Ett flertal unga afghaner som kom till Sverige runt 2015 har skrivit om sina upplevelser. Flera av verken har, Enligt Karin Fridell Anter, nått en imponerande litterär höjd, inte minst med tanke på att merparten skriver på svenska.
Afghaner i Sverige
Kvinnliga afghanska asylsökande i Sverige mellan 2013 och 2018 utgör en klar minoritet av alla afghanska asylsökande – i snitt 28.6 procent närmare bestämt. Afghanska kvinnor har det inte lättare, i vissa fall tvärtom, än män att få asyl trots att afghanska kvinnor i alla avseenden har det sämre än män i hemlandet. De har det också svårare att fly än männen på grund av begränsad rörlighet och avsaknad av olika typer av kapital som förbehålls män. Den dystra situationen för afghanska kvinnor, det västerländska rättfärdigandet av insatsen i Afghanistan, och svensk asylpraxis gentemot afghaner är sammanvävda på ett sätt som försätter afghanska kvinnor i en extremt sårbar social och rättslig situation i både Afghanistan och Sverige.
Sedan ”flyktingkrisen” 2015 har en restriktiv svensk asyllagstiftning införts som tycks slå särskilt hårt mot afghaner. Samtidigt har många volontärer, humanitära organisationer och kulturpersonligheter startat en rörelse som kräver att afghanerna ska få stanna. Vad som saknas i debatten är en förståelse för djuporsakerna till den afghanska massflykten, vilka inkluderar den misslyckade svenska och internationella insatsen i Afghanistan.
”Afghanistan är inte säkert!” Slagorden skallade vid Migrationsverkets förvar i Kållered under måndagen. På kvällen lyfte ändå ett plan med ett okänt antal afghanska ungdomar. Protesterna gick inte obemärkt förbi, men beslutet står fast: ungdomarna som sökt skydd i Sverige anses inte ha asylskäl. Sydasien pratade med författaren Ali Zardadi, som fanns på plats i Kållered.