Kvinnorättsaktivister bidrar till att allt fler kvinnor känner till sina rättigheter och står upp för dem. Det konstaterar Felicia Gustafsson som gjort praktik på organisationen Evidence i Madurai, Tamil Nadu. Daliter är i högre grad utsatta för sexuellt våld. Nu hörs deras röster allt starkare.
Internationella kvinnodagen 8 mars 2023
Fläkten surrar på kontoret hos människorättsorganisationen Evidence i Madurai och på gatan utanför tutar bilar.
Meenakshi som arbetar på organisationen Evidence i mångmiljonstaden Madurai i delstaten Tamil Nadu i södra Indien har ett bekymrat ansiktsuttryck när hon ögnar siffror för sexualbrott från den indiska myndigheten National Crime Records Bureau, vilken kan jämföras med Statistikmyndigheten SCB och Brottsförebyggande rådet, Brå i Sverige.
Mellan 2015 och 2020 skedde en ökning med 45 procent. Meenakshi säger att hon inte är förvånad men bekymrad. Ökningen speglar till viss del också det faktum att fler nu vågar anmäla dessa brott.
Merparten av alla som utsätts för sexuella övergrepp i Indien är dalitkvinnor. Kastdiskriminering är en uråldrig praxis som har gjort det möjligt att avhumanisera människor. Enligt lag är det numera olagligt. Trots det drabbas 200 miljoner daliter av dess effekter. Kastsystemet pekar ut de cirka 100 miljoner dalitkvinnorna som ”orena” och därmed oberörbara, vilket gör att de stängs ute socialt.
En vanlig dag i Indien våldtas tio dalitkvinnor och flickor. Meenakshi, som arbetar aktivt mot diskriminering, menar att dessa siffror är toppen av ett isberg eftersom många inte känner till sina rättigheter och ofta berövas grundläggande mänskliga rättigheter. Bland de som finns längst ner i Indiens hierarkier för kast, klass och kön är många också outbildade eller analfabeter.
Många känner inte till sina rättigheter och berövas ofta grundläggande mänskliga rättigheter.
Den 45-procentiga ökningen känns även av på Evidence, där personalstyrkan har hjälpt fler offer i juridiska processer utan att få större resurser.
– Jag är på väg att bli utbränd, säger Meenakshi. Det är så många fall av våldtäkt mot daliter att det är svårt att hålla hoppet uppe.
Hennes arbetsuppgifter som researcher inom mänskliga rättigheter är att bevaka våldet mot daliter och minoriteter, genomföra och bevaka sanningskommissioner, organisera och hålla i träningsprogram för dalitkvinnor, hjälpa offer juridiskt, och ja, listan kan göras lång. Tack vare att hon har utbildat hundratals kvinnliga människorättsaktivister under sina 13 år på Evidence känner hon hopp.
– Det är de som gör det möjligt och som sprider vårt arbete, säger Meenakshi med ett leende.
Vid frågan om vad den största utmaningen är i hennes arbete för daliters rättigheter svarar hon kvickt att det är kasthinduerna hon möter i tjänsten. Ett tydligt exempel är när hon ska boka lokaler för sina grupper av kvinnorättsaktivister. Den lokala administrationen i distriktet styrs av kasthinduer som känner sig hotade och nekar tillstånd.
Detta sker återkommande. Daliter utsätts i själva verket för mer våld när de får utbildning och börjar hävda och använda sina rättigheter och ifrågasätta makthavare. De blir ofta hotade, attackerade och misshandlade.
– Om daliterna tystnar blir kasthinduerna nöjda, men om du höjer rösten kommer du att möta motstånd. De vill att särskilt dalitkvinnor ska vara tysta och lyda. Kvinnors kroppar används som ett slagfält för att hävda kastöverhöghet. Det är en maktutövning av män från högre kaster, säger Meenakshi allvarligt.
Mord på människorättsaktivister sker regelbundet, det senaste fallet var i augusti 2022. Cirka 20 till 25 aktivister som har utbildats av Evidence har senare torterats och mördats.
Koordinatorn Andal som sitter bredvid tillägger:
– Det är fruktansvärt brutalt.
Vi återkommer till ökningen av sexualbrott mot dalitkvinnor. Meenakshi tar ett djupt andetag och börjar berätta om hur processen går till. Den börjar med att träffa offret och familjen för att skapa en relation. Rådgivning kring juridik och hantering av trauma erbjuds och målet är att ge hopp och skapa förtroende, vilket är nödvändigt för att de ska vilja ta sig an och anmäla brottet.
– Vi måste förbereda dem mentalt för den juridiska processen och utmaningarna det för med sig, säger Meenakshi.
Den genomsnittliga processen från det att ett fall har polisanmälts och utretts av polisen till en slutgiltig dom är sju till åtta år.
– Många offer och familjemedlemmar tappar hoppet, säger Andal och tittar ner i bordet.
Statligt stödda institutioner bidrar till att bibehålla uråldriga strukturer som befäster diskriminering, vilket gör att dalitkvinnor blir systematiskt förtryckta.
– Polisen samlar inte in bevis och registrerar och utreder inte fallen korrekt. Advokater uppmanar våldtäktsoffer att kompromissa istället för att ta det till domstol. Rättssystemet kväver hoppet hos det mest stoiska offret. Sedan uppmärksammar media inte fallen, berättar Meenakshi.
Polisen har i flera fall motsatt sig att hjälpa dalitkvinnor som utsatts för sexuellt våld. Meenakshi lyfter fram ett fall där polisen ifrågasatte hur en mamma uppfostrat sin 14-åriga dotter som precis hade utsatts för ett sexuellt överfall. Polisen vägrade under flera månader att ta sig an familjens anmälan. Med hjälp av Evidence fick familjen hjälp och polisen började arbeta med fallet.
I många fall blir polisen ett hinder i offrets kamp för rättvisa.
Det finns många hinder för rättsprocessen. I många fall blir polisen ett hinder i offrets kamp för rättvisa. Ofta misslyckas polisen att effektivt samla in bevis. Vittnen, om de finns, vill sällan vittna eller bekräfta offrets utsaga av rädsla för vedergällning från förövarna, som ofta har en maktposition i samhället.
Även vid fall där polisen gjort sitt jobb kan nya problem uppstå när domare som inte är utbildade i minoriteters rättigheter och bär på kastfördomar dömer i fall där daliter är brottsoffer.
– I varje steg mot rättvisan blir den mer och mer begränsad för kvinnor från mindre priviligierade kaster, menar Meenakshi.
Brottslingar kan frias även om det finns bevisning nog för en fällande dom. Bristen på korrekt rättsskipning gör att många dalitkvinnor inte kan lita på rättssystemet. Förövare, polis och rättsväsende utnyttjar det faktum att många kvinnor är omedvetna om lagarna.
Misslyckandet med att framgångsrikt lagföra våldtäktsmän gör också att brottsligheten för fortsätter i oförminskad styrka. Genom våldtäkter straffas och tystas hela dalitsamhällen.
Ofta blir offret ifrågasatt och skuldbelagt. Det är stigmatiserat att bli våldtagen och ett otroligt känsligt och tabubelagt ämne. Meenakshi nämner fall där studenter stängts av från sin skola när de har utsatts för sexualbrott. Att bli utsatt har tolkats som brist på disciplin.
Exkludering sker inte bara på statliga institutioner utan även i hemmiljö. En ung kvinna som utsatts för våldtäkt förklarar i en intervju att hennes mamma är orolig över hennes framtid. Hon undrade om dottern kan giftas bort när hon utsatts för sexuellt våld.
Mamman menade att dotterns framtid inte ser ljus ut på grund av överfallet. Stigmat gör det svårt att bli socialt integrerad efter att ha blivit utsatt. Kasthinduer har skrikit till mamman på gatan och undrat om hennes dotter letar efter en man som vill ha sexuell njutning. Men hon tänker fortsätta kämpa tills hennes barn får upprättelse:
– Det som hände min dotter får inte hända någon annans. Jag måste visa henne styrka.
Kan fler lagar och ett förstärkande av det juridiska skyddet förbättra situationen?
– Nej, svarar Meenakshi tvärt. Daliter har ett utmärkt juridiskt skydd, det vi behöver är implementering från poliser och rättsväsendet.
Hon tillägger att bristande koordineringen mellan myndigheter gör att fällande domar är sällsynta. Läkare som undersöker offren medicinskt kommunicerar inte med de poliser som ska förhöra de inblandade och rättsväsendet samlar inte in rätt dokument. Lagarna är starka men implementeras inte och det sker ingen utbildning i hur de ska tillämpas.
Det låter tufft att möta dessa utmaningar, hur förbereder du dig för att möta alla offer?
– Jag har hanterat väldigt många fall som rör sexualbrott, svarar hon och tittar åt sidan. Först måste jag alltid ge mig själv styrka för att orka. Det är tufft men det är min livsuppgift och jag har blivit skicklig i att ta kampen. Det som får mig att orka är att vi egentligen har rätten på vår sida. Jag letar alltid efter juridiska lösningar, säger hon och möter Andals blick med ett leende.
Andal instämmer och besvarar leendet.
I framtiden önskar hon att få arbeta på nationell nivå med kvinnofrågor, särskilt från minoriteter, för att få göra skillnad på allvar för sitt land.
Redan nu gör hon en stor skillnad för kvinnorna hon möter och hjälper dagligen. Hon brukar tänka på hur daliters situation såg ut för tio år sedan sen när hon började arbeta som nyutbildad socialarbetare.
Många fler kvinnor deltar vid de tränings- och utbildningsprogram som Evidence arrangerar. Och de bryter mot sociala normer. Fler daliter får även skolutbildning. Hon ser en positiv förändring i sitt arbete även om de möter motstånd.
Det är alltid en framgång när en förövare grips och än mer så när ett fall slutligen leder fram till fällande dom och offret får ersättning. Då har de tillsammans tagit sig över alla de hinder som daliter och Evidence möter i kampen för rättvisa.
Grymheterna fortsätter men kvinnorättsaktivister står allt tydligare upp för sina rättigheter. Ofta är det icke-statliga organisationer, som Evidence, som ger kraft åt dem som tystats. Nu hörs deras röster allt oftare och högre.
Läs mer | Den 8 mars i backspegeln
På internationella kvinnodagen den 8 mars 2022 uppmärksammades ett lyckat projekt i Bangladesh i ett reportage. Sydasien publicerade den 8 mars 2021 en artikel av Johanna Sommansson, tidigare redaktör för Sydasien, om Meena Kandasamy vars författarskap kretsar kring ”kastsystemets systematiska diskriminering, toxisk maskulinitet och kvinnors subordinerade position i samhället”. Se fler artiklar (sökord: internationella kvinnodagen).
