Författaren Anisur Rahman skriver här om utvecklingen för yttrande- och pressfrihet i Sydasien, med särskilt fokus på Bangladesh. Den nedåtgående spiralen i landet efter Sheikh Hasinas fall och Yunus inträde vid makten markerar ett drastiskt bakslag i landets femtioåriga historia.
Under senare år har Sydasien sett en snabb försämring av pressfriheten och yttrandefriheten. Censur, förföljelse och tystande av journalister och författare har blivit allt vanligare i de sydasiatiska länderna – Afghanistan, Bangladesh, Bhutan, Indien, Maldiverna, Nepal, Pakistan och Sri Lanka.
Enligt forskning gjord av Reporters sans frontières (RSF) och PEN International har författare och journalister över stora delar av Sydasien under de senaste åren arresterats, fängslats och dödats. De har ofta kastats i fängelse för vagt formulerade brott. Dessa kan handla om nationell säkerhet, som i Afghanistan, Bangladesh, Indien, Pakistan och Sri Lanka.
Jämfört med Indien, Sri Lanka, Nepal och Bhutan är demokratin mer sårbar i Pakistan och Bangladesh. Afghanistan är det bästa exemplet på ett land där mörkret tar över.
Fakta | Pressfrihetsindex 2025
Inför pressfrihetens dag, 3 maj 2025, presenterade Reportrar utan gränser, en färsk statistik och rankning av pressfrihet i 180 rankade länder. I topp placerades sju länder (grön färg), i tur och ordning Norge, Estland, Nederländerna, Sverige, Finland, Danmark och Irland.
Nedan syns placeringen för de åtta länderna i regionen Sydasien, med årets placering samt föregående år inom parentes. Placeringarna kan diskuteras vidare. Situationen bedöms som ”mycket allvarlig” i alla länder utom Nepal och Maldiverna, där situationen beskrivs som ”svår”.
Nepal 90 (74)
Maldiverna 104 (106)
Sri Lanka 139 (150)
Bangladesh 149 (165)
Indien 151 (159)
Bhutan 152 (147)
Pakistan 158 (152)
Afghanistan 175 (178)
Generellt uppfyller myndigheterna inte rollen som garant för den bästa möjliga miljön för journalistik och för allmänhetens rätt till en pålitlig, oberoende och mångsidig nyhetsförmedling och tillgång till information. Internationella observatörer, inklusive RSF, har noterat en oroande nedgång i stödet för och respekten för självständiga medier. Samtidigt har det statliga och politiska trycket ökat.
Över hela Sydasien har journalister och författare tvingats fly undan förföljelse och söka vägar till säkerhet, som myndigheter ofta på ett grymt sätt försökt att stänga. Ett sådant öde har inte bara bevittnats i Afghanistan utan också i andra delar av regionen, till exempel i Bangladesh.
Pakistan är det ledande exemplet på ett land präglat av militärt förtryck, vilket 1971 ledde till att det som tidigare kallades Östpakistan blev ett självständigt land, Bangladesh. I Indien är tillståndet för yttrandefrihet inte mycket bättre. Behandlingen av författaren och debattören Arundhati Roy är ett exempel på detta.
Den ursprungliga anmälan mot Roy baserades på kommentarer hon gjorde på en konferens i New Delhi där hon sa att Kashmir – den omtvistade regionen mellan Indien och Pakistan – aldrig har varit en ”integrerad del” av Indien.
Utan att sätta in citatet i en kontext användes orden därefter av högerkrafter för att framställa Roy som ”anti-nationalistisk”. Hon har sedan dess åtalats för ”brott relaterade till provokativ tal och uppvigling av fiendskap mellan olika grupper”.
Låt mig nu fokusera på den farliga situationen i Bangladesh och de utmaningar vi står inför när det gäller pressfrihet och demokrati. Sedan Sheikh Hasinas fall 2024 har den tillfällige regimchefen Muhamad Yunus fört något som kan liknas vid ett krig.
Tusentals personer i den publicistiska branschen har förlorat sina jobb, omkring 300 journalister har anklagats för mord och nästan 30 journalister har fängslats, inklusive journalistparet Farzana Rupa och Shakil Ahmed, redaktörerna Shyamal Datta och Mozammel Babu. Detta för att de säkerställa att Yunus inte ska behöva ta något ansvar.
Oavsett om det beror på hans egen rivalitet med Sheikh Hasina eller hans ideologi, har han släppt lös terrorism över hela Bangladesh, framför allt i form av gruppen Jamaat-e-Islami. Lokala al-Qaida-anhängare har också släpps från fängelser. Det här gör människor som tillhör någon av minoriteterna skräckslagna, då de riskerar att utsättas för förföljelse och våld.
Det ständigt krympande utrymmet för yttrandefrihet, eller en total avsaknad av densamma, säkerställer en era av att peka ut ”folkets fiende”. Etnisk rensning kan nu ske under överinseende av administrationen och rättsvårdande myndigheter.
Bangladeshiska medier rapporterar inte kritiskt om vare sig Yunus regim eller armén. Folk i Bangladesh är rädda för att kritisera statens ”makteliter”. Det innebär självmord att ifrågasätta arméns brister eller att kritisera religiösa grupper för att de inte bryr sig om att Bangladesh militariseras.
New York Times publicerade den 1 april 2025 en artikel med titeln ”As Bangladesh Reinvents Itself, Islamist Hard-Liners See an Opening” (låst artikel på nytimes.com). Artikeln kan ha inneburit en ögonöppnare för världen.
En rad alarmerande händelser har ägt rum i Bangladesh
Men långt dessförinnan gav jag sådana antydningar. För ett halvår sedan publicerades mina artiklar som pekade på just denna utveckling av The Himalayan Times i Nepal, Groundviews i Sri Lanka, Garhwal Post och The Voice of Raebareli i Indien, Uppsala Nya Tidning, Sydasien (se kommentar publicerat efter samtal om Bangladesh), Upplitt Magasin, Dagens Nyheter, Ny Tid, Radikal Portal i Norge och i The Daily Finland.
En rad alarmerande händelser har ägt rum i Bangladesh efter att den tidigare premiärministern Sheikh Hasina och hennes regim föll. Medierapporteringen har misslyckas att fånga och avslöja hela omfånget av dessa händelser.
Vad som är särskilt oroande är att den ”olagliga” interimistiska administrationen under Yunus, som stöds av militär och islamistiska fraktioner, riktar sig mot sekulära progressiva grupper och märker dem som ”brottslingar”, medan kända terrorister behandlas som ”oskyldiga”.
Den här situationen har ännu inte väckt den kritiska debatt som den förtjänar bland Bangladeshs ledare, medier eller rättsvårdande myndigheter. Terrängen är svår, formad av både inhemska och externa makthavare.
Låt mig skissera de oroande utvecklingarna, inklusive frigivningen av dömda islamistiska terrorister som är kopplade till grupper som ISIS eller al-Qaida, samt några av landets mest ökända brottslingar som finns med på Interpols lista.
Yunus följer den typ av auktoritära ledarstil som anammats av Turkiets Recep Tayyip Erdoğan, Afghanistans Hibatullah Akhundzada och Syriens Ahmed Hussein al-Sharaa. Det här sätter medierna i Bangladesh ur spel och gör att landet hamnar i djup fara.
Yunus administration släppte Mufti Muhammad Jasimuddin Rahmani, ledaren för den förbjudna islamistiska terrororganisationen Ansarullah Bangla Team (ABT), som hade fängslats för sitt engagemang i mordet på bloggaren Ahmed Rajib Haider. Den här terrorgruppen, som grundades 2013, syftade till att sprida al-Qaidas radikala ideologier inom Bangladesh och lag bakom mord på fem bloggare inom två år efter sin grundande.
Några av de mest ökända terroristerna som nyligen släppts inkluderar Abbas Ali, alias ”Killer Abbas” från Mirpur, Sheikh Mohammad Aslam, alias ”Sweden Aslam” från Tejgaon, Imamul Hasan Helal, alias ”Picchi Helal” från Mohammadpur, Sanjidul Islam, alias ”Emon”, Naim Ahmed, alias ”Titon”, och Khorshed Alam Rasu, alias ”Freedom Rasu”.
Ökända islamistiska terrorister har släppts från landets fängelser
En annan topprankad islamistisk terrorist, Shibir Nasir, baserad i landets näst största stad Chittagong, som för övrigt är Yunus hemstad, släpptes också. Detta utgör ett uppenbart hot mot nationen som helhet och specifikt mot de professionella medarbetarna inom mediebranschen som vill rapportera objektivt och sanningsenligt om de pågående grymheterna.
Under tiden har en del av Bangladeshs samhälle som stöder den sekulära andan från 1971 års befrielsekrig och 1952 års språkrörelse snabbt pekats ut och stämplats som ”brottslingar”. Ett tydligt exempel på denna trend är arresteringen av författaren Shahriar Kabir, en av hundratals som utsätts för förföljelse under den nuvarande administrationen.
De människor och grupper som attackerar lärare, kvinnor och religiösa institutioner som kristna kyrkor och helgedomar, hinduiska tempel och buddistiska pagoder har däremot fått skydd av regeringen. De brottslingar som var inblandade i förstörelsen i juli-augusti 2024 har däremot fått amnesti av Yunus administration.
Yunus administration har valt koloniala divide-and-rule-strategier, den härskar genom att söndra landet. Regeringen och rättsvårdande myndigheter drar nu en tydlig linje mellan två polariserade grupper: den ena sidan är ”pro-1971” och står för sekulära progressiva värdena, medan den andra stöder islamistiska och militära ideal. Yunus administration tycks ha slagit in på en farlig väg genom att visa en tydlig partiskhet till förmån för islamistiska extremister och den kriminella undre världen.
Oron förstärks av rapporter om att vapen och ammunition har stulits från polisstationer och fängelser. Kriminalinspektörer misstänker att dessa vapen nu finns i händerna på militanta, som antingen rymt eller släppts fria. Den här alarmerande situationen har ökat rädslan bland allmänheten, inklusive personer i skrivarkollektivet, och bland rättsvårdande myndigheter om det växande hot som dessa beväpnade extremister utgör.
Flera hundra terroristattacker mot minoriteter bara under de första två veckorna
Efter att Sheikh Hasinas administration föll rapporterades flera hundra terroristattacker mot minoriteter bara under de första två veckorna. Många har dödats och kvinnor i minoritetsgrupperna har utsatts för våldtäkter.
Förekomsten av lynchmobber har blivit allt vanligare. De drar runt, ofta under förevändning av att skipa rättvisa genom hämnd. Administrationen förefaller dysfunktionell eller är medvetet ovillig att stoppa dessa barbariska handlingar.
Under två separata incidenter slogs män ihjäl vid Dhaka University och Jahangirnagar University. Kvinnor våldtogs på offentliga bussar. Den hinduiska munken Chinmoy Prabhu Das har hållits i häkte helt utan anledning. Hem och affärer tillhörande ursprungsbefolkningen chakma brändes ner förra året i Khagrachari-distriktet i Chittagong Hill Tracts.
Under Yunus styre har landet upplevt en utbredd förstörelse av över 1400 skulpturer, akademier, museer och bibliotek. Förstörelsen inkluderar statyer av landets grundande president, Bangabandhu Sheikh Mujibur Rahman, den bengaliske Nobelpristagaren Rabindranath Tagore, pionjären och den moderna bengaliska konstnären Shilpacharya Zainul Abedin, den banbrytande feministiska författaren Begum Rokeya och landets hjältar från befrielsekriget 1971.
medierna har i stort sett misslyckats med att avslöja den fulla omfattningen av våldet
Dessa incidenter inträffar över hela landet, men medierna har i stort sett misslyckats med att avslöja den fulla omfattningen av våldet. Yunus administration tycks tyst stödja de krafter som ligger bakom dessa pågående mord, brandattentat och plundringar, medan man fokuserar sina insatser på att arrestera pro-1971 ideologiska intellektuella, kulturella personer och politiska ledare.
Inte bara journalister, utan också framstående individer har blivit måltavlor, bland dem författaren Shahriar Kabir och skådespelaren Asaduzzaman Nur, samt den hinduiske munken Chinmoy Prabhu Das. Att dessa framstående personer blivit måltavlor väcker oro över administrationens motiv. Den tycks vara intresserad av att skapa politiskt och socialt kaos genom att släppa ut terrorister och brottslingar, samtidigt som den låter arrestera oliktänkande och oppositionella.
Vid det här laget verkar Yunus administration ha intensifierat sin kampanj mot pro-1971-ideologin. Under Yunus regim har medierna genomgått en drastisk förändring. De flesta större medier för nu mest ut propaganda. Den synliga censuren är uppenbar och utbredd, liksom även den osynliga, självpåtagna och påtvingade censuren.
Medierna förväntas avslöja och visa sanningen. Men i de flesta fall gör de nu det motsatta. Människor har därför förlorat förtroendet för medierna. Medierna i Bangladesh är mästare i juridiska prövningar.
Efter att den nya regimen tillträdde har många medier tvingats att ta bort nyckelpersoner från sin ledning, helt utan professionella överväganden. Det görs enbart för att dra till sig välvilja från de nya makthavarna. Några tvingas att göra detta, andra gör det som ett resultat av rädsla för de mäktiga spelare som har kopplingar till den nya regimen.
Sammantaget markerar detta ett nytt lågvattenmärke i Bangladeshs 50-åriga mediehistoria. Flera medier har också en historia av att ge utrymme åt ledare för förbjudna islamistiska grupper. De kan nu se det som ett uppdrag att stödja den här olagliga militär-islamistiska regimen.
Media presenterar nyheter genom en version som tillhandahålls av myndigheterna, oavsett om de är sanna eller falska. Yunus pressavdelning har blivit en propagandainstitution. Yunus presssekreterare Shafiqul Alam, en tredje klassens propagandist, är en röst som är ett eko av den förbjudna rörelsen Hizbut Tahrir och andra islamistiska krafter.
Yunus administration har avböjt pressackreditering till arbetande journalister och har stoppat tilldelning av ackreditering för utländska journalister. Officiella positioner på olika medier har tagits av personer som är lojala mot Yunus administration. Medlemskap för progressiva liberala journalister i dessa organisationer, inklusive National Press Club, har avbrutits.
Yunus administration och dess pressavdelning och underrättelsetjänster övervakar dagligen författare, journalister och konstnärer. Ett tydligt exempel är att journalisten Sajib Ghosh förlorade sitt jobb på dagstidningen Kaler Kantho (kalerkantho.com) efter att ha publicerat en nyhet kring en uppmaning till att pressekreteraren borde avgå.
Om administrationen lägger märke till nyhetsrapportering som de inte uppskattar riktar de sig mot ägarna och väcker åtal. På detta sätt har pressavdelningen under Yunus administration anklagats för att omedelbart hota, kontrollera och trakassera medier närhelst kritisk rapportering dyker upp.
Bangladeshiska medier har till att börja med ingen stark professionell grund att vila på. Det finns inga trygga arbetsvillkor och överlag inga garantier som skapar trygghet inom mediesektorn. Yrkesverksamma journalister får i de flesta fall inte sina löner i tid.
Bristen på säkerhet är ett allvarligt problem. Nu ser vi också en avsaknad av att ge ut sansade nyheter. Det saknas miljöer att verka inom och möjligheter för att utvecklas professionellt. Det i sig är alarmerande. Det är ett vanligt och obligatoriskt krav att den som skriver en nyhetsartikel ska kontrollera källor och låta uttalande alla berörda parter komma till tals.
Nu ser vi att större nyhetsmedier presenterar rapporter helt baserade på underrättelsetjänsternas och administrativa källors material. Detta är farligare än propaganda. Nyhetsrapporter som gynnar folket får inte ordentlig behandling i de flesta fall. Däremot ger medierna varje dag utrymme åt profiler som innehar officiella poster och som tillåts sprida lögnaktig propaganda.
Det måste göras skillnad på en ”officiell broschyr” och objektiv nyhetsrapportering. Jag är trött på att se ”protokolljournalistik”. Redaktörer, med mycket få undantag, gillar att bygga förbindelser med personer i de mäktiga korridorerna, vilket är ett uppenbart hinder för medieutvecklingen.
Om ett lands exekutiva chef efterfrågar och hungrar efter råd från redaktörer är det klokt om han först säkerställer en total yttrandefrihet för medierna. Samtidigt behöver den illegitima Yunus-regimen omedelbart dra tillbaka åtal som riktats mot medieägare, redaktörer, författare, konstnärer och kulturpraktiker.
För att återställa demokratisk styrning och säkerställa fria och rättvisa val måste den administration som nu styr över Bangladesh prioritera två viktiga frågor.
Yunus och hans administration måste respektera yttrandefriheten och dess praxis
För det första måste den normalisera landets ekonomi, politik, utbildning och lag och ordning. För det andra måste den underlätta politisk dialog och samförstånd bland de största politiska allianserna, såsom den BNP-ledda alliansen (BNP, Bangladesh Nationalist Party) och den koalition som består av 14 partier och som leds av Awami League, plus Jatiya-partiet.
För att garantera de ovan nämnda stegen måste Yunus och hans administration respektera yttrandefriheten och dess praxis och stoppa den egna pressavdelningen som nu står för en tredje klassens propaganda, vilken mest påminner om andan i den förbjudna islamistiska extremistgruppen Hizbut Tahrir i Dhaka och talibanregimen i Kabul.
Om dessa åtgärder inte vidtas riskerar demokratin i Bangladesh att dö. Den icke-demokratiska alliansen mellan militären och islamistiska grupperingar, både synlig och dold, kan förankras. Risken är nu överhängande att den ska bli ett permanent hinder för yttrandefrihet i Bangladesh.
Fotnot: Den 8 april 2025 höll Anisur Rahman
en föreläsning vid Sasnet, Lunds universitet, kring temat för texten.
Översättning: Johan Mikaelsson
Ur arkivet | Utvalda artiklar om Bangladesh
Sorgligt att vår historia kränks i kölvattnet av protesterna
