En klimatflyktings vardag

Klimatförändringarna tvingar ständigt människor i Bangladesh på flykt. Efter att Rubels familj förlorat allt i en översvämning skickades han som 16-åring iväg för att försörja familjen. Nu bor han med sin fru i en förort till Dhaka, där de båda arbetar för sina familjers överlevnad.

En fuktig dimma blåser lätt över husen. En cykel-rickshaw rullar förbi på gatan just då de första solstrålarna letar sig upp över hustaken. Ashikuzzman Rubel står ute mellan några hus och borstar sina tänder.

Ett par bilar hörs tuta en bit bort samtidigt som ett par kvinnor kommer ut mellan husen för att borta tänderna de också. Rubel byter några ord med kvinnorna innan han går in genom en järndörr som leder in till ett lågt lägenhetshus i sten.

Rubel är en av de tusentals klimatflyktingar som tagit sig Dhaka – som är en av de snabbast växande städerna i världen. Dhaka som är huvudstad i Bangladesh har ett storstadsområde med över 18 miljoner människor, en siffra som stiger för varje dag.

Dagligen flyttar omkring 2000 personer till staden, varav en stor del har tvingas hit efter att deras hem blivit obeboeliga i och med förändringarna av klimatet.

Rubel kommer ursprungligen från ön Gabura, i södra Bangladesh, men efter en översvämning tvingades han som 16-åring flytta till Dhaka för att försörja sin familj, som fortfarande bor kvar på Gabura.

44 000 människor bor på ön Gabura, som helt håller på att försvinna i vattnet. Ön är omgiven av en lervall, som är det enda som skyddar ön från det omgivande vattnet. Det var det som skedde under cyklonen Aila, vallen gick sönder och ön svämmade över.

– Vår fiskodling, vårt hus och allt annat som vi ägde förstördes. Efter det sa min pappa åt mig att jag var tvungen att åka till Dhaka, för att försörja familjen, säger Rubel.

Gabura är bara en av de många platser i Bangladesh som drabbas hårt av en stigande havsnivå, ökad floderosion och ett allt extremare väder. Enligt en rapport, beställd av myndigheter i Bangladesh och dess granländer, visar att utvecklingen framöver kommer bli allt värre.

Skulle den globala temperaturökningen begränsas till 1,5 grader, skulle det leda till att en tredjedel av Himalayas glaciärer smälte fram till år 2100. Om vi istället skulle misslyckas med att minska våra utsläpp av växthusgaser, skulle det leda till att två tredjedelar av glaciärerna smälte bort.

Då mycket av smältvattnet från Himalaya färdas ner genom Bangladesh, skulle det kunna ge upphov till ännu mer förödande konsekvenser än de vi redan sen i dag. Floden Ganges består i dag av omkring en tredjedel smältvatten och Brahmaputra en dryg tiondel, och båda dessa floder har en stor inverkan på Bangladesh.

50 personer i huset delar på två dass och sex gaskök

Rubel öppnar ståldörren som leder in till rummet han delar med sin fru. Stenväggarna är målade med en grönblå färg och majoriteten av golvytan tas upp av deras säng, som också är den enda platsen att sitta.

Vid sängens fotända står en liten teveapparat på ett bord, och i rummets andra hörn finns en garderob med en sprucken spegeldörr som är lagad med tejp. Rummet är beläget i ett envåningshus med en rad likadana minilägenheter. Totalt bor de omkring 50 personer i huset, vilka alla delar på två dass och sex gaskök.

Rubels fru Rohima Khatun sitter på sängkanten och sorterar tvätt samtidigt som Rubel steker ett par ägg till frukost åt de båda. Efter frukosten går Rohima iväg till jobbet i en textilfabrik. Rubel stannar kvar, han arbetar med olika dagavlönade jobb, vilket oftast är att köra tuk-tuk.

– När jag först kom till Dhaka jobbade jag med att köra cykel-rickshaw. Jag bodde till en början i cykelgaraget, för att kunna ha råd att skicka hem pengar till min familj, säger Rubel.

Rubel skickar varje månad pengar till sin familj på Gabura. Han berättar att hans lillebror går i skolan, och att han tänker betala för honom så länge han vill studera. Han vill skapa ett bättre liv för honom än sitt eget. Han säger att dagen som deras hus förstördes, var hans sista dag i skolan.

– Jag var i skolan för att skriva slutprovet för åttonde klass. Lärarna sa åt oss att vi var tvungna att vara snabba, då vädret höll på att bli dåligt, säger han.

När han var färdig med provet och på väg hem, så kom plötsligt vatten forsande. Han började springa, men innan han hade nått hem hade vattnet nått så högt så han tvingades simma.

– Det var vatten överallt. På vägen till mitt hus mötte jag vår ko som simmade därifrån, jag såg också min säng flyta iväg. Jag simmade omkring och försökte rädda allt som gick, säger Rubel.

På morgonen kämpade Rubel med sista dagen i skolan, för att under eftermiddagen kämpa med att rädda sin familj och sitt hem.

Rubel går bort till de gemensamma toaletterna och häller ett par hinkar vatten över sig. Han kammar håret bakåt och byter till en ren lungi. Med en cigarett i munnen stänger han järndörren bakom sig och går längs den dammiga vägen till ett stånd där han beställer in en kopp te. Han tänder ytterligare en cigarett och tar en klunk av det söta teet innan han fortsätter berätta om då hans familj förlorade allt.

– Jag gav mig av tillsammans med min pappa för att leta efter vår ko som hade simmat iväg. Vi hittade henne en bit bort ståendes på en kulle som stack upp över vattenmassorna, säger han.

När de kom tillbaka såg Rubel att hans mamma flöt omkring i vattnet. Rubel staplade de tre sängar på varandra, så hans mamma och bror skulle ha någonstans att ta skydd från vattnet.

– Jag kände en person som jobbade vid en lokal icke-statliga organisation, så jag simmade dit och fick då lite ris och vatten till familjen. Jag band fast det runt huvudet så det inte skulle förstöras när jag simmade tillbaka, säger han.

Familjen blev kvar på de staplade sängarna hela natten. De satt alla vakna då de var för rädda för att kunna sova – helt omgivna av vatten.

Efter att ha levt på mat från den lokala icke-statliga organisationen under en vecka, så hörde Rubel att de sökte personer som kunde laga vallen i utbyte mot ris.

– Vi var tvungna att bygga snabbt då vallen rasade under tiden vi byggde. Jag fick 10 kilo ris i veckan och jobbade varje dag för att familjen skulle överleva.

Men arbetet var hopplöst. Den lilla mat de fick var inte tillräcklig och familjen kunde inte försörja sig själv på annat sätt då de förlorat allt.

– Efter några veckor sa min far att jag var tvungen att åka till Dhaka för att tjäna pengar till familjen.Jag tog bussen till Dhaka. Allt jag hade med mig var en extra tröja, två lungier, och en filt.

Rubel dricker upp det sista av teet och går vidare för att hämta sin tuk-tuk. För motsvarande 60 kronor får han köra den hela dan, och bra dag kan köra in nästan det dubbla. Efter ha kopplat ur batteriet svänger han ut på gatorna i Dhakas norra förorter.

De dåliga vägarna och den hetsiga trafiken gör färden hetsig. En hel familj klämmer sig in på de två bänkarna bakom Rubel, samtidigt som en man tar plats bredvid honom. Priset är alltid desamma, motsvarande 50 öre per person.

Några timmer senare kommer han blöt av svett tillbaka till te-ståndet för en kopp te och en cigarett. Innan han går vidare hem för att äta lunch tillsammans med Rohima. De har tillsammans en femårig dotter som bor hos sina morföräldrar på Gabura.

”Det finns ingen framtid i att bo kvar på Gabura”

Rubel berättar att de inte kan ta hand om henne här i Dhaka, då de båda måste arbeta hela dagarna. Men att de brukar ofta brukar prata med varandra i telefon.

– Jag gillar inte att bo i Dhaka. Det här är inte mitt hem. Men jag är här för att jag måste, min familj är helt beroende av mig och de pengar jag tjänar här, säger han.

Efter lunchen går Rohima tillbaka till textilfabriken, samtidigt som Rubel lägger sig ner i sängen och slår på teven. Det är under för- och eftermiddagarna det är mest folk på gatorna och då han måste jobba som mest.

– Jag skulle flytta tillbaka om jag kunde, men det finns inget jobb där, säger han.

Det som hänt Rubel och hans familj drabbar andra familjer i Bangladesh hela tiden. Det är något som hela tiden eskalerar, med en allt ökande migration till Dhaka som följd.

– Det finns ingen framtid i att bo kvar på Gabura, säger Rubel.