De regelbundna sammanstötningarna i Kashmir har förvärrats under det senaste året. Indiens nye premiärminister har en hårdare linje mot grannlandet, och hans motsvarighet i Pakistan är försvagad av politiska demonstrationer och mäktiga militärer. Mitt i allt detta får Kailash Satyarthi från Indien och Malala Yousafsai från Pakistan motta Nobels fredspris. Vad händer med Sydasiens kärnvapenmakter?
Situationen i Kashmir och relationerna mellan Indien och Pakistan har förvärrats under 2014. Den senaste våldsamma perioden inleddes i början av oktober – i anslutning till Eid al-Adha – med pakistansk artilleribeskjutning över stilleståndslinjen mot indiska byar. Ett dussintal personer dödades i denna incident, varav nio civila och tre påstådda militanta infiltratörer på väg in i Indien.
Indien och Pakistan har utkämpat tre krig, varav två om Kashmir, men politisk oro och regelrätta strider har förekommit i området ända sedan delningen och självständigheten. En formell vapenvila har funnits sedan 2003, men den är nu hårt ansträngd.
I de våldsamheter som bröt ut i början av oktober har ett trettiotal personer dödats, närmare dubbelt så många skadats och tiotusentals drivits på flykt. Generaldirektören för de indiska gränsstyrkorna har beskrivit de senaste striderna som de värsta sedan kriget 1971, då Bangladesh bröts ur Pakistan.
Denna destruktiva vändning i relationerna mellan Indien och Pakistan var inte alldeles oväntad – men inte heller självklar. På senare år har försök till förtroendebyggande pågått – bland annat genom mindre reformer i visumregler och gränshandel – men 2013 verkade sammanstötningarna längs gränsen i Kashmir öka.
Indiens förre premiärminister Manmohan Singh hade förhoppningar om en större fredsöverenskommelse med Pakistan. Vissa förbättringar i relationerna märktes, men den tydligaste trenden under Indiens förra regering var återhållsamhet, och därigenom relativ stabilitet.
Narendra Modis linje mot Pakistan är mer oförutsebar. Han förvånade många genom att bjuda in samtliga politiska ledare i Sydasien – inklusive Pakistans premiärminister Nawaz Sharif – till sin tillträdesceremoni.
Förväntningarna på en nystart i relationerna dämpades dock vid Modis besök i Jammu & Kashmir i mitten av augusti, då han hävdade att Pakistan bedriver krig genom ombud mot Indien. Detta är en beskrivning som är svår att säga emot i sak – även om Pakistans utrikesministerium givetvis protesterade – men det är också en tydlig politisk signal från Modi att säga det öppet.
Kort därefter ställde Indien in planerade fredssamtal på utrikesministernivå med Pakistan om Kashmir – med hänvisning till Pakistans planer på att inför mötet konsultera separatister i indiska Kashmir. I sitt tal inför FN:s generalförsamling i slutet av september upprepade Modi kritiken mot Pakistan om terrorism och indirekt krigföring.
Trots att det rör sig om två kärnvapenmakter på gränsen till förödande storkrig utspelas Kashmirkonflikten i praktiken ofta som småskaliga gränssammandrabbningar med lätta vapen.
En allt viktigare arena för dessa konfrontationer finns nu längre västerut i Sydasien. Afghanistan har länge spelat en central roll i regionens säkerhetspolitik. Detta har varit särskilt tydligt i de pakistanska försöken att skaffa sig strategiskt djup i förhållande till Indien genom att utöva inflytande över Afghanistan. Denna politik har tillämpats sedan innan den sovjetiska invasionen, och fortsatt såväl genom talibantiden som under det senaste decenniets amerikanska krig i landet.
Den senaste tidens upptrappning av konflikten mellan Indien och Pakistan har också att göra med den politiska instabiliteten inne i Pakistan. I somras påbörjades stora demonstrationer mot regeringen, av två separata proteströrelser. Anklagelser om fusk i förra årets parlamentsval framfördes, och krav på regeringens avgång ställdes.
Det enda egentliga resultatet av massprotesterna i Pakistan blev att Nawaz Sharifs regering försvagades, framför allt i relation till landets centrala politiska makthavare, militären. Detta underminerade Nawaz planer på fredsförhandlingar med Indien, och bidrog sannolikt – tillsammans med Modis hårdare linje – till det senaste våldsutbrottet.
Avgörande i de två ländernas konflikt är att Indien i allt väsentligt kan leva med status quo, och troligen skulle kunna acceptera stilleståndslinjen som en gräns – medan Pakistans säkerhetspolitiska etablissemang till varje pris vill förändra läget.
När dessa grundläggande faktorer kombineras med tydlig obalans i konventionell militär förmåga, samt kärnvapen på båda sidor, skapas destruktiva incitament för den pakistanska sidan. Här finns grunden till den småskaliga och ofta irreguljära krigföring som pågår mellan de två länderna, och som drivs av framför allt Pakistan.
De pakistanska metoderna har varit likartade i indiska Kashmir och i Afghanistan: lågintensiv krigföring genom mer eller minde självständiga militanta grupper. I Afghanistan tycks dessa indirekta konflikter accelerera i och med NATO-truppernas uttåg från landet. Flera attacker mot indiska intressen i Afghanistan – där Indien gör relativt stora satsningar inom infrastruktur och ekonomisk utveckling – har ägt rum i år. Det mesta tyder på att ansvaret för dessa operationer finns hos Pakistanstödda grupper som Lashkar-e-Taiba – som också genomförde attackerna i Mumbai 2008.
Indien hade väntat sig ett större inflöde av stridande in i Kashmir i och med NATO:s tillbakadragande från Afghanistan – så skedde när Sovjetunionen lämnade landet 1989 – men denna ökning verkar än så länge ha uteblivit. En möjlig förklaring är att den pakistanska armén är upptagen på annat håll, eftersom den sent omsider har påbörjat en offensiv i den nordvästra delen av landet, mot de militanta grupper som vänt sig mot sina tidigare finansiärer.
När USA:s krig i Afghanistan trappas ned minskar Pakistans betydelse för amerikansk säkerhetspolitik, och det blir allt tydligare att Indien är en mer naturlig partner – något som märktes inte minst vid Narendra Modis besök i USA i september. Dessa närmanden skapar oro i Pakistan, som mottagit stora summor i bistånd – inte minst militärt sådant – från USA.
Det vore dock förenklat att utmåla Pakistan som ensam aggressor i regionen och i Kashmir. Narendra Modi har på den offentliga arenan använt en skarpare retorik mot Pakistan, och det finns uppgifter från flera håll om att direktiv gått ut från New Delhi till de indiska väpnade styrkorna om att denna hårdare linje ska gälla även på marken.
Trots de komplicerade säkerhetspolitiska sammanhangen blir det en analytisk återvändsgränd att utmåla Kashmirproblematiken som endast en fråga om mellanstatliga konflikter och regional maktbalans. Pakistans agerande i konflikterna med Indien är en följd av landets underlägsenhet i konventionell militär förmåga, men de reella politiska problem som finns i indiska Kashmir har utgjort en nödvändig förutsättning. Beskrivningarna av Kashmirkonflikten som en mellanstatlig gränstvist med religiösa förtecken är inte alldeles felaktiga, men de bidrar till att skymma avgörande inrikespolitiska faktorer.
Indiens anspråk på Jammu och Kashmir må vara starkare än Pakistans, men oförmågan eller oviljan att integrera Jammu & Kashmir i det indiska politiska systemet har underminerat centralregeringens legitimitet i området. Uppemot 100 000 människor kan ha dödats sedan det öppna upproret bröt ut i Kashmir 1989.
Vad gäller social oro och våldsamma politiska protester är det betydligt lugnare i området nu än för några år sedan. Dock har de indiska säkerhetsstyrkorna fortfarande mycket omfattande befogenheter, och mer djupgående normalisering och demokratisering av Jammu & Kashmir har inte skett.
Nu överskuggas dessa politiska problem av den eskalerande gränskonflikten och den hårda diplomatiska retoriken mellan Indien och Pakistan. Indiens försvarsminister har meddelat att Pakistan kommer att få betala ett pris de inte har råd med för denna aggression – och hans motsvarighet har förklarat att Pakistan kan svara på ett passande sätt.
Samtidigt är båda ländernas regeringar medvetna om de risker som en eskalerad konflikt mellan två kärnvapenmakter kan medföra – efter kärnvapentesterna 1998 har de heller inte utkämpat något fullskaligt krig.
Den 10 oktober 2014 – samma dag som Nobels fredspris tilldelades indiska Kailash Satyathri och pakistanska Malala Yousafzai – kom ett uppehåll i striderna. Det hann dock inte gå mycket mer än ett dygn innan beskjutningen var igång igen.
Även om striderna inte har urartat i fullskaligt krig påverkar de ett mycket stort antal människor – alltifrån deras omedelbara fysiska säkerhet till deras möjlighet att sköta jordbruket eller att gå i skolan.
Två tendenser är särskilt oroväckande just nu. För det första anger både Indien och Pakistan att den andra sidans brott mot vapenvilan intensifieras, och flera hundra incidenter har ägt rum bara i år. För det andra drabbas civilbefolkningen allt hårdare, och det finns direkta anklagelser om att framför allt den pakistanska sidan medvetet riktar beskjutning mot civila områden. Detta förnekas av Pakistan, som också har begärt en starkare FN-närvaro i konflikten, en begäran som inte har hörsammats.
Det förefaller inte osannolikt att såväl Narendra Modi som Nawaz Sharif är genuint intresserade av en hållbar fred. Detta kompliceras dock av att den pakistanske premiärministern är försvagad, samt av att det pakistanska militäretablissemanget har mindre intresse av en fredsuppgörelse, som de inte tror skulle vara fördelaktig för dem eller för deras idéer om sin roll och om Pakistans intressen.
När dessa obalanser i civil-militära relationer möter Modis vallöften om en mer ”muskulös” Pakistanpolitik skapas den destruktiva process som utspelats under hösten. De stora förlorarna är – som alltid – civilbefolkningen i Indiens och Pakistans gränsområden.
