Derozio gick ur tiden den 26 december 1831 i Calcutta, blott 22 år gammal men minnet av honom och hans poesi och tänkande lever vidare. Anders Sjöbohm tecknar hans liv och Sydasien kan idag publicera dikterna ”Indiens harpa” och ”En mjuk röst”.
Det fanns i början av 1800-talet ingen stad i världen – utom London – där det trycktes så mycket böcker som i Calcutta (Kolkata är officiellt namn sedan 2001). Calcutta var den blomstrande och kosmopolitiska huvudstaden i britternas växande indiska imperium. Här fick Indien sitt första offentliga bibliotek och i tidningarna kunde man läsa allt från kärleksdikter till rimmade inlägg i den politiska debatten. Här kunde Henry Louis Vivian Derozio, son till en portugisiskättad far och en engelsk mor, tidigt lägga grunden till en omfattande beläsenhet i litteratur och filosofi.
Derozios studiebegåvning var exceptionell och hans skolår kantades av guldmedaljer och hedersomnämnanden. Redan som tonåring fick han dikter publicerade i India Gazette. Sålunda kom ”The broken harp”, en vältalig men inte särskilt originell dikt, i tryck i april 1825. Dikten ger ord åt ett stumt och övergivet musikinstrument men frammanar också händerna som för längesedan slog an strängarna och sjungande röster. I slutraderna går så bilden av det brustna instrumentet upp i bilden av ett brustet hjärta.
Två år senare gav den nu artonårige Derozio ut en första samling, kallad Poems. Samlingen inleds med en sonett som starkt påminner om den ovan nämnda dikten. Men nu heter den ”Harp of India” och handlar om så mycket mer än en kärlekssorg. Nu brinner diktaren för att återuppväcka en tystnad musik. För trots att harpan mist sina strängar finns minnet av ”gudatoner” och en namnlös ”sångare” kvar.
Genom diktens titel förstår vi att den övergivna harpan symboliserar ett storslaget men förlorat Indien. Symbolen var egentligen illa vald – harpan är inte något indiskt instrument – men känslomässigt onekligen i samklang med den romantiska poesi som lästes och skrevs vid 1800-talets början. Föreställningen om en indisk guldålder i det förflutna låg också i tiden. Under britternas första tid i Indien fördes en ”orientalistisk” filosofi fram av kolonialmakten, i synnerhet genom undervisningsväsendet.
En ansenlig mängd översättningar av och avhandlingar om klassisk indisk filosofi och litteratur såg dagens ljus. Genom att frammana bilden av ett lysande förflutet kunde britterna lättare peka på samtidens förfall och elände. Britternas styre behövdes, hävdade man, för att göra slut på de inhemska furstarnas despoti, på avgudadyrkan och vidskepliga riter, fattigdom och kvinnoförtryck – med sati, änkebränningen, som mest motbjudande exempel.
För Derozio blev det aldrig fråga om ett passivt accepterande av britternas föreställningar om deras land
”Orientalistiskt” tänkande har onekligen satt sina spår i ”Harp of India”. Men för skapande diktare som Derozio, menar Rosinka Chaudhuri som studerat hans poesi, blev det aldrig fråga om ett passivt accepterande av britternas föreställningar om deras land. För just genom mötet med ”orientalismen” började indiska författare treva sig fram mot och formulera en nationalkänsla, långt innan någon sådan kunde anta en politisk form.
Nu började dikter på engelska fyllas med inhemska namn på blommor, djur och gudaväsen. Myter och historiska händelser återberättades och upplysande fotnoter blev närmast obligatoriska – som när Derozio i en dikt presenterar guden Krishna som ”den indiske Apollon”.
Året före sin diktdebut, endast sjutton (!) år gammal, hade Derozio dessutom börjat undervisa i engelsk litteratur och historia. Hindu College i Calcutta hade inrättats för att förse unga indiska män med en utbildning i nivå med brittiska gentlemäns. Eleverna älskade sin unge lärare – och han dem – och många sökte sig till den grupp ”derozianer” som samlades kring honom. Men konservativa hinduer kände sig hotade.
Derozio var alltsedan skolåren präglad av upplysningens radikala förnuftstro och lät sig även inspireras av den himlastormande frihetslängtan och föraktet för auktoriteter hos engelska romantiker som Shelley och Byron. Hans idéer om fritt och kritiskt tänkande gjorde honom impopulär i vida kretsar, liksom hans fördömande av sati i en andra diktsamling.
Redan under Derozios livstid och långt därefter spred hans motståndare bilden av honom som en hädare och sprätt. I april 1831 tvingades han av skolstyrelsens majoritet att begära avsked från lärartjänsten. Derozio sökte sig nu till journalistiken och startade dagstidningen The East Indian. Men hans tid var utmätt. Mot slutet av december smittades han av kolera. En grupp nära vänner vårdade honom under sjukdomen men hans liv kunde inte räddas. Den 26 december 1831 dog Henry Louis Vivian Derozio, tjugotvå år gammal.
Derozio erkändes redan under sin livstid som nationell indisk poet
Derozios författarbana blev kort. Ändå erkändes han redan under sin livstid som nationell indisk poet. Med tiden började flera engelskspråkiga författare från Calcutta skriva på bengali och tog då sina engelska stilideal med sig. Därför kan man, menar Rosinka Chaudhuri, omöjligt tänka bort Derozio ur den indiska litteraturhistorien.
Men under det nationalistiska 1900-talet ansågs det inte som någon merit att ha skrivit på kolonialisternas språk. Derozios poesi föll i glömska, samtidigt som han fortfarande hyllades som en radikal nationalist, en ”stormfågel”. Först idag när indisk skönlitteratur på engelska nått en världspublik börjar Derozio (och fler med honom) göras rättvisa.
Många av hans dikter kan visserligen tyckas mest bestå av tidstypiskt romantiskt allmängods. Men man kan också iaktta en snabb och tydlig utveckling mot allt större stilsäkerhet och en utpräglad känsla för rytmen. Inte minst i sonetterna skapar den stränga formen en stark förtätning. Under sitt sista levnadsår skrev Derozio därtill en samling märkliga kortdikter, bland dem ”A soft voice”, som lät ana en begynnande nyorientering, i riktning mot det mer innerligt personliga.
Anders Sjöbohm
Två dikter av Derozio
”Indiens harpa”
Varför hänger du ensam på vissnad gren?
För alltid osträngad, skall du där förbli?
Din musik var en gång ljuv – vem hör den nu?
Varför suckar vinden fåfängt över dig?
Tystnad har fjättrat dig vid sin boja.
Ringaktad, stum, övergiven är du,
lik ett öde minnesmärkes spillror!
O mången hand långt mer värdig än min
lät fordom strängars välljud höras,
och mången krans band Ryktbarhet samman
av blommor utslagna på sångarens grav:
Hans händer kalla – men kan gudatoner
av en dödlig väckas upp än en gång,
harpa av mitt land, låt mig slå tonen an!
“The harp of India”
Why hang’st thou lonely on yon withered bough?
Unstrung, for ever, must thou there remain?
Thy music once was sweet – who hears it now?
Why doth the breeze sigh over thee in vain? –
Silence hath bound thee with her fatal chain;
Neglected, mute and desolate art thou,
Like ruined monument on desert plain! –
O! many a hand more worthy far than mine
Once thy harmonious chords to sweetness gave,
And many a wreath for them did Fame entwine
Of flowers still blooming on the minstrel’s grave:
Those hands are cold – but if thy notes divine
May be by mortal wakened once again,
Harp of my country, let me strike the strain!
”En mjuk röst”
Kunde blommor samtala
tänker jag att de vi håller för finast
skulle efterlikna hennes milda tal
och berätta doftande hemligheter för varandra
på ett språk så silkeslent som hennes
“A soft voice”
Could flowers discourse
Those which we deem most delicate, me thinks
Would imitate her gentle utterance,
And tell their odorous secrets to each other
In language silken as her own.
Översättning: Anders Sjöbohm
Litteratur
Chaudhuri, Rosinka: Gentlemen poets in colonial India, emergent nationalism and the Orientalist project [2002].
Derozio, poet of India – The definitive edition, edited, and with an introduction by Rosinka Chaudhuri [2008].
Edwards, Thomas: Henry Derozio, the Eurasian, poet, teacher and journalist (with appendices) [Originalupplaga 1884.] [Ny utg 2009].
Läs mer Om Derozio
Henry Louis Vivian Derozio (född De Rozario) var bara 22 och ett halvt år när han gick bort, men han har under alla år haft följare, derozianer, i alla möjliga fält, från reforminriktade och akademiker och parlamentariker till poeter, journalister och författare.
Inte alla poeter, hamnar på frimärken och sannolikt är det än färre som får ett college uppkallat efter sig långt efter sin död. Derozio Memorial College öppnade 1996 i Kolkata, och är affilierat till West Bengal State University. Bloggen Rationalist Rajesh har en sida om Derozio och ger ingångar till fördjupning och aktivt följande kring denna tänkare, poet, lärare, rationalist och humanist. På engelska Wikipedia finns en artikel om Derozio. /Redaktionen Sydasien
