De senaste åren har funktionshinderrörelsen i Nepal nått stora framgångar. Mycket har successivt blivit bättre men än idag har vissa grupper svårt att göra sin röst hörd.
Rättighetsarbetet kopplat till personer med funktionshinder sker framför allt genom paraplyorganisationen National Federation of the Disabled Nepal (NFDN). Ledningen har stort inflytande och formar medlemsorganisationernas arbete på både lokal och nationell nivå.
Organisationen gör ett stort arbete med att föra upp frågor som rör personer med funktionshinder och deras rättigheter på agendan och 2017 års rättighetsbaserade lag som utökade gruppens möjligheter mycket skulle inte ha blivit verklighet om det inte vore för NFDN. Men långt ifrån alla kan dra nytta av organisationen fullt ut.
Det finns röster som förespråkar en intersektionell syn på inkludering och mänskliga rättigheter. Alltså att det är viktigt att ta vara medveten om att en person kan uppleva flera förtryck samtidigt. Till exempel att en blind kvinna är mer marginaliserad än en blind man, trots att de båda är utsatta på grund av deras blindhet.
Rörelser som verkar för MR är inte immuna mot traditionella värderingar
Tyvärr är inte en rörelse vars uppdrag är att jobba för mänskliga rättigheter immun mot traditionella värderingar och strukturer kring kast, genus och etnicitet. Rörelsens ledare är fortfarande från de högre kasten och kommer från grupperna med de vanligaste funktionshindren: blinda, döva/hörselnedsatta och fysiska funktionshinder.
I nuläget får inte den intersektionella synen på inkludering något större utrymme, och inom rörelsen finns flera marginaliserade grupper som inte får något gehör för sina behov.
Personer med funktionshinder från ursprungsbefolkningen, personer med intellektuella funktionshinder, eller de som lever långt ut på landsbygden är bara några exempel av grupper som upplever flera strukturella förtryck på samma gång.
2017 års lag var en framgång och ett stort kliv i rätt riktning, men efter att lagen godkändes avtog rörelsens iver något. Personligen var jag själv väldigt positiv och optimistisk när jag nåddes av nyheten, men efter att framgångsyran och firandet hade lagt sig har det gått långsamt.
Aktivisterna var troligtvis trötta och det måste ha varit svårt att samla kraft till en andra andning för att kämpa vidare för inkluderingen och implementering.
Jag vet att många aktivister fortsätter arbeta för allas bästa och att de reser land och rike runt för att lobba och utbilda personer av vikt. Små förändringar sker givetvis som jag snappar upp under mina besök i landet. Men utvecklingen har stannat av, och nya röster släpps inte in.
”Tveksamhet inför att inkludera nya grupper”
– Det finns en tveksamhet inför att inkludera nya grupper, berättar Krishna Gahatraj, som har varit aktiv inom rörelsen i flera år och jobbar för en internationell organisation. Daliter och etniska grupper har inte möjlighet att komma fram med sina speciella behov utanför funktionshinderfrågan.
Även Gahatraj påpekar att de flesta aktivister inom Nepals civilsamhälle är kopplade till ett politiskt parti, så även inom funktionshinderrörelsen.
– I och med att de flesta aktivister också är kopplade till politiska partier, måste de även följa moderpartiet och kan inte kritisera hur politiken sköts, fortsätter Gahatraj.
NFDN representerar alla olika grupper inom funktionshinderspektrat, men det är de redan starka och väletablerade grupperna som får mest utrymme. Deras frågor är viktiga men mångfalden måste också få komma upp på agendan. Detta leder till att det är flera röster inom rörelsen som försvinner och grupper som fortsätter lida under dubbelt förtryck.
Funktionsvariationer förekommer inom alla samhällsgrupper. I och med att samhällen, och inte minst Nepals samhällsstruktur, är uppdelad i skikt och hierarkier finns det även en ojämn maktfördelning inom funktionshinderrörelsen.
Om det är på grund av kast, etnicitet eller religion tillsammans med ett funktionshinder, så har de fortfarande två bördor att bära. Två tunga bördor, som leder till mycket motstånd och svårigheter i Nepal, det innebär inte bara lite stöd från samhället det innebär också två rättighetskamper att föra för de som orkar.
– NFDN är jämlikt på pappret, men styrs i princip av tre personer, hävdar Padam Pragiyar. Personer med funktionshinder från landsbygden som också arbetar som konsulter åt internationella organisationer inriktade på funktionshindersektorn.
Han syftar på ordföranden och de två vice ordföranden (en manlig och en kvinnlig) i organisationen. I det hierarkiska Nepal är det vanligt med toppstyrda organisationer, där ledningen har väldigt mycket inflytande.
Funktionshinderrörelsen är mångfacetterad, med en stor mångfald i både typen av funktionshinder och aspekter av klass, kast och etnicitet i sin utsatthet. Som om inte det var nog kan medlemmarna också vara kvinnor, och i könstillhörigheten finns ett tredje möjligt förtryck.
När grunduppgiften för NFDN är att kämpa för personer med funktionshinder är det lätt att andra aspekter faller mellan stolarna. Det kan glömmas bort att individer som har ytterligare bördor att bära specifikt kan behöva lyftas fram och att de har ytterligare speciella behov som måste tillgodoses.
Inom funktionshinderrörelsen har de blinda, döva/hörselskadade och grupper med fysiska funktionshinder fått ett övertag. Det är en stor grupp som utgör en majoritet av organisationens medlemmar.
De har varit organiserade under lång tid, då dessa funktionshinder är förhållandevis enkla att upptäcka och dessa grupper har fått internationellt stöd under lång tid. De kan också enklare föra sin egen talan, jämfört med personer med intellektuella funktionshinder.
Intern konkurrens mellan representanter för olika funktionshinder
Det gör att det finns en intern konkurrens mellan representanterna för de olika typerna av funktionshinder. Aktivism handlar i grund och botten om att väcka uppmärksamhet och inom en så stor organisation som NFDN är det konkurrens om uppmärksamheten.
Det handlar om uppmärksamhet kring behov och möjligheten att framföra sina önskemål till dem som kan förändra. En följd blir därmed att de som är flest och skriker högst också blir hörda.
Shila Thapa, grundare av Down Syndrome Society Nepal, har också svårt att nå fram med sin organisation. Hon har länge försökt argumentera för att även Downs syndrom ska uppmärksammas mer inom rörelsen.
– Jag pratar med ledarna i NFDN om att även lyfta våra frågor. Då är de positiva, men inget händer, säger hon.
När jag har försökt diskutera problematiken med ledare inom NFDN och före detta ledare nekar de till att den över huvud taget existerar. Det är inte ett populärt tema och jag får ofta flyktiga svar, NFDN jobbar kort och gott för allas rättigheter i deras ögon.
Elite capture, i brist på ett motsvarande svenskt uttryck, är vanligt bland mänskliga rättighetsrörelser. Det innebär att redan starka grupper blir starkare av utvecklingsarbete. De drar nytta av utbildningar och kan blir bättre på att föra fram sina behov. Divya Gurung, som länge jobbat med internationella organisationer i Nepal, har sett det många gånger.
– Oftast är det de personer som redan har resurser, till exempel pengar eller kunskap, som drar fördel av allt utvecklingsarbete, berättar hon. Det är jättesvårt att nå de mest sårbara, istället skapas en utvecklingselit.
Denna problematik är långt ifrån unik för funktionshinderområdet. Det är något som drabbar hela Nepal. Tyvärr blir också NFDN ett Nepal i miniatyr i och med att det påverkas av nedärvda strukturer.
Att fortsätta utveckla rörelsen ger större möjligheter att också få utökade rättigheter, och en möjlighet att tillgängliggöra samhället till alla, oavsett var i landet man bor eller vilken folkgrupp man tillhör.
– Om förändring ska ske, måste ord bli till handling, och inställningen till inkludering måste förändras, säger Krishna Ghataraj. Vi måste börja mötas mer mellan de olika kategorierna av funktionshinder och och samhällsskikt, för att skapa en förståelse för den andres situation.
I en miljö där politiken är skör och förändras snabbt och där landvinningar inom rättigheter är nyvunna är det kanske inte så konstigt att man vaktar sina egna och skyddar det lilla man hittills har vunnit.
Men det är viktigt att nya grupper bjuds in och får ta del av fördelarna. Det kommer troligtvis innebära att alla får lite istället för att några enstaka får mycket. Men det kan också innebära att alla får mer i längden med hjälp av mångfaldens och massans styrka. Det är en långsiktig process, som de starkare grupperna måste påbörja.
