Toppmöten med högtflygande planer och svårlösta gränstvister på höga berg – Indien och Kina har komplicerade relationer och en konfliktfylld historia. Men trots de många olikheterna mellan Asiens stormakter finns gemensamma drag i deras grundläggande utmaningar, inte minst i ländernas gränsområden.
Den 17–19 september i år besökte Kinas president Xi Jinping Indien, för att träffa landets nytillträdde premiärminister Narendra Modi. Det var mycket uppmärksamhet och stora förväntningar när ledarna för den framväxande världspolitikens stormakter skulle stärka relationerna. Samtidigt – hundratals kilometer norrut, i Ladakhprovinsen – pågick en veckolång konfrontation mellan militära styrkor från de två länderna, efter att några hundra kinesiska soldater korsat de facto-gränsen till Indien.
Denna incident slutade väl – de cirka tusen soldaterna på varje sida drogs tillbaka. Kombinationen av storskaliga högnivåmöten och småskaliga gränskonflikter är dock inte ovanlig i indisk säkerhetspolitik, och kan säga en del om de dilemman som landets nya ledning har att hantera framöver.
Ambitionerna i Narendra Modis regering är höga, inom alltifrån ekonomisk utveckling till internationell politik. Det kanske tydligaste uttrycket för detta kom i mitten av juli, då de så kallade BRICS-länderna – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – tillsammans lanserade en ny utvecklingsbank med en tillhörande valutareserv på 100 miljarder dollar.
Detta steg, som förvisso är ett uttryck för potentiellt stora skiften i det internationella finansiella systemet, kan dock skymma andra konfliktlinjer än de mellan BRICS-länderna å ena sidan och USA och EU å den andra. Förhandlingarna om den nya utvecklingsbanken – som för övrigt ska heta just så – var nära att stranda på grund av meningsskiljaktigheter mellan Kina och Indien.
Relationerna mellan dessa två stormakter blir allt mer betydelsefulla i takt med att världsekonomins tyngdpunkt återvänder till Asien. Prognosen är dock inte alltigenom positiv. De ekonomiska relationerna mellan Kina och Indien har stärkts – inte minst efter de politiska ledarnas möte i mitten av september – men politiskt dominerar säkerhetsfrågorna ofta, och där finns ett flertal tvisteämnen.
Liksom i flera andra delar av världen utspelas en allt större del av de säkerhetspolitiska konflikterna till havs. Indien satsar på flottan och ökar sin närvaro i Indiska oceanen, från Afrikas horn till Stilla havet. Landets ledning försöker samtidigt bygga tätare relationer med staterna i området, från Iran till Vietnam.
Säkra och öppna hav, flöden och handelsvägar är gemensamma intressen för många aktörer i regionen, men med expanderande intressesfärer löper Indien och Kina allt större risk att hamna på kollisionskurs.
När Narendra Modi i september besökte Barack Obama i Washington DC blev det tydligt att USA och Indien har en gemensam syn på de territoriella dispyterna i Sydkinesiska havet. Detta placerar dem i samma läger som länder som Vietnam och Filippinerna, som har återkommande konfrontationer med Kina i området. I relationerna mellan Indien och Kina är dylika maritima spänningar ett nyare fenomen.
Den kanske djupaste konflikten mellan de två asiatiska stormakterna finns på land, och rör de gamla gränstvisterna i Ladakh/Jammu & Kashmir samt Arunachal Pradesh. Varken kriget 1962 eller de överenskommelser som slöts under 1990-talet har lett till någon slutgiltig lösning – endast till ett rimligt mått av stabilitet. På senare tid har situationen varit orolig, med anklagelser från båda sidor om överträdelser och inträngningar – flera hundra incidenter bara i år.
I slutet av juni presenterades en ny officiell kinesisk karta, som visade Arunachal Pradesh som en del av Kina – vilket resulterade i kraftfulla indiska reaktioner. Spända gränskonfrontationer ägde också rum i Ladakh samtidigt som ländernas politiska ledare träffades för det BRICS-möte som resulterade i den nya utvecklingsbanken – liksom alltså under president Xis besök i september.
Denna situation kan ses som representativ för ländernas relationer i stort: vissa framsteg på den globala ekonomiska arenan, men mer konflikt på den renodlat bilaterala, där säkerhetspolitik och gränser dominerar agendan.
Det har varit en långvarig indisk strategi – framför allt militärt grundad – att hålla gränsområdena mot Kina fria från befolkning och infrastruktur. Detta har – inte minst jämfört med den kinesiska sidan, där man gjort tvärtom – visat sig ha uppenbara militära nackdelar: stora svårigheter att snabbt förflytta trupp, något som märktes under kriget mellan de två länderna 1962. En mer djupgående konsekvens är att det ytterligare försvårat den ekonomiska och politiska integrationen mellan gränsområdena och det övriga Indien.
Idéerna om gränsområdena som säkerhetspolitiska buffertzoner har varit under omprövning åtminstone under det senaste decenniet, en process som nu verkar skyndas på. Den nya BJP-regeringen hade ekonomisk utveckling och infrastruktur i Kashmir samt de nordöstra delstaterna som en del av sitt valmanifest.
Kinesiska företrädare har kritiserat dessa planer, och sagt att inga åtgärder som förändrar läget i gränsområdena bör vidtas innan de gamla dispyterna är avgjorda. För att stärka relationerna på lägre nivå, och förebygga nya spänningar, håller de två länderna en gemensam militärövning i slutet av oktober.
Under hösten har det också kommit uppgifter om att det indiska inrikesministeriet har planer på att erbjuda paramilitär utbildning till invånarna i Arunachal Pradesh – vilket skulle vara ett mer konfrontativt svar på dispyterna med Kina. Viktigare än dessa kanske mest symboliska idéer är förmodligen den indiska regeringens planerade satsningar på konventionell militär närvaro och civil infrastruktur samt på subventioner för bosättningar i gränsområdena.
Projekt som dessa har – för såväl Kina som Indien – både utrikes- och inrikespolitiska dimensioner. Markeringar ska göras och maktpositioner ska befästas, inte bara gentemot grannlandet, utan också gentemot den egna befolkningen – i synnerhet de som lever i omstridda gränsområden.
Asiens två stormakter har starkt skilda politiska och ekonomiska system. Kina är en auktoritär enpartistat som genomfört framgångsrik fattigdomsbekämpning och storskalig infrastrukturutbyggnad. Indien är världens största demokrati, men har också fler fattiga invånare än något annat land i världen, och omfattande problem inom alltifrån energi till transportsystem.
Det de har gemensamt är behovet av att kombinera sina ambitioner om en större regional och global roll med förmågan att hålla ihop landet internt. Båda länderna har – trots sina många olikheter – problem med social oro och uppror i sina periferier. För Indien är Kashmir och de östra och nordöstra delstaterna särskilt problematiska. För Kina finns delvis besläktade problem i Xinjiang – och nu dessutom accelererande konfrontationer i samband med demokratiprotesterna i Hongkong.
Hur Indien och Kina hanterar dessa globala, regionala och lokala konfliktlinjer kommer att påverka inte bara ländernas medborgare, utan stora delar av Asien – och därmed världen.
