Därmed blev det tydligt att kolonialismen fortfarande vunnit landmärke. En av kolonialismens strategier är just splittring, ett splittrat folk är lättare att kontrollera även generationer långt senare.
Återuppbyggandet bör följaktligen ses som ett tecken på befrielse och avkolonisering. Istället för sökandet efter ett avslut på en 500-årig dispyt bör en rad ytterligare frågor ställas. Varför tillåts en sådan viktig fråga reduceras till att handla om en partipolitisk fråga när den egentligen är djupt förankrad med Indiens ursprungsfolk? Vi har endast sett en dimension av frågan, varvid samtalet kring Janmabhumi-templet endast börjat.
