Världens längsta litterära verk – Mahābhārata – ges nu för första gången ut på svenska i ett längre urval i översättning av indologen och språkvetaren Rolf Jonsson. Här berättar han om arbetet med översättningen, drivkrafter och fascinationen över det gamla Indien.
Varför ville du översätta Mahābhārata till svenska?
– Därför att det är en sådan stor klassiker och inte fanns något ordentligt urval utgivet på svenska. Det är ett verk som många anser är i paritet med stora klassiska verk som Shakespeare, Bibeln och Dante. Det är egentligen skäl nog.
– Dessutom är Mahābhārata skriven på en jämförelsevis enkel sanskrit, jämfört med verk av sanskritförfattarna Kālidāsa och Bhartṛhari, som är mycket mer komplexa och oerhört svåra att översätta. Det går alltså att få ett ganska bra resultat.
Urvalet i den svenska utgåvan består av 18 kapitel. I den så kallade Bombay-utgåvan består Mahābhārata av hela 100 000 strofer, vilket motsvarar åtta gånger längden av Iliaden och Odysséen tillsammans. Verket innehåller dessutom mängder av namn och begrepp, vilket gör det bitvis svårforcerat, men där är Rolf Jonssons förklarande förord, kommentarer, resumé och namnlistor till stor hjälp för läsaren.
– Det är en snårig berättelse där grundberättelsen är det stora kriget mellan Pāṇḍaverna och Kauraverna. Under tidernas lopp har en enorm massa stoff fogats till denna: myter, legender, hur man ska styra ett land, hur man ska befria sig från samsara, kretsloppet och allt möjligt. Det är som en encyklopedi över den gamla indiska civilisationen.
Enligt Rolf Jonsson finns ingen bättre text för den som vill förstå den indiska civilisationen än just Mahābhārata. Han tror att boken kan vara intressant för dem som har ett intresse av det gamla Indien, men även för dem som är intresserade av liknande berättelser från andra kulturer som exempelvis Iran med Shahnameh av den persiske poeten Ferdowsi och antikens Iliaden och Odysséen.
Texten själv gör anspråk på att innehålla allt vad en människa behöver veta genom de berömda textraderna: Vad som finns här angående dharma, nytta, njutning och befrielse finns också på annat ställe, det som inte finns här finns ingen annanstans.
Varför tror du att Mahābhārata i västvärlden länge förblivit en av de mer okända av världslitteraturens stora klassiker?
– Därför att den är så fruktansvärt lång. Det är också anledningen till att det fortfarande inte finns någon fullständig översättning till modern engelska. Vissa episoder har varit kända, Bhagavad-Gītā till exempel, som är en av de mest kända indiska texterna överhuvudtaget och en liten del av Mahābhārata.
Hur har du gjort urvalet?
– Dels är det sådana episoder som är centrala i berättelsen, dels sådana jag själv tyckt om och dels sådana som kan läsas fristående utan att man behöver känna till hela verket.
Rolf Jonssons personliga favorit är kapitlet Yakṣans frågor, en gåtgissningslek på liv och död där huvudpersonen Yudhiṣṭhira, ledare för Pāṇḍaverna, räddar livet på sina bröder genom att svara rätt på en lång rad gåtor ställda av ett gudomligt väsen, en Yakṣa.
– Det är en dramatisk sättning, intressant och gåtfullt och blir en vändpunkt i berättelsen. Vid den här tidpunkten så är Yudhiṣṭhira och hans bröder nere i ett bottenläge. Men här vänder det tack vare att han klarar av den här situationen.
Vilka utmaningar har du stött på under arbetet med översättningen?
– När jag läser en översättning på sanskrit i dag, tycker jag ofta att den är ganska vag. Även den här lider av en viss vaghet. Så är det bara. Det är väldigt svårt att få med alla nyanserna som sanskrit ger i våra språk.
– Sedan är innehållet en mycket gammal tradition. Ett exempel är en scen i slutstriden där de stora kämparna gör upp i en envig med stridsklubbor. Där rör man sig med ganska mycket tekniska termer som betecknar olika rörelser de utför. Innebörden av orden har helt gått förlorad, även för indierna själva. Det är frustrerande att inte förstå vad texten säger, men så är det med alla de här gamla texterna. Man kan inte räkna med att förstå dem fullt ut och absolut inte som de en gång förstods när de skapades.
Rolf Jonsson, är till vardags förste arkivarie på Stadsarkivet i Norrköping, och arbetar med översättningar från språken sanskrit, pali och klassisk tibetanska. Han har tidigare gett ut Snölejoninnans mjölk (2009), ett antal sånger av den sjätte Dalai Lama, Tsamyang Gyatso (1638-1706) och Brev till en vän/Nāgārjuna (2011) av den buddhistiske läromästaren Nāgārjuna.
Hur kom du in på området indologi?
– Jag har alltid varit intresserad av Indien. Det var en annorlunda civilisation, inte lik vår och spännande på många olika sätt: musiken, konstformerna, men framför allt litteraturen. Jag märkte efter ett tag att jag inte kommer särskilt långt under ytan om jag inte lär mig något av de klassiska språken. Jag valde sanskrit, som kändes som nyckeln till det gamla Indiens kultur och civilisation.
Vad har du för kommande projekt?
– Jag håller på med en antologi med buddhistiska texter från sanskrit, pali och tibetanska som förhoppningsvis kommer ut nästa år. Den innehåller bland annat en text av den buddhistiske tänkaren Nāgārjuna där han försöker visa hur man kan styra ett land efter buddhistiska principer.
