Vid den senaste resan till Oslo drogs blickar och tankar till ”det sydasiatiska”. Så blir det för oss sydasiater, eller Sydasienvänner, vart vi än reser. Således även i Oslo där Sydasien givetvis finns representerat genom ambassader, restauranger och film.
Vi sydasiater … eller kanske är det mer korrekt att jag kallar mig Sydasienvän eftersom jag varken är medborgare i eller bor i något av de åtta länderna. Som en ganska flitig besökare känner jag mig ofta som en sydasiat – och vi sydasiater hänger ihop (även om några också är osams ibland).
Det sätt på vilket jag personligen och många andra besökare med mig har välkomnats i Sydasien, för min del främst i Sri Lanka, känns som en ynnest. Från den egna sidan finns en vilja att, inte assimileras, utan snarare att förstå vad som händer runtomkring. En nyfikenhet i lagom dos kan få både dörrar och människor att öppna sig och på något sätt känns det som att jag ganska snart smälter in.
På flygplatser lyssnar vi sydasiater till samma utrop i högtalarna och vi rör oss mot samma gater. När det gäller resandet till Sri Lanka är det en glädje att redan i Europa höra singalesiska och tamilska talas. Och så den enande engelskan som binder ihop ön med en unik accent och vokabulär. Redan vid gaten börjar det kännas som ”hemma”. Det finns flera ”hemma” där borta.
Även vid resor till andra platser än något av länderna i Sydasien dras blicken till det sydasiatiska. Intresset är ständigt närvarande. Om inte annat finns det nu på de allra flesta orter i Norden en indisk restaurang.
I de större städerna finns mängder, inte sällan flera i varje kvarter. Även övriga sju länder stoltserar med kulinariska utskott och vänföreningar, det handlar bara om att slå på söklyktan.
Vid en resa till Oslo nyligen kunde jag konstatera att i ett kvarter med klassiska stenstadshus, uppförda runt det förra sekelskiftet fanns inte mindre än tre indiska restauranger på en sträcka av 100 meter.
Tiden räckte tyvärr bara till ett besök på ”Curry and ketchup”. Även ”1947 by Gandhi” med nyskapande indisk fine dining väckte nyfikenhet, liksom den gränsöverskridande ”Indus”, med ”bästa maten från Pakistan och Indien”.
Detta var ändå inte i närheten av ambassaderna. Enligt logiken bör det inom en radie runt en indisk ambassad finnas ett par indiska restauranger, som livnär sig på hungriga diplomater. Indien är ju bjässen, men även runt övriga länders ambassader bör det vid det här laget ha poppat upp olika verksamheter med koppling till respektive land.
Förr i tiden hade vi använt en passare, satt nålen på papperskartan och ritat en cirkel runt ambassaden. Nu använder vi den sökmotor som har näst intill monopol på allt letande på det där internationella och ständigt växande nätet av sammankopplade datorer och servrar.
Visst finns det en indisk restaurang inom ett par hundra meter från ambassaden.
Visst finns det en indisk restaurang inom ett par hundra meter från ambassaden. Mittemot denna ligger en hemlighetsfull Kashmir-shop i en källarlokal – en flagga och ett telefonnummer till ”Mitt Kashmir” är allt som anges. Nyfikenheten väcks, såklart. En källa upplyser om att det finns någon där i huset som handlar med vackra sjalar som tillverkas i en fabrik i Kashmir.
Den indiska statens utpost i Oslo är belägen bakom något som kanske är den norska huvudstadens högsta mur. Muren behövs möjligen, för att vara på den säkra sidan.
Fram längs gatan glider en elbil med den där T-formade loggan. I Oslo dominerar T:na. Föraren stannar bilen, fäller upp en måsvinge (ingen snik-T-modell här inte) för att släppa in vad som kan antas vara antingen en ambassadanställd, eller möjligen en besökare.
Här duger vare sig en gammal Ambassador eller en modern Tata. En vass tunga i Indien konstaterar senare att ambassaden kanske är på grön kvist nu, då diverse stämningar mot den norska regeringen gått i mål efter att ha förts upp i på Europanivå och vunnits. Filmen Mrs Chatterjee Vs Norway fick stor uppmärksamhet i såväl Indien som Norge under 2023.
Hur det förhåller sig med eventuella skadestånd framgår inte tydligt. Men Indien är världens folkrikaste nation och en storspelare i världsekonomin. Så, väl bekomme; gratulerar till måsvingen!
Filmen Mrs Chatterjee Vs Norway som bygger på boken The Journey of a Mother hade premiär i mars 2023 (boken publicerades 2022). Handlingen kretsar kring hur Sagarika Chatterjees två barn omhändertogs av norska myndigheter åren 2011-2012.
Hon och hennes man hade varit bosatta i Stavanger och barnen var födda 2007 respektive 2008. Paret bedömdes ha brustit som föräldrar, men efter en rättslig kamp och stöd från regeringen i Delhi fick paret tillbaka vårdnaden om barnen.
Paret flyttade senare tillbaka till Indien där en vårdnadstvist följde då föräldrarna skilt sig. Även detta skede beskrivs i filmen, som i stora delar spelades in i Estland, på lite mer neutral mark i den här laddade affären.
I samband med premiären av filmen på indiska biografer såg sig Norges ambassad i New Delhi föranledd att den 17 mars 2023 komma med ett uttalande med fakta om vad som kan leda till omhändertagande av barn och vad som inte gör det.
Ambassaden underströk att ”filmen är fiktion, även om den bygger på ett verkligt fall”. Sagarika Chatterjee har senare kritiserat uttalandet och sagt att ”Norge förstört hennes rykte”.
Det finns uppenbarligen två olika sidor, vitt skilda betraktelser av verkligheten. Mer än nog stoff för ett drama. Utan att ännu ha sett hela filmen, bara sekvenser, är det tydligt att Bollywoodproduktionen inte satsat på problematisering och nyanser. Den fick därför inte bara ros utan också en hel del ris av indiska recensenter.
Mrs Chatterjee vs Norway är i alla fall den Bollywoodfilm som spelat in mest pengar på biografer i Norge och den mest sedda sydasiatiska filmen någonsin i landet.
Utlandssvensken åker inte sällan till det svenska, internationella möbelvaruhuset för att få köttbullar med potatis och lingonsylt, och eventuellt ett platt paket vid sidan av. Kanske noteras hur många svenska bilar som rullar på gatorna. Vad mer? Sportkopplingar. Historia. Politik.
Behöver vi ducka och smyga med vårt ursprung? Närå, vi kommer från … ja, just det, Sydasien. Vi som någon gång fäst blicken på Sydasien och inte tappat detta särskilda fokus är ständigt spanande efter det kryddstarka, den sprakande mosaiken som vi tar in och som får oss att känna oss som hemma även när vi är borta.
