Bilden är en av tusentals bevis för krigsbrott i Sri Lanka. På den här bilden kan misstänkta förövare och offer identifieras. Fångarna, tamilska gerillasoldater som kapitulerat, avrättades av Sri Lankas regeringsstyrkor.
Foto: ITPJSL, International Truth and Justice Project Sri Lanka (bevismaterial)
President Maithripala Sirisena och ledande ministrar säger sig följa den åsikt som majoriteten av befolkningen påstås ha: att internationell inblandning i en framtida rättsprocess kring misstänkta krigsbrott ska begränsas till observatörer, alltså inga internationella utredare, åklagare eller domare.
Foto: Johan Mikaelsson
Special Task Force är bara en del av Sri Lankas väpnade styrkor som under åren anklagats för övergrepp. De ses av en del öbor som krigshjältar som lyckades bekämpa terrorlistade LTTE och av andra som krigsbrottslingar. Så länge ingen pekas ut som skyldig kan ingen heller känna sig helt oskyldig.
Foto: Johan MikaelssonHur är det i Sri Lanka nu? Frågan kommer då och då från dem som är nyfikna på landet. Jo, efter regeringsskiftet i januari 2015 har det blivit bättre. På många sätt. Människor rör sig friare och tillåts uttala sig kring de flesta ämnen utan risk för våld från statsmakten.
Just nu drabbas delar av ön annars av de svåraste översvämningarna sedan 2003 (tsunamin 2004 borträknad). Sydvästmonsunen har knappt börjat och hundratals människor har redan dödats av regn som fått vattendrag att stiga dramatiskt och orsakat jordskred. För tillfället tar sig skeenden i Sri Lanka in i nyhetssändningar i världen. Hjälp strömmar in från omvärlden och vattnet kommer att sjunka undan.
Minnena och ärren efter krig och människorättsförbrytelser dröjer sig däremot kvar. Även om mycket blivit bättre i samhället finns gamla strukturer kvar under ytan, vissa vilande, andra i fullt bruk. De som använt våld och tortyr i tjänsten ändrar inte arbetsmetoder i första taget, vilket påvisats i en rad rapporter.
Nu kommer ändå en uppmuntrande present från EU, motsvarande över 300 miljoner Euro per år. EU gav 17 maj klartecken för att ge Sri Lanka handelslättnaderna GSP+. Två dagar senare, 19 maj, var tullavgifterna till EU borttagna på en rad varor.
EU:s klartecken kan tolkas som att landet är på rätt väg. På ytan ser det också ut så. När EU 2010 drog tillbaka GSP+ var det på grund av misstänkta krigsbrott och fortsatta MR-brott under en auktoritär regim. Den nya regeringen under president Maithripala Sirisena bedöms förändringsbenägen.
Men agerandet i FN:s råd för mänskliga rättigheter handlar även nu om förnekelse och förhalning. Jag bevittna det själv i Genève under rådets session i mars (se artikel på Amnestypress.se).
De som vill få till någon form av sanningssökande och straff för ansvariga misströstar och de tusentals som saknar anhöriga efter att de tagits av armén får inga svar. Men EU ställer krav och lovar följa utvecklingen i Sri Lanka noga.
När årsdagarna av krigsslutet uppmärksammades i Sri Lanka i maj firades det i vanlig ordning 19 maj bland singaleser, öns majoritetsfolk, inte minst i de hundratusentals soldaternas familjer. Tamiler höll 18 maj sorgesamma ceremonier. De talar om regeringens massaker på civila tamiler som stängts in på den smala kustremsan vid Mullivaikal i nordost och ett folkmord som aldrig tar slut.
LTTE-gerillan, Tamilska tigrarna, blev efter rasupploppen riktade mot tamiler i juli 1983, en faktor att räkna med. Tamiler drömde om det som Tigrarna slogs för, nämligen en separat tamilsk stat i de norra och östra delarna. Parterna kom aldrig riktigt nära en lösning under några av de samtal som hölls under konfliktåren 1983–2009.
Tigerledaren Prabhakarans auktoritära och våldsinriktade styre innebar också skoningslöst dödande av tusentals tamiler, vilket var som att skjuta sig i foten. Det blottläggs i exiltamilen Jude Ratnams dokumentär Demons in Paradise, som premiärvisades under filmfestivalen i Cannes.
Tamilernas hopp släcktes effektivt av förre presidenten Mahinda Rajapaksa. Han fick internationellt gehör och stöd för ”kriget mot terrorism på ön” och gav sin bror, försvarsministeriets chef Gotabaya Rajapaksa, och arméchefen Sarath Fonseka fria händer att styra de väpnade styrkorna. Målet var att inta hela ön och göra slut på så mycket som möjligt av LTTE. Det lyckades. Men slutnotan är inte betald och den kan bli kännbar för de tidigare ledarna om internationellt gångbar rättvisa ska skipas på liknande sätt som gjorts i exempelvis det forna Jugoslavien.
På en gruppbild som visar de 12 i det kabinett som president Sirisena presenterade 21 maj är det tydligt vilka som ges makt på ön: singalesiska män, merparten över 60 år. President Sirisena bär som alltid en traditionell fotsida, vit bomullsdress. Han anser att den passar bra i klimatet. Ytterligare åtta har anammat presidentens klädval. Premiärminister Ranil Wickremesinghe och ytterligare två bär kostym.
Likriktningen är i övrigt total. Inga kvinnor. Inga minoriteter. Är det ingen i ledande position som ställer sig frågan: ”Vänta nu, det här är kanske varför vi har haft sådana problem alla dessa år?”
Den mest överraskande förändringen enligt alla bedömare var annars den rockad som innebär att Ravi Karunanayake nu är utrikesminister och Mangala Samaraweera finansminister med ansvar för media.
Visserligen finns provinsråd. I norra provinsrådet är tamiler i majoritet och en tamil är chefsminister. Men det är guvernören som bestämmer. Och guvernören gör det presidenten säger till honom. Ja, just det, presidenten har utsett en singalesisk man, 69 år gamle Reginald Cooray.
Den tamilske chefsministern C.V. Vigneswaran påpekar att han är bakbunden. När jag intervjuade honom vid ett besök i Jaffna i februari konstaterade han att den militära ockupationen av ”tamilernas hemland” gör livet svårt, inte minst för kvinnor och flickor som riskerar att utsättas för sexuellt våld av soldater (se artikel på Amnestypress.se).
I samband med uppmärksammandet av årsdagen ska en polisbil ha beskjutits nära Kilinochchi, Tigrarnas forna huvudnäste. Ett hundratal soldater sattes enligt Daily Mirror in för ”att återupprätta lag och ordning”. I söder och öster har buddistiska extremister under april och maj attackerat moskéer och butiker som ägs av muslimer. Mer om det i en kommande artikel här på Sydasien.se.
Etniskt och politiskt våld är inget avslutat kapitel i Sri Lanka. När det ska hållas val igen aktualiseras riskerna på nytt och Mahinda Rajapaksa och hans bröder kan inte räknas bort. Frågan är bara om det i det fönster i historien som öppnades 2015 och fortfarande står på glänt kan skapas en stabilitet som leder civilisationen på ön framåt, bort från den blodiga historien.
Till sist, en uppenbar slutsats: För att straffrihet för de vidrigaste brotten ska kunna brytas måste förövare straffas i en domstol. Och för att en rättsprocess ska bli trovärdig måste både utredare och de som senare ska skipa rättvisa vara opartiska. Om Sri Lanka någonsin ska komma ur konfliktkänslan behövs en rejäl demilitarisering i norr och öster och mindre centralstyre.
