Tvehågsen världsavsägelse i Kamlesh Bakhshis ”Hur länge”

Kamlesh Bakhshis novell behandlar inre och yttre resor hos en man som längtar efter andliga resor på ålderns höst. Foto: Shutterstock/balajisrinivasan
Beräknad lästid 8 minuter

Tidigare i veckan publicerades Kamlesh Bakhshis novell ”Hur länge” för första gången på svenska. I denna kommentar ger översättaren Pär Eliasson läsaren insikt i texten och utökad förståelse för innehållet.

Hindiförfattaren Kamlesh Bakhshi föddes i en by i distriktet Firozpur i Punjab i det då ännu brittiska Indien. Innan hon hunnit bli en månad gammal flyttade dock familjen därifrån och under hennes barndom levde familjen under enkla omständigheter på olika orter i Madhya Pradesh, beroende på var fadern fick arbete.

Sin första dikt skrev Bakhshi som liten flicka när en hundvalp som familjen tagit hand om hade dött. Vid samma tid dog också hennes lillebror, endast några månader gammal.

Ett större skeende som starkt påverkade Bakhshi var de flyktingströmmar som uppstod när Indien och Pakistan blev självständiga år 1947. Samhället där hon och familjen bodde fylldes då av flyktingar – sindhier, punjabier och sikher från det som sedermera blev Pakistan.

Sitt vuxna liv har Bakhshi levt i Mumbai. Hennes första novell, Sandesi Dada, publicerades 1974 i tidskriften Sarika. Enligt egen utsago var det ofta de svåra livsöden hon kunde iaktta i sin omgivning som gav henne inspiration att skriva sina noveller och romaner. Även i sin fortsatta författargärning har hon hämtat inspiration från livets myckna lidande snarare än den sällsynta lyckan.

Novellen Kab tak handlar om Nilesh Chandani, som är lärare i något humanistiskt ämne vid ett lärosäte i Mumbai. Nilesh är tyngd av arbetets och familjelivets plikter och längtar efter pensionen, då han ska lämna storstaden och börja leva ett kringresande liv i enkelhet och bekymmerslöshet.

Som så många företeelser i indisk religiositet har även det vi skulle kunna översätta som ”världsavsägelse” många indiska namn. Ett av de vanligare är sannyāsa. Idealiserat kan företeelsen beskrivas som att en person lämnar världens band och njutningar för att koncentrera sig på andliga övningar med målet att uppnå mokṣa, det vill säga befrielse från lidande, död och återfödelse.

I upanishaderna (hinduiska filosofiska och religösa texter, red. anm.) går sannyāsa från att beskrivas som ett resultat av förverkligandet av den befriande kunskapen om ātman till att beskrivas som det säkraste sättet att uppnå denna frälsande kunskap. Exakt vad det är som behöver uppges har det rått delade meningar om.

Den store indiske filosofen Shankara (700-talet) menade att handlande måste uppges helt och hållet, eftersom det är det enda sättet att slippa handlandets frukt, nämligen död och återfödelse. Den likaledes inflytelserike filosofen och teologen Madhva (1238-1317) däremot menade att det är de inre begären som måste ges upp för att man ska befrias från handlingens frukter, inte de yttre handlingarna i sig.

Shankara företrädde en ickedualistisk form av hinduism (advaita vedānta) där människan till sitt djupaste väsen i grund och botten anses vara ett med Gud (brahman), medan Madhva stod för en dualistisk riktning (dvaita vedānta) som betonar människans verkliga och varaktiga individualitet i förhållande till Gud.

Kab tak är en berättelse om en människas längtan efter frihet. Spänningsfältet mellan bundenhet och frihet etableras med en subtil ordvändning redan i första meningen:

”Hallå! Du har väl bundit fast packningen?”

Hindins bāndh denā  betyder ’att binda’ eller ’att lägga band om’. Här märks hindins släktskap med de germanska språken inom den stora indoeuropeiska språkfamiljen. Hindins bāndh är besläktat med svenskans ’band’. Här märks också Bakhshis förmåga att projicera Nileshs själsrörelser på växter och ting.

Här märks hindins släktskap med de germanska språken

Utan att i någon större utsträckning använda sig av explicit religiös vokabulär tecknar Bakhshi ett porträtt av en man som förkroppsligar längtan efter befrielse från de inre och yttre banden i samsāra, ett viktigt motiv i hinduiskt tänkande.

De inre banden består i Nileshs fall av rädsla, obehagliga minnen och disharmoniska känslor. De yttre banden utgörs av de världsliga plikterna som följer av att ha familj och arbete, beskrivet som ”husfaderns hjul”. Känslan av bundenhet i världsliga förpliktelser, längtan att fly samt känslan av befrielse efter pensionen uttrycks som att bli fri efter att ha avtjänat ett långt fängelsestraff.

Intressant nog använder Nilesh ordet ”livstidsstraff” (umrkaid) även när han talar om Gud som inspärrad i Sydindiens tempel. Här märks en kritik av vissa former av institutionaliserad hinduism som profiterar på människors fromhet och bygger murar kring människors gudsrelationer, ett inte ovanligt tema i indisk film och litteratur.

Möjligen kan man läsa Bakhshis användande av samma ord om både människans och Guds tillstånd som en spegling av att gränsen mellan mänskligt och gudomligt i hinduiskt tänkande ofta är flytande. Särskilt tydligt blir detta i ickedualistiska former av hinduism där mokṣa förstås som insikt i och förverkligande av själens enhet med Gud (brahman).

Inre och yttre frihet

När Nilesh nått sitt första resmål, bergsorten Manali i Himachal Pradesh i norra Indien, beskrivs träden och dess blad i antropomorfa termer. Bladen framstår som bundna inte bara av sin fysiska begränsning, utan även av sin rädsla.

Nilesh är till skillnad från bladen fri i yttre bemärkelse, men liksom dessa är bundna av rädsla, plågas Nilesh av minnen. Detta är inte enda gången det är minnen snarare än yttre omständigheter som binder Nilesh i negativa känslor.

När Nilesh går i pension känner han sig fri (mukt) och lätt till mods, även om det ännu återstår en del jordiska bestyr i samband med sönernas utbildning och giftermål. När dessa klarats av ska också hustrun Mamta bli fri och de bägge ska ge sig ut och resa.

Att Bakhshi här väljer just ordet mukt beror säkerligen på dess andliga klang. Mukti står, i hinduiskt såväl som i sikhiskt språkbruk, för frälsning från bundenhet i födelse, död och lidande. Nilesh föreställer sig detta fria liv som ett enkelt liv på resande fot. Frihet från yttre band ska göra det lättare att uppnå även inre frihet.

När Nilesh lämnar hemmet för ett tillstånd av yttre frihet, blir hustrun Mamta kvar i hemmets bundenhet. Nilesh uppmanar henne dock att inte bekymra sig och lovar att skriva till henne när han kommer fram.

Dessa ord kan tolkas som att Nilesh uppmanar Mamta att försöka vara fri i sitt inre medan han själv belägger sin yttre frihet med vissa band. Men den som verkligen är fri tycks vara Mamta – hon är bunden till det yttre men fri i sitt inre. Nilesh däremot förmår, trots sin ökade frihet, inte frigöra sig från sina inre demoner.

Porträttet av Mamta, i all sin knapphet, är dock mer komplicerat än så. Hon är förstående, tillåtande och kärleksfull och uppfyller alla förväntningar på en traditionell indisk husmor. Hon har också i hög grad förlikat sig med det liv hon måste leva och de begränsningar det innebär och därmed uppnått en viss inre frihet.

Ändå längtar hon efter att ge sig av tillsammans med sin man – hon hade gärna haft liknande yttre friheter som han. Genom att utan överdrifter och ironi antyda denna könsbaserade orättvisa, synliggör Bakhshi den strukturella olikheten i vad som förväntas och tolereras av kvinnor respektive män, samt bidrar till att den ifrågasätts.

I Kab tak sätts invanda förväntningar om vad som är bundenhet och vad som är frihet på ända. Längtan efter frihet blir i sig själv ett band som hindrar människan från att vara lycklig och fri. Det som tillfälligt befriar Nilesh från rädsla och begränsande tankemönster blir istället en främlings osjälviska omtanke och en oväntad mellanmänsklig gemenskap.

Frihetslängtan och husfaderns plikter

I berättelsens tragiska slut binds frihetslängtaren än starkare till husfaderns plikter, medan den som förlikat sig med sin lott löses från världen och dess band. Novellen avslutas med följande dystra reflektion om Nilesh, där också novellens titel för första och enda gången förekommer i själva berättelsen:

”När Mamta fanns här flög han ständigt ut ur boet. Nu… blir det han som utan sin livskamrat får ta hand om det ödsliga huset. Hur länge? Han satte sig vid fönstret och tittade ut på gatan där Mamta gick, men inte kom åter.”

Mamtas namn betyder kärlek och tillgivenhet, särskilt kärlek till något eget. Därmed antyder redan Mamtas namn att Nileshs band till henne gör att han inte kan uppnå frihet från jordiska band. Kärleken till Mamta har skapat band som Nilesh inte kan, och innerst inne inte vill, bryta.

I och med Mamtas plötsliga och för tidiga död bryts de fysiska banden till henne, vilket dock inte leder till någon befrielse för Nilesh, utan snarare binder honom ännu hårdare i de föräldraplikter han tidigare hade delat med sin hustru. Försöket att trösta sonen klingar tomt.

Den frihet Nilesh strävade efter var inte en frihet från alla jordiska band. Det han drömde om var en frihet från bindande plikter, men samtidigt en frihet i gemenskap med sin älskade hustru.

Genom sin död blir Mamta på sätt och vis den som först uppnår den befrielse från världen som Nilesh drömt om, som likt en som tar sannyāsa ”gick, men inte kom åter.” Hennes död framställs emellertid som olycka mer än befrielse.

Det budskap Bakhshi förmedlar genom att berätta om Mamtas död är snarare att vägen framåt är att förlika sig med det liv man kan leva och söka friden och glädjen däri – inte att fly från det. Kanske är Nileshs tyngsta boja hans vilja att ha både och, att inte helt och fullt kunna välja vare sig asketens väg eller den väg som Mamta lyckats gå – att söka och finna en inre frihet efter att helt och fullt ha omfamnat familjelivets yttre begränsningar.

Utan att fördjupa sig i teologiska utläggningar lyckas Bakhshi lägga ett stort hinduiskt tanke- och känslokomplex som klangbotten åt sin berättelse om en familjefader och hans längtan efter frihet och slitningar mellan å ena sidan denna längtan, å andra sidan familjelivets plikter.

Även om sannyāsa-konceptet är specifikt sydasiatiskt är det underliggande ämnet universellt: en människas frustration över att vara fångad mellan det goda och det möjliga, att inte lyckas förena längtan och plikt och att tänjas ut av sin egen tvehågsenhet.


Litteratur

Bakhshi, Kamlesh, Kab tak, i Kamleś Bakhśī kī pratinidhi kahāniyāṁ, New Delhi, Dāṁ Tribhuvan Rāy, 2013, s. 168-174.

Bakhshi, Kamlesh, ’Likhnā dhartī se lipaṭ jāne jaisā hai’, Saṁcetanā, nr. 182, årgång 37, nr. 4, s. 9-11.

”Hur länge” – en novell av Kamlesh Bakhshi

Pär Eliasson

Pär Eliasson är doktorand i indologi vid Uppsala universitet och skriver om religiös litteratur på marathi, konkani och hindi. Han gillar även att spela luta.