Våren 2020, mitt under pandemin, träffades hundratals tamiler online för att lära sig mer om den tamilska kampen för självstyre i norra och östra Sri Lanka. Camilla Orjuela, professor i freds- och utvecklingsforskning, har i sin forskning pratat med unga som lever med att ha ärvt ett krig i sitt gamla hemland.
Deltagare från så skilda platser som London, Berlin, Sydney, Los Angeles och Jaffna loggade in under åtta lördagar för att diskutera texter, ställa frågor och stärka banden med det hemland de fortsatt se som sitt, trots att de bor över hela världen. Många var unga som vuxit upp långt från Sri Lanka, kriget och den efterkrigstid som inte sett någon rättvisa skipad för tamilerna där.
Initiativet till träffarna, som gick under namnet #TamilStruggle101, kom från People for Equality and Relief in Sri Lanka (PEARL, se Pearlaction.com), en organisation grundad och ledd av unga tamiler i diasporan. Det stora intresset för #TamilStruggle101 visar på det sug många andra generationens migranter känner efter att få lära sig mer om det hemland de ärvt av sina föräldrar.
– Som barn såg jag ibland hur min mamma tittade på tv och grät. Jag brukade sätta mig och titta med henne. Jag lärde mig lite i taget, och blev engagerad, berättade en ung man med tamilsk bakgrund som jag träffade i Stockholm för några år sedan.
En ung kvinna jag intervjuade i London hade fått höra sina föräldrar berätta om hemlandet som de inte kunde besöka på grund av kriget.
– Jag har alltid känt en koppling till mitt land, och vetat att vårt folk dödas där, sa hon.
Men många andra unga tamiler har inte vuxit upp med berättelser om kriget och hemlandet, utan med tystnad.
– Våra föräldrar ville skydda oss. Kriget var något vi inte pratade om, förklarade en universitetsstudent jag träffade under en forskningsresa till Toronto.
Flera vetenskapliga studier vittnar även de om att många föräldrar som flytt krig och förföljelse undviker att tala om sina upplevelser.
Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia University, skriver om postmemory eller ”efterminne”. Traumatiska upplevelser som nära familjemedlemmar genomlevt kan stundtals bli så påtagliga att de känns som egna minnen. Ibland är det berättelser som skapar dessa efterminnen, ibland är det bristen på dem. Tystnaden kring ett fruktansvärt förflutet kan ibland vara öronbedövande.
Över 100 000 personer tros ha mist livet, och ännu många fler tvingades fly
Inbördeskriget i Sri Lanka pågick mellan 1983 och 2009 mellan en centraliserad stat dominerad av landets singalesiska majoritet och LTTE, Tamilska Eelams befrielsetigrar, som kämpade för självstyre för öns tamilska minoritet. Över 100 000 personer tros ha mist livet, och ännu många fler tvingades fly, både inom landet och utomlands. Kriget bidrog därmed till att skapa en stor tamilsk diaspora; kanske uppemot en miljon tamiler från Sri Lanka lever utanför ön.
Migranternas barn växte upp i två världar. I skolan och genom fritidsaktiviteter integrerades de i landet där de bodde. Hemma, och på otaliga religiösa, kulturella och politiska tillställningar, fick de med sig en tamilsk identitet. För många föräldrar var det viktigt att barnen gick i ”lördagsskola” för att lära sig det tamilska språket, och tog lektioner i traditionell dans eller musik. När den tamilska identiteten var hotad i det krigshärjade hemlandet var det av högsta vikt att bevara den i diasporan.
Tamilernas organisering runt om i världen var länge dominerad av Tamilska Tigrarnas organisation och nationalistiska kamp. Diasporan bidrog med nödvändiga ekonomiska resurser och politiskt stöd. I sitt allra sista årliga tal i november 2008 – bara ett halvår innan han dog – förde Tigrarnas ledare Veluppillai Prabhakaran de unga i diasporan på tal. Han tackade dem för deras engagemang och uppmanade dem att fortsätta gå i spåren från de som offrat livet i den väpnade kampen.
Hur kampen skulle fortsätta efter det att Tigrarna utplånats av Sri Lankas väpnade styrkor var inte självklart. I diasporan uppstod flera organisationer och initiativ som ville leda ett fortsatt, fredligt, arbete för tamilskt självstyre och utkräva rättvisa för de krigsbrott som begåtts. De som engagerade sig i detta projekt tillhörde både första och andra generationens diaspora. Unga – inte minst unga kvinnor – har spelat en viktig roll.
Med kunskap om och kopplingen till hemlandet, samt utbildning, språkkunskaper och kontakter i landet de bor i, är många i den unga generationen väl rustade att driva politiskt påverkansarbete och göra sina röster hörda i media. Detta har blivit tydligt inte minst i FNs människorättsråd, där den tamilska diasporan varit drivande i att få upp Sri Lankas människorättsbrott på dagordningen.
”Jag fick veta att något fruktansvärt hade hänt där hemma”
I ett tal under en demonstration i London för några år sedan beskrev en ung kvinna sin egen erfarenhet av att ha ärvt ett traumatiskt förflutet.
– När jag började fråga mina föräldrar varför vi, som är från ett annat land, bor här och inte där fick jag veta att något fruktansvärt hade hänt där hemma, sa hon och fortsatte:
– Vi hade turen att vara på andra sidan jorden när kriget härjade, men oturen att inte kunna vara där och hjälpa. Det är lätt för oss att börja tänka att det hemska som tamilerna råkat ut för i Sri Lanka aldrig har hänt. Men vi har en plikt att hålla minnet av vår historia levande.
I slutet av talet avgav hon ett löfte om att fortsätta att kämpa för att bevara sin tamilska identitet.
Att minnas det förflutna och att bevara den tamilska identiteten – också över generationsgränserna – är alltså viktigt för många. Dels för att det annars inte kommer att finnas någon diaspora längre om yngre generationer helt assimileras i samhället de bor i, dels för det är en byggsten för fortsatt engagemang för tamilernas rättigheter och självstyre.
Minnesdagar fungerar i det här sammanhanget som en viktig brobyggare mellan hemlandet och diasporan, då och nu, gamla och unga. Tamiler i diasporan ordnar konferenser, minnesceremonier, möten och demonstrationer vid årsdagen av det våldsamma Black July 1983, till åminnelse av det blodiga krigsslutet i maj och på Maaveerar Naal, dagen i november då Tigrarnas martyrer traditionellt hyllas.
– Jag går alltid dit, för att visa respekt, framhöll en ung tamil jag träffade i London.
Att varje år visa vördnad för de som dött kampen för en självständig tamilsk stat ses som en självklarhet, även för unga tamiler som annars inte engagerar sig i frågor som rör hemlandet.
Att också de som organiserar martyrdagen drivs av en vilja att föra vidare minnet till yngre generationer blev tydligt när jag pratade med en man i Kanada:
– Våra barn och barnbarn är kanadensare, de har förlorat sina rötter. Den här typen av evenemang är väldigt, väldigt viktiga för att väcka minnet, och påminna om historien.
Överallt där det finns en tamilsk diaspora hålls liknande minnesstunder samtidigt på Maaveerar Naal: en minneslåga tänds, de Tamilska tigrarnas flagga hissas till tamilernas nationalsång, de närvarande lägger blommor och tänder ljus framför bilder på martyrerna eller vid gravstenar som skapats av cement, trä eller papp för att påminna om de begravningsplatser som jämnats med marken i norra och östra Sri Lanka efter Tigrarnas förlust. Allt detta skapar en känsla av närhet till hemlandet, också för den unga generationen som saknar egen erfarenhet av det.
För studenten i Toronto som vuxit upp med tystnad om tamilernas och familjens svåra förflutna, blev just det lokala firandet av Maaveerar Naal en möjlighet att lära sig mer. Hon fick i uppdrag att hålla ett tal och läste på om krigets bakgrund och förlopp.
På så sätt bidrog minneshållandet till det ”efterminne” av kriget som den unga generationen får med sig. Att samlas och diskutera eller högtidlighålla skapar nya minnen – minnen av att minnas – och blir en central del i upprätthållandet av den tamilska identiteten.
Med en politisk ledning i Sri Lanka som inte är intresserad av att tillmötesgå tamilska krav på ökat självbestämmande, och som helt satt stopp för de redan tvekande processerna mot rättvisa och sanning efter kriget, finns ännu mer för aktivister i diasporan att göra för att värna tamilska rättigheter och intressen. Genom initiativ som #TamilStruggle101, minnesstunder och politiska kampanjer bidrar unga till att minnet av krig och förstörelse de ärvt av sina föräldrar lever vidare, omskapas och inspirerar till handling.
