För första gången introduceras nu den indiska författaren Kamlesh Bakhshi på svenska. Novellen Kab tak har översatts av Pär Eliasson och har fått titeln ”Hur länge”. Senare i veckan publiceras en kommentar till novellen av översättaren.
”Hallå! Du har väl bundit fast packningen?” frågade Professor Nilesh Chandani så fort han kom tillbaka.
”Vart vill Ni åka?”
”Alltså… vart som helst… jag sätter mig på första bästa tåg.”
”Nuförtiden bokar man månader i förväg…”
”Jag vet, min herre…”
Utan att fråga något… rättade Mamta förstummat till packningen och började tänka:
”Vad livet har varit långt… Det har gått på som en maskin… Familjen ska ha mat och kläder… Inte nog med det tänkte han aldrig på sig själv – han lever också i världen – han har också behov. Nu är det ett tag sedan han gick i pension. Han vill väl bara åka någonstans, vart som helst…”
”Mamta, oroa dig inte… jag skriver ett brev när jag kommer fram, vart det nu blir…”
Nilesh Chandani fick packningen på plats och gav sig av… Mamta stod och såg på… På ett ögonblick hade taxin försvunnit ur sikte och med den Nilesh.
Han kom fram till Manali… slog följe med några turister… Alla hade åkt dit för att se snön… Luften stod still. Han tyckte om skogens vemodiga tystnad. Han fäste blicken vid träden, de trötta träden, som suckade stilla och teg. Vart och ett av bladen höll andan som vädrade de fara, blick stilla… De höll sig stilla.
Då svepte en kall vindpust över hans ansikte. Över berg och sluttningar, genom raviner, grottor och skogar, där en hemlighetsfull tystnad haft sin boning, blåste plötsligt en isande kall vind… I den stilla skogen uppstod ett muller. Han höll händerna för öronen… vilka ljud … dhoom… dhoom, sade det… förfärligt… som ylande hundar och katter… Gren gneds mot gren, blad mot blad.
Det tycktes honom som om… en studentmobb hade samlats framför universitetet och börjat ropa slagord. Några studenter hade omringat vicerektorn. Han själv hade också blivit omringad den dagen… ett mycket utsatt läge… det var strax innan han gick i pension… meningslös kalabalik…
”Professorn, vädret slår om blixtsnabbt i bergen… Ni ser vad hårt vinden blåser. Vira en halsduk runt öronen…”
Främlingens råd gladde honom. Han kramade snöbollar … kastade dem långt åt olika håll… hoppade och skuttade av glädje… glömde sin ålder… stora som små var fulla av glädje.
När han kom tillbaka på kvällen postade han ett långt brev till Mamta. Första natten i bergen… Han kikade ut genom fönstret… På himlen en skinande måne, vidsträckta berg… där uppe snötäckta toppar, den långsamt framskridande natten…
Han vakade… som förtrollad såg han ömsom på de öde gatorna… ömsom himlen, ömsom bergen, och så den tidiga morgonens milda, svaga, gyllene strålar… åter upplysta bergstoppar… Det blekt gyllengula solskenet bredde ut sig… Han svepte in sig i filtar… Bergsborna började med sina sysslor… Han drack en kopp te och somnade med filtarna om sig.
Han steg upp frampå eftermiddagen, ville inte gå någonstans. På gatorna gick turister… entusiastiska… lyckliga… bekymmerslösa… Han började fundera – vad gott det vore… om han kunde sitta här … i flera år… inte gå någonstans… se ut genom fönstret. Se molnen tätna… regnet falla… snön falla, smälta… sitta här och se årstiderna komma och gå.
Dagen då han gick i pension och slutade på skolan1 kände han sig mycket lätt till mods. Fri… De sista två månaderna hade han ofta velat fly bort från Bombay, men en plikt hade han ännu framför sig. Tolfte årskursens resultat skulle komma, dem ville han se.
Just den dagen klockan fyra hade han kommit tillbaka och ordnat med yngste sonens antagning till läkarlinjen. Han kom att tänka på Mamta… Det kommer att ta ytterligare några år… sedan kommer hon också att bli fri. När Samir har blivit läkare, då ska vi båda leva ett kringresande liv.
Den äldre sonen hade, efter att ha läst till ingenjör vid Indian Institute of Technology, genom tillfälligheter kommit iväg till Amerika tack vare hjälp från en vän. Där läste han ytterligare två år. Nu hade han uppnått en bra position. Förra året kom han hem, gifte sig och åkte sedan tillbaka igen! Han bjöd med sin yngre bror Kamal också… skickar till och med regelbundet pengar. Så sett är han en lyckosam far. Han har regelbundet lagt undan pengar till pensionsfonden…
Nu skulle han bara resa runt… bo på härbärgen… bo i sikhtempel… inte äta mer än en gång om dagen men alltid resa runt… Han brukade tänka att han kanske kunde ta med sig ett litet tält… så kunde han slå läger varhelst det passade honom… det var en härlig tanke…
Ibland tänkte han:
”Tack gode Gud att jag inte har någon dotter… då skulle allt gå åt till hemgift. Till min bittra död… ständigt tryckt … bitter vore då min kalk.”
Han kände en sval vindpust… Eftermiddagen var också behaglig. Han stannade några dagar i Kullu… därifrån till Bhuntar… Jaree… sedan gick han till fots till Manikaran… Vilken fantastisk plats! Under ett rum i vart och ett av byns hus rann en kall ström och under ett annat en varm ström… en källa med kokande vatten… drickbart vatten…
Han hämtade vatten i ett metallkärl, lade i teblad, strödde ner socker, hällde i mjölk, och så var teet färdigt… Man lägger riset och linserna i en gryta tillsammans med en tyngd och låter den sjunka ner i vattnet… och så är riset och linserna färdiga… Han strövade omkring… mediterade över Skaparens mysterier … där uppe kokande vatten… där nere den iskalla floden…
Han skrev till Mamta och beskrev alla platser. Efter tre månader kom han hem igen. Samir och Mamta var glada… Mamta var lycklig över att se honom frisk och glad!
”Skönt att du är lyckligt och väl hemkommen! Och jag har suttit och sett alla platser här hemifrån… När Samirs studier är avklarade reser vi båda två.”
Grannarna kom för att få en rapport om de gångna tre månaderna:
”Professorn! Berätta, broder! Var har du varit?”
”Vi trodde att du hade stuckit…”
”… ville bli eremit eller något i den stilen…” 2
”Kom igen… du mumlar ju bara… Har du glömt hur man föreläser?”
Han brast ut i skratt:
”Jag bara reste runt… strövade omkring… med sluten mun och öppna ögon och öron…”
Vännerna gick. O, vad ansträngande det hade varit för halsen att undervisa dag och natt. Rösten hade blivit som sprucken… Efter fyrtiofem minuter ringde klockan… Då väntade en ny klass utanför klassrummet… mer än femtio studenter…
Han hade började bli utsliten av att hela tiden pressa rösten… Det borde finnas en mikrofon i varje klassrum – tänkte han… Han var en ansvarsfull lärare… aldrig ledig. På lunchrasterna… på kvällarna efter dagens slut… på håltimmarna kom studenterna ogenerat med sina problem.
Då hade han för vart år som gick vant sig vid att trava och gå. Tröstlösa morgnar… trängsel och stress. Samma gata… samma busshållplats… samma buss… samma resväg. Inte ett par dagar… trettiofem år. Visst, omgivningarna förändrades hela tiden… en del byggnader har rivits, nya byggts. Nu syns inga tomma ytor.
Butiksägarna byttes ut. Pynt och prylar förändrades… befolkningen ökade i snabb takt… trottoarens invånare spred ut sig. Skjul och ruckel… nakna, föräldralösa barn… händer utsträckta i tiggeri. På busshållplatsen… vid trafikljusen… liv och oväsen… trängsel i kön… bråk… bussen står still… ficktjuvarna… smycketjuvarna har blivit fler… priserna steg… antalet brott ökade … Vad hade det blivit av Bombay? Vad hade hänt? Nu skulle han inte stanna här… skolan…
Alltid stiga av vid samma busshållplats, korsa samma förtorkade skolgård… in i samma byggnad… samma klassrum… samma bord och stolar… svarta tavlan lika gammal som han själv… Där hade inget hade förändrats… Det som förändrades var studenterna… Varje år nya ansikten… nytt hett mode… nya mönster… mindre intresserade av att läsa… mer av att leva studentlivet… fulla av illusioner, på avvägar från livets förpliktelser. Även lärarna… de var ovilliga att fördjupa sig och ta ansvar.
I staden startades betalda extrakurser i naturvetenskapliga ämnen. Dit drogs de som var intresserade av att studera… de som ville ha bra betyg. För att läsa till läkare… ingenjör… Ibland blev han arg på lärare… ibland på studenter… när han märkte att ingen gick vidare i hans ämne kemi.
De senaste åren hade han varit mycket sliten av sina ständigt ökade förpliktelser. Höjda priser… kläder åt barnen… skolavgifter… Mamta bad aldrig om något. För pojkarnas räkning, naturligtvis.
”Ni ser det väl varje dag på skolan… Amal vill ha nya modejeans… Man måste tänka på deras önskemål också. De är pojkar, de vill ha det de ser, det är ungdomarnas smak. Dessutom får man tänka på att mina pojkar inte är tygellösa som andra. De är intresserade av att läsa. Istället för att kväva deras drömmar…”
Han tyckte att det var riktigt, det hon sade. Han ser dagligen vilken förvandling som sker i skolan. Där tidigare trapporna var tomma står nu klungor av pojkar och flickor…. moln av rök… Blotta minnet får det att koka som av lava inombords.
Han hade börjat ge extraundervisning. Varför inte? Han måste ju ha sitt dagliga bröd, pojkarna måste kunna förverkliga sina drömmar. Amal fick jeans, Kamal en bandspelare. Ibland blev han rasande i tid och otid. När rummet fylldes med västerländsk musik på högre och högre volym svalde han sin harm… Varför det? Pojkarna röker inte cigaretter, efter vad han har hört är filmerna de ser bra, och dessutom tittar de ytterst lite. Amal läser böcker… Kamal lyssnar på musik… Han tryckte undan vreden som steg inom honom och talade sig själv till rätta…
På loven hade han börjat ge betalda extratimmar morgon och kväll – hur skulle han kunna säga upp sig nu, när han hade börjat efter att just ha gått i pension? Tidigare brukade han alltid läsa böcker av nya författare – förnyade ständigt sin undervisningsmetodik, men sedan… började han slita alltmer på läroplanskursen… hosta upp samma fraser om och om igen. Han anklagade sig själv också – han gillade ju inte att låta som en gammal bandspelare.
Och vad hade hänt med studenternas vetgirighet? Säg det… få godkänt, bli antagen… han tryckte ner sin ilska – tröttheten tecknade svarta ringar under hans ögon. Ansiktet började bli rynkigt… fårades i förtid. Är det bara hans plikt att dra hemmets vagn… att gå tyglad som en oxe även under loven? Pojkarna borde också göra något under loven… sade han en dag i vredesmod.
”Vad säger du? Du ser väl hur svårt det har blivit att få en utbildningsplats nuförtiden? Pojkarna läser dag och natt året om… Efter skrivningarna behöver de också vila. Nandu visste inte… han hade blivit galen. Amal har börjat på Indian Institute of Technology… och Kamal också… pojkarna kommer att bli bra… då kommer du kunna leva gott på din ålderdom… några år till bara… oroa dig inte… tiden går…” hade Mamta sagt.
”Ja…”
Mamta blev mer och mer den som tog pojkarna under sitt beskydd. Han lyssnade – hon talade allvar med pojkarna också:
”Pappa sliter verkligen för pengarna. Tänk efter lite och sluta leka. Om en dröm inte kan uppfyllas så låt det vara, om det inte finns något annat sätt… kom ihåg detta… var inte onyttiga… Bara inte pappa sliter ut sig i förtid, då stannar allt upp.”
”Vadå, slösar vi som andra? Kamal lånar kassettband av sina kompisar och lämnar tillbaka dem när han har lyssnat färdigt. Jag vet hur hög internatavgiften är… Jag vänder på vartenda öre… och nu är det bara två år till och sedan är det jag som får bekymra mig om Kamal och Samir”, sade Amal.
Han tog ansvar för pojkarnas kostnader! Han gjorde det bra. Amal bjöd med sig Kamal och skickade dessutom fortfarande pengar. Att han alltid skulle… att han skulle börja tänka… nu är ju allt bra… varför tänka på morgondagen? Pojkarna har flyttat långt bort. Mamta tänker alltid på barnen och säger med tårfyllda ögon:
”Huset har blivit så ödsligt och tomt… Nu tänker jag inte skicka iväg Samir.”
Han hade stelnat till där han satt på sin stol. Han ställde sig upp och skakade på armar och ben. En gång skulle han vilja… ta bussen ännu en gång… till skolan… I det ögonblicket började han tydligt se de senaste åren passera revy framför sina ögon. Ett efter ett återupplivade han dem – studenternas stök, omringandet, buset i föreläsningssalen, skrivningsfusk, fjärde årskursens skrivningsskolk, lärarstrejk, likgiltighet inför studier, klädfixering, här och där visades porrfilmer, utsålt, cigaretter, droger, åtsittande kläder på flickorna, fritt fram att visa den ena kroppsdelen efter den andra, halvnakenhet – smakfullhet, värdighet – av det fanns inget kvar! Tidsandan – cigaretter i flickornas munnar – gjorde honom svimfärdig. Matsalens klirrande muggar och tallrikar… studenter som väsnas med tomma tallrikar…
Hans hjärta fylldes av vrede och bitterhet. Når han såg in i deras druckna, berusade ögon kunde läsa av deras sjunkande och stigande känslor. Han hade verkligen kämpat för att överbrygga generationsklyftan. Han blev alltid deras vän… Gud vet vad som hände sedan…
Satt och läste i ett avskilt hörn i personalrummet eller lyssnade på heta politiska diskussioner som förvandlade samma personalrum till en brottningsmatta. Sinsemellan slutna och upplösta förbund. Det var då en önskan att fly började gro inom honom. Men pliktens starka band och bojor kunde han inte bryta. Som en bunden fånge i ett slags fängelse hade han avtjänat sitt livstidsstraff. Hans straff var nu avtjänat. Han blev frigiven. Åh… han kommer inte att gå… han gick inte till skolan.
Han lånade mängder av böcker om Sydindien på biblioteket. Samlade kunskap – om historiska platser… om tempelkonst. Och en vacker dag tog han sin packning och gav sig av söderut. Han skickade regelbundet brev – Mysore, Trivandrum, Jogkal, Kanyakumari, Tirupati. Från alla dessa platser kom han tillbaka utan att ha tagit darśan.3 Hans förnuft förbjöd honom att betala pengar eller stå timtals i kö för att få se gudabilden. Varför öppnar man inte dörrar från alla fyra håll? Här avtjänar Herren4 livstidsstraff, skrev han till Mamta.
Slutligen åkte han till ashramet i Pondicherry. Han stannade i sex månader. Två år senare återvände han. Han hade blivit som en eremit.5 Han hade två särkar. Stort skägg, hängande hår. Så lite saker som möjligt. Hans fru hade skrattat:
”Du har blivit en helig man…” 6
”Skulle du låta mig bli eremit?7 Jag kommer tillbaka ibland, sedan tar jag med mig dig också… när Samir har studerat och vi har fått honom gift…”
Ett helt år åkte han ingenstans. Han läste hela tiden böcker om Bengalen och Orissa. Skrev om sina erfarenheter. Om två månader kommer Amal och Kamal – då ska vi leta efter lämpliga flickor… ordna med Kamals bröllop… jodå… sedan är det han som är fast i ekorrhjulet.
”Du går väl på bröllopet? Vi får hålla utkik om vi ser någon flicka som verkar bra … och höra oss för…”
”Ska inte du gå?”
”Det räcker om du går…”
Hon hade gett sig iväg till bröllopet. Klockan elva på kvällen ringde Samir:
”Pappa, jag ringer från King Edward Memorial Hospital. Mamma har råkat ut för en olycka…”
Han tog taxin till sjukhuset. Mamta hade blivit påkörd av en lastbil när hon gick över vägen. Samir hade kommit fram till bröllopssalen. När han nåtts av nyheten åkte han därifrån till sjukhuset. Mamtas kropp var täckt med vita lakan. Han rös.
Hemkomna igen hade huset känts mycket ödsligt, ensamt. Far och son hade satt sig ner och ringt till Amerika:
”Gråt inte, min son… det som skulle hända har hänt… om två månader är det lov, det räcker om du kommer då…”
Nästa dag kom far och son hem igen efter att ha utfört de sista riterna. Efter fjärde dagens riter gick alla.8 I saknaden efter sin mor sjönk Samir ner i djup sorg.
Han tänkte att han måste fylla den tomma platsen. Han klappade sonen på huvudet – ”Gå till högskolan, min son…”
”Pappa, mamma sade alltid att jag inte skulle lämna henne när hon blir gammal. Vem vet vilka krämpor man måste dras med? Nu har hon själv lämnat oss, pappa…”
Han föll i gråt.
”Res dig upp, gå och tvätta ansiktet… min son…”
Han gick ut i köket. Värmde mjölk, satte sig intill honom och gav honom att dricka.
”Gå nu, min son…”
När Mamta fanns här flög han ständigt ut ur boet. Nu… blir det han som utan sin livskamrat får ta hand om det ödsliga huset. Hur länge? Han satte sig vid fönstret och tittade ut på gatan där Mamta gick, men inte kom åter.
Översättning: Pär Eliasson
Novellen publicerades först i Kamleś Bakhśī kī pratinidhi kahāniyāṁ, New Delhi, Dāṁ Tribhuvan Rāy, 2013, s. 168-174.
1. Det ord som hör genomgående återges med ordet ”skola” är det engelska låneordet college. Den skolform som avses är troligen junior college, som i den indiska delstaten Maharashtra (där Mumbai är huvudstad) omfattar årskurs 11-12 och är jämförbar med den svenska gymnasieskolan men närmare knuten till universitetet.
2. Uttrycket som här översatts med ”bli eremit” är saṁnyāsī banne (s. 170).
3. Att ”ta darśan” innebär att se en gudom, helig person eller helig plats och därmed också bli sedd och välsignad av densamme. Att ta darśan är normalt sett en mycket viktig del av en hinduisk pilgrimsfärd. (Se t.ex. D.L. Eck, Darśan. Seeing the Divine Image in India. Second Revised and Enlarged Edition. Chambersburg, Anima Books, 1985, s. 3ff.)
4. Ordet som här översatts ”Herren” är bhagvān (s. 173).
5. Ordet som här översatts ”eremit” är sannyāsī (s. 173).
6. Ordet som här översatts ”helig man” är bābā jī (s. 173).
7. Frasen som här översatts ”bli eremit” är saṁnyās lene (s. 173).
8. Det ord som här översatts ”fjärde dagens riter” är cauthā (s. 174).
