Sanjukta Ghosh, historiker med fokus på Sydasien och baserad i London, upprörs över våldet i Bangladesh och ett onödigt förakt för landets historia. ”Eftersom jag är en bengal som lever genom den meningsfulla historien kring en nation som ligger nära mitt hjärta och min intellektuella nyfikenhet vill jag låta polemiken vänta”, skriver hon.
Bangladesh störtar in i kaos och en osäker politisk riktning väntar. Detta sker efter en månadslång proteströrelse mot det kvoteringssystem som innebär att jobb ska gå till olika missgynnade grupper i landet, bland andra krigsveteraners efterlevande och etniska minoriteter. Protesterna ledde till kollaps för den av Sheikh Hasina ledda Awami-League-regeringen.
Protesterna mot kvotsystemet, denna omtvistade fråga, har pågått i flera år. Dessa har följts av intermittenta rättsliga order för att återkalla det systemiska privilegiet. Studentorganisationer lyfte med rätta fram meriter som grund för att få anställning i den privata och offentliga sektorn, mitt i den djupa arbetslöshetskrisen.
Eftersom jag är en bengal som lever genom den meningsfulla historien kring en nation som ligger nära mitt hjärta och min intellektuella nyfikenhet vill jag låta polemiken vänta. Här kommer istället min neutrala reaktion.
Förhandlingsborden byttes snabbt till en rikstäckande massagitation på gatorna, med syfte att störta regeringen. Det skedde efter att studenter och civila dödats på gatorna och i hemmen. Scener från dessa händelser fortsätter spridas i sociala medier och blir virala.
Denna snabba vändning till instabilitet var otänkbar för åtta månader sedan, efter valet av en regim som påstod sig leda världens snabbast växande ekonomi – åtminstone i den globala södern. Ekonomin drivs i Bangladesh som bekant av en robust textilsektor, vilken överlevde pandemin genom starka länkar kring remittering från hela världen.
Bangladesh skulle ju presenteras vid internationella konferenser, utställningar, sociala evenemang och kulturella program, där även jag skulle delta. Då kände jag mig positiv och sjönk medvetet in i mitt sinne (trots provocerande kommentarer i sociala medier). De sjudande utmaningarna i den heta ugnen som brinner i alla utvecklingsländer är ständigt närvarande.
När Sri Lanka stod inför sin ekonomiska kris för ett par år sedan trodde några av mina kollegor att Bangladesh kunde gå samma utveckling till mötes inom kort. Då kändes det inte aktuellt att förbereda sig för en plötslig kollaps, eftersom många resultatindex var i stigande.
Även om det gick att se korn av missnöje genom glasögonen och förutse kommande vindar av förändringar, kunde föreställa sig en så våldsam utveckling.
En särskilt avskyvärd och skamfull handling var den vandalisering av statyn av Bangabandhu Sheikh Mujibur Rahman, personen som formade nationens födelse.
Som en historiker som studerat avkolonisering känner jag mig djupt kränkt och plågad av att se hur en suverän stat och dess medborgare ville radera ut hela sitt blodiga förflutna, det ögonblick som var grundande, för att nu göra triumferande anspråk på att förkasta ögonblicket av återfödelse och oberoende.
För de sociala och politiska kamrater som hejar på dag och natt, har denna enkla trotshandling ingen betydelse mitt i den eufori som markerar födelsen av en ny nation.
Jag kommer dock att gå åt sidan, ta avstånd från partiet och hänga med huvudet i skam för denna tillfälliga handling att kränka det förflutna.
Texten publicerades först på Sanjukta Ghoshs officiella sida på Facebook.
Översättning: Johan Mikaelsson
Läs mer | Utvecklingen i Bangladesh 2024
