Diamonds are forever. Inte fullt så länge har journalisten och författaren Pär Jansson haft diamantfeber, men de senaste åren måste han känt febern växa i all sin självklarhet – tillika absurditet; diamanter är egentligen bara en bit kol. Jag måste själv intala mig under läsningens gång – för att spjärna mot febern – det är bara en bit kol… som bakats under hög värme och högt tryck…
Första gången Pär Jansson besökte Indien var 30 år sedan, efter det har det blivit många resor. Reportageboken Diamantfeber är senaste resultatet. Jansson har tidigare gett ut två böcker om Indien. Han har även skrivit artiklar för Sydasien.
Jansson anländer till Mumbai i efterdyningarna av Lehman-Brothers konkurs och den globala finansiella krisen som följd. Han vill kartlägga och granska diamanthandeln i Indien. Indien har inga diamantgruvor. De har sedan länge blivit tömda. Däremot är slipningen av diamanter och producering av diverse diamantsmycken stor. Regeringen har som mål att diamantindustrin ska flytta fram sina positioner även när det gäller handel med rådiamanter.
Hur många svenskar känner till det indiska IT-undret? Troligen väldigt många. Hur många känner till dito diamant-undret? Troligen väldigt få. Men faktum är, lär Jansson oss, att såväl IT och diamantindustrin sysselsätter ungefär lika många människor. Diamantindustrin har till och med fler som försörjer sig genom den industrin, med sin 1,3 miljoner människor. Men med tanke på att över 800 miljoner är över 18 år i Indien anno 2014 är det förstås inga stor andel av befolkningen det handlar om men inte heller den vida kända IT-branschen sysselsätter stor andel av befolkningen.
Med lättillgängligt språk, skicklig dramaturgi gör Jansson en insats. Han sprider kunskap till svenska läsare. Det uppskattas. Boken är mycket bildande. För återigen: hur många visste att karatmässigt (vikt) står Indien för 90 % av all världens diamantslipning? Att pengamässigt rör det sig om 50 % av totala värdet, det motsvarar 21 miljarder dollar årligen. Skälet till den procentuella skillnaden beror på att stenarna i Indien är mindre och av lägre kvalité.
Diamantfeber är uppdelad i två delar samt en indexdel. I del ett träffar författaren skickliga slipare som arbetar med pincett i varma trånga verkstäder. Verkstäder som blir bostäder om natten för samma slipare. Han talar med verkstadsägare, representanter för stora diamanthandelsföretag och handlare på gatan som nästintill ogenerat plockar fram och viker upp små vita papper med glimmande innehåll. Han diskuterar hur den ekonomiska krisen ändrat förutsättningar och marknader för diamanthandeln.
Del två präglas av Kohinoor. Historien om Kohinoor. Och jakten på nu levande eventuell rättmätig ägare till Kohinoor. Kohinoor är namnet på den allra kändaste indiska diamanten. Numera ingår den i de brittiska kronjuvelerna eftersom britterna erövrade den från Duleep Singh. En sikhisk maharaja, son till maharajan Ranjit Singh som ägde Kohinoor. När Ranjit dog och Duleep övertog tronen var han blott ett barn. Lura godis av barn tänkte britterna och resten är historia. Historia som Jansson skriver om. Sökandet och grävandet författaren gör påminner lite om Zac O’Yeahs resande i Gandhis fotspår i Mahatma! Det är en spännande läsning. Boken avslutas med ett index där fler kända diamanter från Indien och dess historia redogörs. Spännande läsning även det.
Boken är bra och läsvärd men tyvärr inte skrupelfri. En ytterligare korrekturläsning skulle inte skadat. Det är många stavfel, grammatiska fel. Tråkigt, förstås, då det stör läsningen men innehållet, de berättelser Jansson ger visar på stor kunnighet och gör ändå att jag med varm hand kan rekommendera boken.
Förresten, jag ska på två bröllop i sommar. Kanske kommer det finns någon diamantring inblandad. Undrar om brudparen vet att diamanten kan vara slipad i Indien? Troligen inte. Så kanske är Diamantfeber en utmärkt bröllopspresent…
