Vi har tagit oss från byar ute på landsbygden till Colombo, till city, där vi kan leva ut – och bli HBTQI+-aktivister. Här följer tre berättelser, inklusive min egen, om hinder och utmaningar men också om frihet och glädjeämnen. Läs ett utdrag av Damit Chandimals text från Sydasiens färska bok.
Detta är inledningen på texten med samma rubrik i boken Sidor av Sydasien – Land, stad och stigar däremellan, som kan beställas från redaktionen – se erbjudande.
Staden är i de flesta länder centrum för queeraktivism, och Sri Lanka är inget undantag. Platser dit queera söker sig, inklusive cruising-områden, platser för aktivism och platser där queera regelbundet samlas och träffas, ligger ofta mitt i staden, i city, trots att många av oss, inklusive jag själv, ursprungligen kommer från byar runt om i landet.
Några av oss har flyttat hit för jobb, utbildning och andra syften, i vissa fall sexarbete. Att vår sexualitet och könsuppfattning inte respekteras av familjen och samhällen i byarna blandas med dessa andra erfarenheter. I den här texten kommer jag att utforska några av mina personliga upplevelser av aktivism, vänskap och vardagliga upplevelser i ljuset av denna intersektionalitet mellan stad och landsbygd.
I den här texten tar jag upp tre berättelser om livet i Colombo för tre HBTQI+-aktivister, inklusive jag själv. Vi har alla flyttat till Colombo vid olika tidsperioder och av olika skäl. Vi kommer alla tre från landsbygden eller samhällen som skiljer sig ganska mycket från Colombo.
På olika nivåer har vi kunnat fortsätta ha kontakt med våra familjer och samhällen på landsbygden. Kanske är tåget en symbol för våra liv, det som förbinder stad och landsbygd.
På Sri Lanka åker man tåg i klasserna ett, två och tre – beroende på vad man har råd med eller vill spendera på resandet. I tredje klass på det tåg som kallas ”nattposttåget” är det ganska fullt och trångt. Här finns folk som säljer kycklingknyten, snacks och te, och det finns utrymme för många samtal och vänskap med stammisar och nytillkomna.
Det är en plats där alla typer av människor samlas och reser. Naturligtvis är vissa tågstationer cruising-områden. Mitt i allt det här försöker staten med sina koloniala morallagar bevaka oss och styra våra liv.
Jag arbetar för en lokal NGO, alltså en icke-statlig organisation, i Colombo och bor i en hyreslägenhet i Colombos förorter, några kilometer från mitt kontor.
Mina föräldrar och syskon bor nära Maha Induruwa, ett landsbygdsområde vid södra kusten. Jag har ett ganska distanserat förhållande till min familj av flera anledningar inklusive min sexualitet.
Huset jag bodde i som spädbarn plundrades och brändes ner under ungdomsupproret i slutet av åttiotalet. Sedan dess har mina föräldrar bott i olika hyreshus och flyttat från ett hus till ett annat runt samma område. Jag växte upp och bodde med en av min mammas fastrar i många år.
De bodde i ett stort hus på landet nära Bentotafloden. Mitt emot deras stora trädgård fanns ett mangrovesnår som ledde till floden och en våtmark på baksidan. Där tillbringade jag en något ensam, men ganska lycklig och tillfredsställande barndom, medan mina föräldrar kämpade med fattigdom och andra problem.
Jag återvände till föräldrahemmet i tonåren men tyckte inte något vidare om att vara där. Jag lämnade hemmet i början av tjugoårsåldern och bodde mestadels i Colombo, medan jag både arbetade och studerade där.
Med ett större avstånd till min familj blev det lättare att uttrycka min sexualitet och livsstil. Men min berättelse är dock helt annorlunda än historien om min nuvarande pojkvän, som inte kommit ut än. Han kommer från en by i Nuwara Eliya-distriktet i bergen.
Även om han också gillar kärlek och sex i staden, ville han aldrig gå med i något av HBTQI+-evenemangen i Colombo. Hans mamma ringer varje dag, och han har ett ganska nära förhållande till sin familj.
…
Läs Damith Chandimals text ”Om hur jag missade tåget och blev kvar i Colombo” i sin helhet i boken Sidor av Sydasien – Land, stad och stigar däremellan. Beställ boken från redaktionen och ta gärna del av vårt aktuella erbjudande. För kommande luckor och texter i nyårskalendern, se nedan.
01 | Indien Per J Andersson: ”Det finns inga tomma tåg i Indien”
02 | Bhutan Kunzang Choden: ”Mitt perspektiv: Från landsbygd till urbana samhällen”
03 | Bangladesh Troy Enekvist: ”En resa till Dhaka”
04 | Indien Julia Wiræus: ”Vad Delhi har lärt mig”
05 | Nepal Henrik Schedin: ”Vana att gå långt i Nepal avspeglas i litteraturen”
06 | Maldiverna Lubna Hawwa: ”Att navigera livet i en övärld under snabb urbanisering”
07 | Sri Lanka Damith Chandimal: ”Om hur jag missade tåget och blev kvar i Colombo”
08 | Pakistan Zofeen T. Ebrahim: ”Utsagor från det döende Indusdeltat”
09 | Afghanistan Anders Fänge: ”Uttalad motsättning mellan stad och landsbygd”
10 | Sri Lanka Johan Mikaelsson: ”Evig fråga om att stanna eller åka”
