Pär Jansson tar i sin senaste bok ett fast grepp om den upphöjda och politiserade indiska kon. För att travestera kapitelrubrikerna sätts kon som djur, väsen och ekonomisk resurs in i en aktuell och jordnära kontext. ”Detta är en underhållande, rolig och lärorik bok i kompakt format”, skriver Sydasiens Johan Mikaelsson.
I Indien har Pär Jansson betat av sådant som intresserat honom särskilt. Nu har turen kommit till den indiska kon, det heligaste av djur i Indien. Redan vid de första resorna till det folkrika landet i mitten på 80-talet betraktade han kreaturen som rörde sig på gatorna i staden Bombay (nu Mumbai) och noterade att de föreföll oberörda av all hets.
För ett par år sedan begav han sig så till Indien för att ”ta reda på varför kon uppfattas som landets moder”, som han skriver i förordet. Kon är ett starkt politiserat djur, i ett Indien som sedan 2014 styrs av hindunationalister företrädande BJP, Bharatiya Janata Party. Slakt av kor är förbjudet i merparten av delstaterna efter en lagändring 2005. Slakterier har stängts och tiotusentals i branschen har blivit arbetslösa.
I dagens Indien blir det onekligen så att heligheten som, enligt de forskare Jansson hänvisar till i boken, har rått cirka 1 200 år, komplicerar saker och ting.
”Kons helighet är gäckande, för det har aldrig funnits en kogudinna”
”Kons helighet är gäckande, för det har aldrig funnits en kogudinna eller ett tempel tillägnat henne. Det finns inget enkelt svar på frågan hur kon blev helig, för så har det inte alltid varit.”
Men kon är lika fullt en symbol för liv och välstånd, lakshmi. Dess helighet kan idag inte ifrågasättas. En människa kan dödas om en mobb anser hen brista i vördnad för kor. Men kon öppnar ändå möjligheter för näringsidkare. Så länge kon lever kan den ses som en resurs. Allt kan krängas.
”Det har ingåtts ett unikt äktenskap mellan gamla trosuppfattningar och kommersialism. Guruer har förvandlats till affärsmän och företagare tar kontakt med ayurvediska läkare för att hitta produkter att sälja. Kon marknadsförs som en källa till välbefinnande. Kon har blivit chic.”
Men med köttet blir det komplicerat. Kor begravs istället för att styckas upp och hamna på någons tallrik. När mjölken börjar sina från en ko kan den alltså inte längre säljas för att slaktas. Oftast får bonden låta kon gå. Den får klara sig på egna klövar. Så kallade gaushalas, kohärbärgen, har poppat upp runt landet. Särskilda kobeskyddare, gau rakshaks, gaddar ihop sig i rena medborgarden för att skipa en skoningslös rättvisa.
Lynchningar av muslimer, som traditionellt var flitiga inom produktion av nötkött, har förekommit. Som om det inte räckte med tio års fängelse, eller rent av livstidsstraff som i Gujarat, den mest hårdnackade av de elva staterna i ”kobältet”. Den som blir påkommen med att vara involverad i kotransporter eller hantering av kött sätts i fängelse.
I några delstater går det fortfarande bra att beställa en biff. Förutom muslimer äter daliter och kristna också gärna kött och undersökningar visar att i själva verket är bara 20 procent av alla indier renläriga vegetarianer.
Men en följd av slakteriförbudet är att kringströvande, fria kor tar sig in på odlingar och ställer till med kaos när de söker efter något att äta. Men gao hatya (komord) är inte att tänka på, även om det går att skrika åt kon eller slå den med en käpp, men inte för hårt.
Ämnet för boken kan och bör fascinera inte bara svenska Indien- och Sydasienintresserade, men även resten, från kött- och mjölkbönder till vanliga mjölkdrickare och laktovegetarianer.
Det är som Jansson själv skriver ”en resa genom kons Indien”. Den börjar hemma hos Aparna Rajgopal (kan ses i filmklippet nedan), vars hem Jansson beskriver som ett museum över indiskt hantverk, kultur och historia. Hennes kall är att bevara indiska koraser. Exempelvis sorterna gir och vechur håller på att trängas undan av högproducerande, importerade kor.
Som den rutinerade och ständigt nyfikne reporter Pär Jansson är tar han in och väver sedan ihop allt och ger en läsaren en möjlighet att lära sig massor om Indien, från uråldriga hinduiska gudomar till hur dagens indier lever i förhållande till dessas läror.
De som förespråkar hindutva, alltså hinduiskhet, ropar ofta högt. I andra ringhörnan står inte sällan MR-förespråkare och manar till sans. Men kofrågan har blivit så laddad att journalister undviker ta upp den, såväl i samtal som i sina medier.
Kokontroversernas historiska rötter går långt bak i tiden och har lett till blodspillan mellan muslimer och hinduer, inte minst 1893 då 107 dödades runtom i landet. Under den koloniala eran såg hinduer också försvaret av kor som ett trots mot de inkräktande britterna.
Den som klappar en ko varje dag kan bli lugnare och sänka sitt blodtryck, vilket låter rimligt.
Kon har alltid varit högt värderad, men den kommers som uppstått kring denna ”livets moder” saknar motstycke. Nu finns industrier som skapar produkter av kons urin och dynga. Brygderna är bra mot allehanda åkommor och allmänt helande, enligt marknadsföringen. Att bara umgås med en ko är också nyttigt. Den som klappar en ko varje dag kan bli lugnare och sänka sitt blodtryck, vilket låter rimligt.
Men de statliga forskningscenter som instiftats för att på vetenskaplig grund lyfta fram kons förträfflighet framstår som absurda institutioner. Panchagavya, en brygd innehållande kons urin, dynga, yoghurt, mjölk och ghee (rent indiskt smörfett), ska bota allt från schizofreni till diabetes och cancer.
Viss mjölk, A2, är också bättre än annan, A1, får vi lära oss. Som en avstickare från ayurveda marknadsförs komedicin, vilka också går på export och säljs genom näthandel och telefonrådgivning i stora callcenter.
Skönhetsprodukter är en sak, men om någon tror att en produkt verkligen kan bota cancer är det såklart allvarligt om den inte gör det. På våra breddgrader skulle sådan verksamhet hamna under kvacksalverilagstiftningen.
Det är enkelt att ta del av Janssons berättelse och han tar effektivt med sig läsaren på sin vandring. Vi introduceras i megastora kooperativa mejeriföretaget Amul och dess blåhåriga symbol, den tecknade Amulflickan, som 2016 fyllde 50 år – en stark karaktär och aktiv samhällsmedborgare som inte räds att tycka till.
På sin tid ställdes självaste Mahtma Gandhi inför en svår filosofisk fråga när en ko vid hans ashram led. Han beslutade att den skulle avlivas för att avsluta lidandet, vilket mötte starka reaktioner. Gandhi konstaterade att ahimsa, icke-våld, i praktiken är en omöjlighet. Men jainister, vars lära inspirerade Gandhi, gör sitt bästa. De undviker bland annat att äta rotfrukter, eftersom småkryp kan skadas när rotfrukten dras ur marken.
Inte minst är betraktelsen av konflikten mellan hinduer och daliter, eller snarare de förstnämndas förtryck av de sistnämnda, intressant. Enligt daliterna är vattenbuffeln en bättre symbol för Indien än kon. Den är inhemsk, sliter på fälten och producerar mer mjölk än kon.
För några år sedan studerade Pär Jansson sikherna och deras historia, vilket presenterades i boken Sikherna och deras värld. Stilen i den här boken känns igen. Det är ett rappt reportagespråk och träffsäkra iakttagelser som tar läsaren med in i miljöer, där människor framträder och ger sin syn på tillvaron, eller kon.
Alla har vi en relation till kor. En och annan av oss var kanske med några morgnar i mitten på 70-talet när en gammal hederlig mjölkbonde i grannskapet slog igång sina maskiner i lagården vid femtiden på morgonen.
Parallellt med läsningen av boken ser jag filmen Kiss the ground (kan ses på Netflix), där tesen förs att gräsbetande kor kan rädda utarmade jordar och bromsa klimatförändringar. Woody Harrelson står för berättandet och övertygar om att bara jorden, matjorden vill säga, mår bra så löser sig allt. Det är en trevlig verklighetsflykt och på några sidor i boken känns det som att Indiens kringströvande kor skulle kunna rädda hela planeten.
”Vi måste tillbaka till ett naturligt jordbruk där gödsel kommer från korna och vi måste använda mindre kemikalier”, som Aparna Rajgopal konstaterar.
Boken bör falla Sydasienresenärer i smaken, av många skäl. I Sydasien är kor på många håll fortfarande en del av gatubilden och framstår som självständiga individer som kan fatta egna beslut. Såväl färska Indienintresserade som erfarna indologer bör få ut något.
Detta är en underhållande, rolig och lärorik bok, med rappt tempo, närvaro och effektivt berättande på dryga 120 sidor. Innehållet övertygar. Genom kon lär vi känna dagens politiserade och polariserade Indien.
Koboken innehåller de tio kapitlen ”Koreservat”, ”Koslakt”, ”Kohärbärge”, ”Kourinterapi”, ”Kosmetika”, ”Kooperativ”, ”Kon och Mahatma Gandhi”, ”Qureshi”, ”Konflikt” och ”Kons helighet” samt ett kort faktakapitel med genomgång av Indiens kast och en beskrivning av de muntliga och skriftliga källorna. De väl valda bilderna tillför det som text aldrig kan åstadkomma, men skulle ha vunnit på att dras upp lite större.
En liten invändning mot det kompakta formatet kan vara att det som gör boken så aptitlig är att den också kan lämna läsaren lite hungrig. Efter att den här portionen är intagen så skulle det smaka fint med en till. Ta då Sikherna och deras värld som efterrätt.
Läs mer Av Pär Jansson och om Indiens kor på Sydasien.se
Pär Jansson skrev för Sydasien parallellt med det ordinarie arbetet på Svenska Dagbladet och senare tidningen Journalisten. Hans artiklar återfinns i arkivet, sök från mitten av 1990-talet till runt 2006. Mikael Gustafsson recenserade 2014 Pär Janssons bok Diamantfeber.
I augusti skrev Pär Jansson en krönika på Sydasien.se om den indiske journalisten Alfred de Tavares, som hittade en av mordkulorna.
Rohit Batia skrev 2017 om politiseringen av den indiska kon, se artikeln nedan.
