Den 11 mars 2015 blev sjukgymnasten Passang Dorji den första bhutanesen att komma ut som gay på nationell TV. Han kände ett behov av att bryta den långa tystnaden och visa allmänheten att det finns homosexuella i Bhutan.
I unga tonåren insåg Passang Dorji att hans sexuella läggning inte föll in under heteronormen. Han kontaktade läkare och mediterade i ett försök att bli hetero, vilket inte hjälpte. Istället hjälpte läkarna honom med att försöka acceptera sin sexuella identitet.
– Studietiden på sjukgymnastutbildningen var av särskild vikt för mig. Det var då jag vågade öppna upp mig och tala om min sexualitet. Och efter examen förstod jag mig själv mycket bättre. Jag började då komma ut för familj, vänner och kollegor som jag trodde skulle acceptera min sexuella identitet.
Familj, vänner och kollegor tog det bra och Passang som redan då var HBTQ-aktivist kände att nästa steg var att komma ut för hela landet som ett sätt att uppmuntra andra homosexuella.
– Innan jag gjorde Tv-intervjun gick jag till Hälsodepartementet för att berätta att jag skulle komma ut på TV. Homosexualitet är brottsligt i Bhutan och även om ingen hittills har blivit straffad var det viktigt för mig att få departementets stöd, vilket jag också fick.
Passang upplevde genast att tystnaden hade brutits. Dagen efter Tv-intervjun började folk höra av sig till Passang för att visa stöd och ställa frågor. Den officiella HBTQ-rörelsen hade satts i rullning.
Den inofficiella HBTQ-rörelsen hade dock startat redan 2008 i samband med att Hälsodepartementet börjat försöka nå ut till HBTQ-personer. Uppvaknandet berodde bland annat på att en kvinna vid namn Dechen Seldon hade kommit ut som transsexuell och Bhutan Observer skrev en artikel med titeln ”How gay are Bhutanese gays?”.
– Dechen Seldon blev rörelsens första representant och artikeln fick långtgående effekter för HBTQ-rörelsens existens i Bhutan. Men trots detta gick det trögt för HBTQ-rörelsen.
Det var inte förrän 2014 som det började ta fart då Hälsodepartementet började samarbeta allt mer med Lhak-Sam, ett nätverk bestående av och för människor som lever med HIV. Problemet var dock att de enbart nådde ut till HBTQ-personer med HIV.
– Jag försökte därför övertyga Hälsodepartementet, Lhak-Sam och det Nationella institutet för forskning om utbildningsutveckling att de även borde forska och arrangera aktiviteter om HBTQ.
Passang var så pass övertygande att det ledde till att Lhak-Sam även började arbeta för sexuella minoriteter samt startade igång informationskampanjer om HBTQ på skolor. Idag ingår det också i viss sjukvårdsutbildning att lära sig om HBTQ.
Passang är del av en HBTQ-grupp LGBTIQ Bhutan. Gruppen består av cirka 20 personer från olika delar av landet som möts och koordinerar med regeringen, frivilligorganisationer och icke-statliga organisationer med syftet att få HBTQ-personer synliga och inkluderade i samhället.
Vårt nätverk kan dock inte registreras som en HBTQ-organisation på grund av artikel 213 och 214 i den Bhutanesiska Brottsbalken, vilka fastställer att det är onaturligt och straffbart med homosexualitet. Lagen är en kvarleva från britternas styre och till min kännedom har ingen blivit åtalad.
Artiklarna är för tillfället under revidering och beslut om eventuella ändringar skall tas senare i år. – Vi i nätverket arbetar för att lagen ska bli upphävd men om den inte blir det så hoppas vi att den åtminstone reformeras.
Öppenhet kring dejting och förhållanden. Jag har läst att det är vanligt att föräldrar nästan förväntar sig att deras barn kommer att ha sex innan äktenskapet och att det är relativt öppet med dejting och förhållanden. Stämmer detta?
– Det stämmer till viss del och beror framförallt på att buddister inte tror så starkt på äktenskapet. Till skillnad från till exempel bröllop i Indien så är bröllop i Bhutan väldigt enkla. För att ses som gift räcker det till exempel att ett par bor tillsammans och får ett intyg från en domstol. Det tror jag också är orsaken till att skilsmässostatistiken är hög och att det är vanligt att föräldrar separerar.
Passang förklarar att trots den här öppenheten kring äktenskapet, gäller den inte intersexuella parrelationer.
En vanlig uppfattning i Bhutan är att HBTQ är en västerländsk uppfinning som har spridit sig genom globaliseringen.
Bhutan har länge försökt bevara och skydda sina traditionella värden från yttre påverkan. Till exempel introducerades inte TV och internet förrän 1999. Det finns därför en viss skepsis mot globaliseringen. Men HBTQ-rörelsen försöker påvisa för allmänheten att det fanns HBTQ-personer i Bhutan redan innan globaliseringen.
Bhutan är ett djupt religiöst land där majoriteten av befolkningen är buddister. Hur påverkar detta HBTQ-rörelsen?
– Buddism förespråkar acceptans och tolerans, vilket människor i samhället försöker praktisera. Heteronormen gör dock att många mår dåligt. Men som buddist får man inte ta sitt liv. Är man deprimerad eller suicidal ska man träna sitt psyke. Denna tro på mental träning tror jag är en av de största anledningarna till att självmordsstatistiken är så pass låg i Bhutan.
Heteronormen tror Passang till viss del är en generationsfråga. De flesta i Passangs föräldrars generation har inte mycket kunskap om HBTQ utan förutsätter att deras barn skaffar en traditionell familj.
– Jag upplever en större förståelse hos min egen generation och tror att det kommer bli allt lättare med tiden. Lagreformer tar tid men det kommer att gå fortare att förändra människors attityd.
Fotnot: HBTQ är ett paraplybegrepp för homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner. Tidningen Bhutan Observer gavs ut 2006-2013 som en fristående tvåspråkig tidning. Först lades den tryckta versionen ned, vilket tidningen The Bhutanese rapporterade och något år senare upphörde även webbtidningen att existera.
