Historikerna Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén har skrivit en mycket omfattande bok om svensk biståndshistoria. Henrik Schedin har läst och reflekterar över biståndets nytta.
När jag studerade utvecklingsstudier och blev jag tvungen att vagt förklara för släktingar som var orolig för min framtida försörjning att jag ville jobba med bistånd på något sätt i brist på bättre svar. Jag hade ett intresse för det internationella och osäker på vad jag ville göra av livet. Tanken att jobba med bistånd har förändrats men det utåtblickande intresset består.
Kanske kommer det där internationella intresset från svensk biståndspolitik, som enligt författarna till boken En svindlande uppgift – Sverige och biståndet 1945–1975 har haft en betydande roll att placera Sverige på den internationella arenan och givit svensken en bild av omvärlden. Författarna och historikerna Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén har skrivit en omfattande bok om det svenska biståndets första trevande steg.
Imponerande detaljrikedom
Det verkar vara en lika svindlande uppgift att skriva svensk biståndsverksamhets historia med tanke på bokens ca 650 sidor. Bokens spännvidd och längd gör den svårgenomtränglig och inte helt greppbar.
Det krävs, inte bara ett intresse för frågan, utan lite tålamod att sätta sig in i all fakta som duggar tätt. Det är givetvis bokens styrka också, detaljrikedomen är imponerande och läsaren får en mycket god överblick över det svenska biståndets tidiga historia som på ett skickligt vis sätts in i den svenska inrikespolitikens sammanhang.
Det storskaliga projektet att förbättra världen är tämligen ungt. Efter andra världskrigets slut bildades Bretton Woods-organisationerna, de internationella organisationer vi förknippar med multilateralt bistånd och FN-samarbetet.
Tanken var givetvis att bevara freden genom att öppna upp för större samarbeten, Sverige vill vara en del av den för att frångå den passiva och isolerade rollen vi hade mellan 1939 och 1945.
Det är intressant att få följa hur Sverige försökte hitta en plats och en roll i den nya internationella arenan, och få läsa om hur vi eskalerade vårt givande till FN och senare också blev ambitiösa i det bilaterala givandet.
Det krävdes givetvis politisk vilja, men också folkligt stöd att ge bort delar av statskassan. Då kopplades missionsförbund, arbetar- och nykterhetsrörelsen in i arbetet för att öka intresset för omvärlden och förankra behovet av att stötta sina utländska medmänniskor.
Ambitionen var att skapa en mer kosmopolitisk och fredlig världsordning genom fler internationella beröringspunkter, men den altruistiska fasaden hade också en mörkare sida av egenintresse. Det fanns också en skräck att populationen i tredje världen skulle explodera.
Vilket skulle leda till social oro och svält, och som följd skulle utomeuropeiska flyktingströmmar leta sig hem till oss. Alltså led debatten av liknande tongångar som dagens Sverigedemokraterna (SD) slänger sig med, om det var biståndsdebatten som var modern eller om SD är omoderna låter jag vara osagt.
Givetvis fanns även koloniala föreställningar kvar i biståndets vagga, och ledare och befolkningen i tredje världen sågs som mindre kunniga. Biståndet sågs som en möjlighet att exportera svenskt förnuft och erfarenhet från den egna färska samhällsutvecklingen. En blandning av white savior complex och internationell solidaritet med andra ord.
Sverige hade på hemmaplan varit framgångsrika med att sänka födelsetalen, med hjälp av planering och sexualupplysning. När skräcken om exploderande befolkning i omvärlden uppstod vände sig de svenska byråkraterna och socialingenjörerna mot det folkrika Sydasien.
Den unga nationen Indien fick stöd och flera svenska delegationer reste dit för fältstudier och rådgivning. Men boken lyfter framför allt fram ett tidigt pilotprojekt kring familjeplanering i Ceylon (dagens Sri Lanka), som ansågs lyckat i slutrapporterna.
Information och preventivmedel spreds i utvalda delar av landet och det var en blandning mellan att kontrollera befolkning och främja kvinnors hälsa. De nya projekten gick givetvis inte smärtfritt, utan stötte på många problem genom kulturkrockar, svårigheter att rekrytera personal och politisk instabilitet och ovilja i Ceylon. Men i de regioner där projektet startades sjönk födelsetalen och kvinnor fick större tillgång till mödravård.
Grundtanken med biståndets är så klart att i slutändan göra verksamheten onödig, vilket skulle innebära att Sveriges och resten av världens biståndsprojekt har misslyckats. Det fortgår ju fortfarande.
När jag läste utvecklingsstudier fick jag av ovannämnda släktingar ofta höra talas om pappersbruket Bai Bang, som tydligt etsats sig fast som ett misslyckande i svensk biståndshistoria. Projektet att anlägga bruket utanför Hanoi fick utstå mycket kritik, det var mycket kostsamt för svenska skattebetalare, det ansågs vara ett ineffektivt projekt och skogsarbetande underleverantörer arbetade under omänskliga förhållanden.
I retrospektiv kanske inte Bai Bang var ett misslyckande?
Under 80-talet när Sidas stöd strömmade till det vietnamesiska bruket blev det inte mycket till bruk, men nu långt efter att projektet avslutats konstaterar författarna att Bai Bang är en levande bruksort med ett effektivt pappersbruk. Så under sin tid var kanske projektet ett misslyckande, men i förlängningen och i retrospektiv kanske det inte var ett så stort misslyckande som kritikerna ville påstå?
Nu när Afghanistan återigen har blivit en islamistisk diktatur pratas det mycket om den misslyckade demokratiseringen och biståndets brister.
Vad som lyckas och vilka projekt som misslyckas kan givetvis inte förutspås, men att de senaste 20 årens demokratiseringsförsök i Afghanistan har misslyckats kan vi slå fast nu. Däremot så behöver det inte betyda att det är år och resurser som har gått till spillo.
Tänk på alla flickor och kvinnor som har fått möjlighet att utbilda sig eller bara gå utanför hemmet. Dessutom har talibanerna nu fått möta motstånd i form av protester i delar av landet, vilket betyder att det finns de som vågar trots våldet för demokratins sak. Afghaner har fått smak på frihet och alla kommer inte rätta in sig i talibanernas led.
Det kanske tar 20 år till, talibanerna kanske sjabblar bort sin makt redan nästa år, det kan vi inte veta. Det enda vi kan säga, och något som blir tydligt med en läsning av En svindlande uppgift, är att samhällsutveckling tar tid och försök till demokratisering och internationellt stöd är svårt men ofta av godo.
Läs mer: Artiklar om bistånd
Använd gärna sökfunktionen och botanisera i arkivet för att hitta artiklar relaterade till ett ämne. Genom tidskriften Sydasiens historia har det publicerats en mängd artiklar om bistånd.
