Svenska Afghanistanveteranen Danish Sial följer utvecklingen i landet där han tjänstgjorde 2008. Han ser en grund till misslyckandet, talibanernas återkomst, i att väst satte egna nationella intressen, framför demokrati- och samhällsbyggande.
”Vårt uppdrag är att stötta Afghanistans regering, polis och armé för att säkra landet”, sa bataljonschefen varje morgon i tre månader på Livgardet inför vår avresa.
Den återkommande frasen var mycket längre, jag minns inte den exakta ordalydelsen. Men andemeningen var tydlig. Vi soldater i Svenska Försvarsmakten skulle stötta Afghanistans säkerhetsstyrkor i att säkra fred och ordning, för att möjliggöra en demokratisk utveckling.
Vi bar inte blåa baskrar i ett fredsbevarande uppdrag, utan vi hade ett FN-mandat i ryggen för fredsframtvingande insats med inbjudan från Afghanistans regering.
När det begav sig satte sig bataljonschefens ord och alla kunde dem utantill. Till och med till den grad att vi skojade, imiterade och skapade egna varianter på ett skojfriskt kollegialt vis. Man blir rätt lättroad av ständig sömnbrist.
Med åren har fraserna och dess betydelse fallit bort i glömska, inte bara för mig utan hela omvärlden har glömt sitt syfte i Afghanistan.
Att bomba Afghanistan var en konsekvens av terroristattackerna 11 september 2001. Al-Qaida hade en fristad i det talibanstyrda landet. Vedergällningen var ett faktum och talibanstyret motades bort. För att Afghanistan inte skulle falla tillbaka i talibanernas händer tillsattes en västvänlig regering med Hamid Karzai som president.
Karzai och regeringen var svaga, USA insåg att de inte kunde lämna landet vind för våg. Det skulle riskera Afghanistan att återigen bli en planeringsbas för terroristattacker. Här skiftade syftet till att just bli enligt det ovan skrivna, man skulle bygga upp landet.
Nato och dess allierade stannade på inbjudan av Afghanistans regering för att vara den skyddande muren för folket och för att strida bort hoten mot det fria samhället som var under uppbyggnad – talibanerna. Så länge de fanns var varken Afghanistan eller väst säkra. Vad väst missar idag är att det fortfarande är ett faktum.
Frågan är om deras nationella säkerhet inte hade säkrats med en reell demokratisk utveckling i landet, snarare än en långtgående militär insats
Jag menar inte att väst i allmänhet och USA i synnerhet ska stanna i Afghanistan för all framtid, men frågan är om deras nationella säkerhet inte hade säkrats med en reell demokratisk utveckling i landet, snarare än en långtgående militär insats.
Tar man på sig uppdraget att säkerställa demokrati är tjugo år en kort tid. Sverige firar etthundra år från då första valet med verklig allmän rösträtt och vi utvecklar fortfarande vår demokrati.
Däremot är två decennier en väsentligt överskriden tid för krig och konflikt. I brist av civil uppbyggnad befästs de befintliga strukturerna som förutsätts av fortsatt konflikt. Åtar man sig uppdraget att bryta den trenden måste tålmodigheten vara längre än tjugo år.
Det är inte möjligt att strida bort en ideologi, det är inte ett nollsummespel.
Jag minns att en av plutoncheferna hade träffat de andra ländernas officerare och hade fått förklara varför de inte ska döda civila. Tydligen var det inte en självklarhet för alla. Inte undra på att antalet talibaner verkar ha exploderat i antal.
Den naturliga frågan är ju om det var värt det? Den är omöjlig att svara på och det finns väl inget rätt eller fel. Sverige åtog sig en militär uppgift vilket man skötte bra under tjugo år. Men frågan är om det var rätt uppdrag från början.
Med hundratusentals döda och talibanerna åter vid makten, starkare än någonsin kan det inte anses annat än ett misslyckande. Västs intressen har alltid varit nationella, snarare än demokrati i Afghanistan som självändamål. Väst missar dock att hotbilden hade försvunnit med sikte på det senare.
Läs mer | Om Afghanistan i Sydasien
Den 15 augusti 2021 tog talibanerna kontroll över huvudstaden Kabul. Det innebar slutet på två decennier av internationella insatser för att skapa säkerhet och hjälpa Afghanistan att bygga en demokrati och ett försvar som skulle stå på egna ben.
Afghanistankännaren Anders Fänge skrev i Sydasiens årsbok (nr 1 2021) en analys av läget i Afghanistan runt årsskiftet. Redan då fanns farhågor om vad som kunde ske.
Samtliga Artiklar om Afghanistan på Sydasien.se kan ses i kronologisk ordning här och än fler finns i arkivet över tryckta tidskrifter. Höstens nummer av Sydasien (nr 4 2021) kommer att ha tema Afghanistan.
