Brittiska Channel 4 är en blåslampa på Sri Lanka. I dokumentären Sri Lanka’s Easter Bombings pekas familjen Rajapaksa och chefen för landets underrättelsetjänst ut för koppling till terrordåden som påskdagen 2019 dödade 270 människor. Sydasiens redaktör Johan Mikaelsson analyserar filmen som väcker känslor inte bara i Sri Lanka.
Vid släpp av dokumentärer är tajmingen central. Sri Lanka’s Easter Bombings om de synkroniserade terrordåden i Sri Lanka som utfördes morgonen den 21 april, påskdagen, 2019 premiärvisades den 5 september 2023 i Channel 4.
Dispatches, magasinet för undersökande journalistik i Channel 4, ville få uppmärksamhet inför den då stundande sessionen i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Utredningen av krigsbrott i Sri Lanka skulle än en gång upp på bordet för diskussion i rådet. Det arrangerades också en visning i en lokal utanför FN-palatset i Genève.
De första reaktionerna kom av naturliga skäl i Storbritannien. The Guardian gav dokumentären fyra stjärnor av fem i en recension.
Den har nu spridits över världen. I Sri Lanka och i diasporan spreds snabbt länkar till filmen. Diskussioner tog fart och de utpekade, den tidigare presidenten Gotabaya Rajapaksa och Suresh Salley, chef för SIS, State Intelligence Service, Sri Lankas militära underrättelsetjänst, har avfärdat alla anklagelser.
I oktober visades den i SVT:s Dokument utifrån och finns att se på SVT Play. Den kan få konsekvenser genom uppföljningar av andra medier, men det är långt ifrån några mediedrev.
Även jag har fått direkta frågor och kommentarer kring familjen Rajapaksas handel och vandel. Kan det som presenteras i dokumentären verkligen stämma?
Summering och slutsats: Familjen Rajapaksa, den mäktiga politiska klanen är att betrakta som ett brottssyndikat, och dess allierade inom SIS banade väg för terroristerna som planerade och utförde synkroniserade terrordåd mot tre kyrkor och tre lyxhotell.
Katoliker i Sri Lanka var mål för attackerna, vid sidan av gäster på femstjärniga hotell i Colombo. Resultatet blev att 269 människor från 15 länder (de nio självmordsbombarna ej inräknade) och fler än 500 skadades fysiskt. Dödssiffran skrivs ofta högre, katolska kyrkans kardinal i Sri Lanka, Malcolm Ranjith, räknar till 273 dödsoffer. Vi avrundar till 270.
De psykologiska såren är djupa, särskilt bland de kristna på ön. Attackerna utfördes på påskdagen, en av årets största helgdagar, då besökare strömmar till kyrkor på ön. Dåden chockade nationen. Följden blev landssorg, undantagstillstånd, turistflykt och en ekonomi i fritt fall som bara fortsatte rasa när effekterna av pandemin slog till 2020.
Fyra dagar efter dåden förklarade Gotabaya Rajapaksa sin kandidatur i presidentvalet, framputtad av sin bror, den tidigare presidenten, Mahinda Rajapaksa och dennes parti. Där fanns motivet, enligt Channel 4: Dåden banade väg för ”Gota”. Kring detta samband har det pratats om på ön sedan 2019.
Tre kyrkor, varav två katolska attackerades. St Anthony i Colombo drabbades först. Därpå följde en attack mot St Sebastian i Negombo norr om Colombo. Samtidigt attackerades den protestantiska pingstkyrkan Zion i Batticaloa vid östra kusten. Självmordsbombaren skulle ha attackerat stadens katolska katedral, men när han kom dit var mässan redan över och han begav sig istället till den närliggande Zion.
De tre hotell som attackerades var Shangri-La, Cinnamon Grand och The Kingsbury. Inom en halvtimme hade sex attacker utförts. Hundratals människor hade dödats och skadats.
Några timmar senare utlöste en fru till en av självmordsbombarna en sprängladdning vid ett bostadskomplex i stadsdelen Dematagoda och dödade därmed sig själv, sina tre barn och tre poliser.
En självmordsbombare som misslyckats med att utlösa sin sprängladdning vid hotellet Taj Samudra i Colombo orsakade senare under dagen en explosion vid Tropical Inn, ett guest house i Dehiwala i stadens södra delar.
Utförare var sammanlagt nio självmordsbombare. Ett antal personer sitter idag fängslade för inblandning i planeringen av dåden.
I januari 2023 dömdes Maithripala Sirisena, som var sittande president vid tidpunkten för dåden, att betala skadestånd till skadade och efterlevande till offren. Detta för att inte ha gjort något för att förhindra dåden, trots alla varningar. Ett flertal andra dömdes också att betala skadestånd, vilket även rapporterades av världsmedier som Al Jazeera.
Istället för att agera åkte han under påsken med sin familj på en buddistisk pilgrimsresa i Indien, följt av shopping i Singapore. Han återvände till ön först två dagar efter dåden.
Enligt uppgifter från den indiska säkerhetstjänsten, bland andra Research and Analysis Wing, RAW, fick Sri Lanka redan den 4 april underrättelser om att dåd planerades mot kyrkor på ön. Nya varningar kom tio dagar innan dåden. En skarp varning kom kvällen innan dåden och den sista och skarpaste varningen bara någon timme innan dåden.
Interna dokument från Sri Lankas polisväsende visar att det funnits konkreta varningar om gruppen och personerna som planerade dåd. Det handlade om Zahran Hasim och den islamistiska extremistgruppen National Thowheed Jam’ath (NTJ), som i en video ”svor trohet” mot terrorgruppen IS. Länkar fanns till Mellanöstern och södra Indien.
Efter dåden gjordes polisutredningar, personer med koppling till terrordåden och självmordsbombarnas familjer jagades och dödades eller arresterades. En kommission tillsattes, men rapporten har underkänts av oberoende bedömare i Sri Lanka och utomlands (rapporten har tidigare funnits tillgänglig på presidentsoffice.gov.lk, noterat 2025-01-02). En ny utredning i Sri Lanka avfärdas därför av många redan på förhand.
I filmen framträder Hanzeer Azad Maulana, en före detta medarbetare i en ljusskygg del av Sri Lankas säkerhetsapparat. För att lätta sitt samvete gick han i exil och blev visselblåsare.
Han lämnar uppgifter om Suresh Salley (vars efternamn för övrigt lika ofta stavas Sallay i medier i Sri Lanka). Salley är sedan den 7 december 2019 åter chef för SIS och lojal med Gotabaya Rajapaksa. Maulana säger att Salley var medskyldig till bombningarna som skulle föra ”Gota” till makten i presidentvalet i november 2019.
Dagarna efter dokumentären visades i Storbritannien reste parlamentsledamoten Vijitha Herath från partiet NPP krav på att Salley borde få sparken om en utredning skulle kunna göras på riktigt, vilket tidningen Financial Times i Sri Lanka rapporterade om.
Samtidigt är ett utdraget förtalsmål från 2021 i rätten. Det rör ett uttalande som den katolske pastorn Cyril Gamini Fernando gjorde redan i oktober 2021, då han anklagade Salley för inblandning i terrordåden.
Även Nishanta Silva, en tidigare högt uppsatt utredare som förhört Gotabaya Rajapaksa om misstänkt inblandning i mordet på redaktören Lasantha Wickrematunge framträder i dokumentären, liksom en anonym källa, flera journalister och en rad andra röster.
Sydasien har rapporterat ingående om såväl bombdåden som om mordet på Wickrematunge och utpekandet av Gotabaya Rajapaksa.
De mest självklara åtgärderna, att utreda på riktigt riskerar åter att utebli. Rättssystemet är politiserat och president Wickremesinghe tycks hittills ha prioriterat cricketkrisen och statsbesök, det senaste till Maldiverna.
En journalist i Colombo, som kan beskrivas som luttrad, sammanfattar frågan om åtgärder och konsekvenser efter de nya uppgifterna kring bombdåden: ”Ingenting. Avfärdat.”
I internationella medier sker uppföljningar, konstigt vore väl annars. Ravi Seneviratne var vid tidpunkten för dåden chef för CID, kriminalpolisen i Sri Lanka. Nu träder han fram och berättar för australiensiska ABC News om hur han och hans poliser tvingades upphöra utredningsarbetet dagarna efter att Gotabaya Rajapaksa hade valts till president i november 2019. Särskilt tydligt var att ingen fick fortsätta undersöka någon av de allierade till Rajapaksa. Intervjun uppmärksammas i Sri Lanka av Daily Mirror.
Seneviratne berättar hur den militära säkerhetstjänsten efter dåden motarbetade polisens utredare. Uppemot 90 personer greps, men personer inom säkerhetstjänsten som haft kontakter med de misstänkta terroristerna fick de aldrig förhöra.
Kunskap om händelsekedjor kring genomförandet av de synkroniserade dåden är spridd bland säkerhetstjänster i flera länder. Amerikanska FBI har fastställt att terroristerna hade kommunicerat regelbundet med den hemliga militära underrättelsetjänsten. Dåden beskrevs bland annat i en landrapport om Sri Lanka av US Department of State 2019.
I en intervju med Deutsche Welle (DW i klipp från Youtube nedan) svarar en mycket irriterad Ranil Wickremesinghe på frågor kring terrordåden och uppgifterna i Channel 4. Tamil Guardian, som publiceras från London, har också transkriberat hela intervjun.
Han understryker att anklagelserna ska utredas men avfärdar en oberoende internationell utredning.
Fokus har förflyttats till visselblåsaren Maulana, bland annat i Daily Mirror av den i Toronto baserade tamilske journalisten DBS Jeayaraj och i direkta personangrepp, som i nättidningen SL Guardian. Den huvudsakliga kritiken mot såväl Maulana som Channel 4 rör det faktum att uppgifterna inte kan verifieras.
Men vilka krav kan och ska omvärlden ställa? Tiotals medborgare från en rad länder, flest från Indien, Storbritannien, Kina, USA, Nederländerna och Danmark, dödades under sin hotellfrukost. Än fler skadades. Utredare från Indien, USA och Storbritannien begav sig till Sri Lanka för att vara en del i utredningen.
Gotabaya Rajapaksa uttalade sig inte i dokumentären, men avfärdade anklagelserna i ett brev som publicerades av medier i Sri Lanka den 7 september, bland andra i AdaDerana. I filmen nämner Maulana också, lite i förbifarten, att han hört Gotabaya Rajapaksa beordra mordet på redaktören Lasantha Wickrematunge.
Salley nekar och sitter kvar som chef för SIS och får stöd av försvarsministeriet, vilket bland andra indiska The Hindu rapporterade. Han ska, enligt SL Guardian tillsammans med sin advokat också ha avfärdat anklagelserna i svar på ett mejl som dokumentärens producent Ben De Pear skickade till Salley innan dokumentären premiärvisades.
Tillbaka till dokumentären: Den tidigare LTTE-medlemmen ”Pillayan” är en central gestalt. Under sitt namn, Sivanesathurai Chandrakanthan, är han idag parlamentsledamot och minister för utveckling av vägar på landsbygden.
När överbefälhavaren för LTTE i den östra provinsen, ”Karuna”, gjorde uppror i gerillarörelsen 2004 och ställde sig på regeringsstyrkornas sida följde ”Pillayan” med. Han fick en roll i Gotabaya Rajapaksas hemliga militära enhet kallad Tripoli Platoon, som bland annat utförde attacker och mord på journalister.
Efter regeringsskiftet 2015 häktades Pillayan, misstänkt för mordet 2005 på parlamentsledamoten Joseph Pararajasingham. I fängelset ska han ha mött islamistiska extremister, kontakter han sedan förmedlade vidare.
”Pillayan” ska enligt Maulana ha planerat ett möte som ska ha hållits i februari 2018 mellan Salley och NTJ-ledaren Zahran.
För någon som följt Sri Lanka och sökt sanningar är den här historien vare sig överraskande eller chockerande. Det är inget nytt under den sol som lyser på Sri Lanka. I vanlig ordning faller skuggor över ön när kritisk information med sådan lätthet avfärdas.
Möjligen öppnas dammluckor och fler vittnesmål kan komma ut. Det hade varit en fördel om uppgifterna hade kunnat styrkas tydligare i dokumentären.
Det är annars ingen skräll att rättvisan inte har sin gång. Den fortsätter stå stilla när det gäller människorättsbrott som begåtts av regeringsstyrkorna. Mord på tamilska parlamentsledamöter och mord på journalister förblir olösta.
Den hungrige som stjäl en frukt på en marknad kan tas av polis, pryglas under förhör på stationen, straffas och kastas i fängelse. Men den som från en maktposition beordrar mord har kunnat fortsätta på den inslagna vägen. Det har ingått i det politiska fulspelet.
Den som vill fördjupa sig i misstänkta ”händer” i terrordåden kan läsa Tisaranee Gunasekara, som skriver regelbundet i exiltidningen Colombo Telegraph, särskilt en artikel från april 2023 och en artikel från september 2023, efter dokumentären.
Frågor kring säkerhet förblir obesvarade, konstaterar Uditha Devapriya i en artikel i nättidningen Groundviews, som publiceras i Colombo. Inget har hänt med sanningssökandet sedan bombdåden 2019.
Uditha Devapriya konstaterar också att källor som den tidigare polisutredaren Nishantha de Silva och den seniora journalisten Frederica Jansz bidrar till tyngd, ”att den senaste dokumentären från Channel 4 skulle vara en väv av lögner helt enkelt inte håller”.
Katolska kyrkan fortsätter att kräva svar och efterfråga rättsliga konsekvenser. Kardinalen i Sri Lanka, Malcolm Ranjith, har vänt sig till påven, som även han kommit med uppmaningar om sanning och rättvisa, genom bland andra Vatican News i april 2023.
Men det finns också kritiker, tillskyndande försvarare som medvetet eller omedvetet sprider dimridåer. Den i Italien baserade singalesiske forskaren Punsara Amarasinghe avfärdar vittnesmålen som ”konspirationsteorier” i en artikel i Indian Defence Review.
Han tar hedern av Maulana. Avfärdandet är kort: ”Bevis saknas”. Amarasinghe pekar på ”apati hos dåvarande regeringen”. Det är att släta över brett. Om någon bör lastas så är det Maithripala Sirisena, presidenten som hade en konflikt med premiärministern Ranil Wickremesinghe, som presidenten stängde ute från möten om rikets säkerhet.
Varningar kom som tidigare nämnts den 4 april, drygt två veckor innan terrordåden. Nilantha Jayawardena, som då var chef för SIS, fick då uppgifter om förestående attacker i ett möte med en representant för RAW.
Jayawardena har i förhör sagt att informationen fördes vidare till president Maithripala Sirisena, som var överbefälhavare. Samtidigt nekades dåvarande premiärministern Ranil Wickremesinghe information rörande säkerheten i landet.
I januari 2023 dömdes förutom Sirisena även Jayawardena och en handfull personer att betala skadestånd till efterlevande familjer och andra som skadats och lider men av terrorn på påskdagen 2019, vilket bland andra Daily Mirror rapporterade om.
Amarasinghe lyfter fram Rohan Gunaratna, professor specialiserad på terrorism, baserad i Singapore och dennes bok Sri Lanka’s Easter Sunday Massacre: Lessons for the International Community.
Andra uppgifter och nya läxor bör delas ut. Den pusselbit som saknas – motivet för att inte agera – redovisas i den här sevärda dokumentären (som förvisso har brister). De och än fler röster måste höras vidare. Rättvisan måste få börja ha sin gång i Sri Lanka.
