I ett bortglömt flyktingläger i sydvästra Nepal lever en grupp bhutanesiska flyktingar i osäkerhet och i ett maktlöst tillstånd. Den etniska gruppen lhotshampa, med nepalesiskt ursprung, tvingades bort från Bhutan på 1990-talet. Sedan dess bor de i flyktingläger i sydvästra Nepal. Idag har merparten av flyktingarna omplacerats till ett tredje land.
Nationalisering och trakasserier. Bhutans dåvarande kung drev på 1990-talet igenom nationaliseringskampanjer för att ena landet och stärka sin makt. Det innebar att de som inte ansågs vara bhutanesiska fick utstå hot och inskränkningar i deras rättigheter.
Bland de drabbades fanns lhotshampa, en folkgrupp som talar ett nepalesiskt språk och som ursprungligen migrerade från Nepal till södra Bhutan i slutet av 1880-talet. De var då välkomna på grund av deras kunskaper inom byggnadskonsten och för att uppföra buddhistiska stupor.
Under nationaliseringen drogs tillstånd att bedriva affärsverksamhet och att äga land in för dem som tillhörde lhotshampa, och våld och hot om våld från polisen blev vanligt. Till slut blev det ohållbart att stanna kvar i Bhutan, och en stor del av gruppen flydde över den indiska gränsen och hamnade till slut i ett läger i Nepal.
Enligt internationella regler och bestämmelser så har flyktingarna rätt att återvända till sitt hemland under säkra förhållanden och har rätt till ett nationellt medborgarskap. Människorättsorganisationer reagerade i början av 2000-talet, men Bhutans regering slår ifrån sig anklagelserna.
Bhutanesiska myndigheter hävdar att större delen av gruppen lämnade Bhutan frivilligt och har av den anledningen dragit in deras medborgarskap.
Det vittnas om att bhutanesiska myndigheter tvingade lhotshampa-personer att skriva under papper att de lämnade frivilligt och att de tvingades le medan de fotograferades som bevis på en ”frivillig” flytt. Det innebär att ord står mot ord mellan en statsapparat och individuell före detta medborgare.
Under nuvarande förhållandena är det inte i åtråvärt eller säkert att återvända till Bhutan för flyktingarna. De bhutaneser med nepalesiskt ursprung som är kvar i Bhutan är fortfarande diskriminerade. De får bland annat inte sitt No Objection Certificate, vilket innebär att de inte kan idka affärsverksamhet, gå i skolan, få statlig anställning, eller köpa och sälja land.
De har alltså blivit nekade all form av lagliga medel att försörja sig.
Bhutans nationaliseringsprogram som infördes 1989 innebär också indragna kulturella rättigheter bland minoriteter. Det var också en bidragande faktor till flykten och har gjort livet svårt för minoriteterna som är kvar i Bhutan.
Regeringen har tvingat på nordbhutanesiska kulturella beteenden i hela landet, vilket är den kulturella normen enligt monarkin. Enbart bhutanesiska lärs ut i skolan och det är krav på att klä sig i nordbhutanesiska folkdräkten, för att besöka skolor och myndighetskontor. Det är alltså en metod att ytterligare marginalisera minoritetsgrupper och att skapa ett enhetligt och nationalistiskt samhälle.
Human Rights Watch varnade 2007 att det finns en risk att fler bland minoritetsgrupper känner sig tvingade att lämna Bhutan i framtiden. Det har dock inte rapporterats om några större migrationer ännu.
Nepals myndigheter har från början haft inställningen att lhotshampa-flyktingarna får befinna sig på nepalesiskt territorium. Däremot så anser de att Bhutans regering ska ta sitt ansvar och återge flyktingarna sina rättigheter. Nepal menar att de har nog med sina egna problem, och har därmed inte givit lhotshampa-gruppen fullständiga rättigheter. Nepalesiska myndigheter har tillsammans med Indien försökt att medla mellan lhotshampa och Bhutan, dock utan resultat.
Det internationella samfundet har erbjudit flyktingarna att omplaceras i tredjepartland. De största mottagarna är USA, Australien och Kanada. International Organization for Migration (IOM) rapporterade 2015 att över 100 000 flyktingar har blivit omplacerade från lägret i Nepal, och att det nu bor mindre än 18 000 personer i lägret i Nepal.
Det är så klart en pragmatisk lösning, och bättre för flyktingarna att få ett medlemskap och en möjlighet att leva sina liv. Politiska meningsmotståndare till Bhutans regering, som också har tvingats fly till Nepal, är dock kritiska till omplaceringsprogrammen.
De anser att det internationella samfundet indirekt har accepterat Bhutans agerande och gör det möjligt för ytterligare utstötningar av folkgrupper. Dessutom så finns det ett stort antal människor inlåsta i läger på den nepalesiska landsbygden som inte vet hur deras framtid ser ut.
Bhutan är ett litet och tämligen isolerat land som har liten inverkan på internationella samarbeten. Landet gör lite väsen av sig och faller lätt i glömska bland asiatiska geopolitiska jättar som Indien, Kina, och Afghanistan. Kanske är det därför de kommer undan med brott mot mänskliga rättigheter?
Landets egna representanter framställer Bhutan som ett fredsälskande land med förankring i buddhistiska ideal. Buddhism har en god klang i västvärldens öron och med brist på annan information blir bilden enhetligt god. Nu finns det ingen anledning att vara kritiska för sakens skull, men det verkar finnas fog för det.
Rapportering kring situationen i Bhutan och för flyktingarna i Nepal är numera flera år gamla och det är svårt att veta hur situationen har utvecklats. Uppdaterad information vore angeläget för att få en bild av vad som faktiskt sker inne i Bhutan. Det enda som verkar säkert är att de flyktingar som är kvar i Nepal fortfarande lever under stor osäkerhet.
