En mörk årsdag inträffade i Indien i onsdags. För ett år sedan drog den indiska regeringen åt tyglarna i Kashmir ordentligt, och har ännu inte lättat på restriktionerna. Hindunationalismen fortsätter färga Indien och Sydasien i stort. Henrik Schedin reflekterar över det gångna året och de senaste dagarnas debatt i Indien.
Det har varit ett händelserikt år. I Indien har de senaste dagarna varit smått kaotiskt att förstå sig på. Det har varit en mindre kamp att hinna läsa kommentarer på händelseförloppet och en större kamp att förstå vad som sker.
I onsdags var årsdagen för att den indiska regeringen tog bort artikel 370 ur konstitutionen, samtidigt som de stängde ner kommunikationsmöjligheter i Kashmir. Det innebar att Kashmirs befolkning förlorade en viss autonomi som den åtnjutit sedan 1954, samt att uttrycksfriheten och möjligheten att hålla kontakten med nära och kära inskränktes kraftigt.
Samma dag närvarade premiärminister Modi vid ceremonin som inledde byggandet av det omstridda Ram Janmabhumi-templet. Där han lade den första byggstenen i silver på plats. Ett första steg att bygga ett hinduiskt tempel på den plats där en moské revs av en hinduisk mobb 1992. En länge omstridd plats, som nu har blivit hinduisk.
Att dessa två händelser inföll på samma dag är knappast någon slump. Ett hindunationalistiskt maskineri trummar igång opinion, stöd och uppmärksamhet i tider när allt annat går dåligt. Den indiska regeringen får kritik för hanteringen av pandemin, men en stor del av befolkningens hinduer hyllar regeringen och Modi för att återupprätta templet.
Regering som blidkar en hinduisk majoritet med enkla hinduiska lösningar
Hur är då detta kopplat till Kashmir?
De religiösa aspekterna av Kashmir-konflikten har trappats upp enligt kommentatorer (se The Wire). De senaste åren har diskussionen kring konflikten mer och mer rört sig från att vara en gränskonflikt till att bli en konflikt mellan hinduer och muslimer.
Att ändra diskursen från att handla om gräns till religion gör det lättare att trumma upp massornas stöd genom andra religiösa manifestationer. Religion är personligt för många, vilket även gör att en religiös konflikt blir personlig. Och regeringen blidkar den hinduisk majoriteten med enkla hinduiska lösningar. De drar vinning av att vara hårda mot den enda indiska delstaten med muslimsk majoritet, Kashmir.
Jag minns när jag på lunchrasten i hemtjänstlokalen nåddes av rubriker om att Kashmir hade stängts ner för ett år sedan. Förvirrad och förskräckt över att en demokratisk regering kunde göra så mot sin befolkning, gick jag ut och tittade till de äldre. Livet kändes långt från alla krigszoner, vägspärrar och internetblockeringar.
Mitt eget liv kändes långt från alla krigszoner, vägspärrar och internetblockeringar
Nu har all kommunikationsmöjligheter varit kraftigt begränsade i 365 dagar i hela region, vilket fortsätter att vara ofattbart.
Som alltid tar Arundhati Roy tempen på det indiska politiska klimatet i en text i brittiska The Guardian, och gör det hela mer greppbart. Hon lyckas på relativt få ord rama in landets politik och sammanlänkar de senaste månadernas stora händelser. Pandemin, Kashmir, Ram Janmabhumi-templet, och Ladakh-konflikten.
Det känns som jag själv tjatar om Indiens hindunationalism i tid och otid, eller så tänker jag bara mycket på det. Åsikterna går ju givetvis isär kring deras nytta för den indiska nationen. Kritiken mot den flödar genom mina sociala medier, men jag vet så klart att regeringspartiet har starkt stöd i landet.
BJP kommer att färga det mesta i regionen i flera år framöver.
Mina analyser av den indiska politiken slutar oftast i regeringens nationalistiska och religiösa agenda är skadligt för landet och regionen. Regeringspartiet Bharatiya Janata-partiets exkluderande och polariserande politik kan inte vara bra för någon. Det är inte svaret på allt, men klart är att partiet kommer att färga det mesta i regionen i flera år framöver.
Kashmir med dess långa konflikt ligger i mångt och mycket i händerna på den indiska regering. Det finns så klart många aktörer inblandade, och som i alla konflikter finns inga enkla svar.
Finns det ens ett rätt och ett fel i den snåriga konflikten?
Nej. Pakistan har rätt och fel. Likaså Indien. Likaså Modi och hans hårdföre inrikesminister Amit Shah. Kashmiriska rebeller gör också rätt och mycket fel.
Däremot så kommer alltid lokalbefolkningen i kläm mellan alla dessa krafter.
