Fem Frågor om Demokrati i Indien

 

Beräknad lästid 13 minuter

Jag vill hävda att Indien skall ses som en politisk demokrati med strukturell ojämlikhet. Det indiska samhället är i mångt om mycket fortfarande som vid tiden för självständigheten 1947, märkt av flera strukturella former av hierarkier och förtryck befästa över århundraden. De mest tydliga tecknen på ojämlikhet manifesteras i den hierarkiska graderingen av människor inom kastsystemet och dess samband med ägande och kontroll över land.

Leonard Cohen – ett poem om en undflyende demokrati
It’s coming through a hole in the air,
from those nights in Tiananmen Square.
It’s coming from the feel
that it ain’t exactly real,
or it’s real, but it ain’t exactly there.
Democracy on US Poetry, The Future (1992)

Dikten ger ord på hur jag kommit att förstå innebörden av demokrati i Indien. För visst infinner sig känslan av att demokratin inte är riktigt verklig, eller den är verklig som i Indiens konstitution men ändå inte riktigt närvarande.

Indiens demokratiska status januari 1950. Indien vann sin självständighet från kolonialmakten Storbritannien den 15 augusti 1947, antog sin konstitution den 25 november 1949 och signerade denna den 26 januari 1950 (Republic Day; nationaldag).

Den franske statsvetaren Christophe Jaffrelot (2003) beskriver i India’s Silent Revolution det indiska samhället vid tiden för självständigheten som märkt av flera strukturella former av hierarkier och förtryck befästa över århundraden. De mest tydliga tecknen på ojämlikhet i det huvudsakligen agrara och ofta feodala samhället manifesterades i den hierarkiska graderingen av människor inom kastsystemet och dess samband med ägande och kontroll över land. Den patriarkala dominansen över kvinnor och att en betydande del av befolkningen var märkt av fattigdom med få eller inga förutsättningar att förändra sina livsvillkor var andra utmärkande tecken. Landet var också delat genom olika religioner och ett stort antal olika språk (Jayal 2001; Jaffrelot 2003; Osborne 2011).

Efter självständigheten, sammanfattar Jaffrelot, lade de ledande klasserna, som sammanföll med de högre kasterna, omedelbart beslag på demokratin. De gjorde inga seriösa försök att ge de lägre klasserna (Depressed Classes) politiskt inflytande.

Politiker från Indiens sociala elit konkurrerade via olika partier under årtionden om makten. Även om maktförhållandet mellan partierna växlade var det samma politiska och ekonomiska elit som styrde; i sitt eget intresse snarare än för folket som helhet. Det innebar ett status quo i fråga om maktförhållandena i det indiska samhället.

Det gällde också för Kongresspartiet, som fram till 1970-talet var det ledande politiska partiet i Indien. Partiet hade först sitt huvudsakliga stöd främst från den jordägande medelklassen. Vartefter det erhöll en central roll i indisk politik anslöt sig de större jordägarna (zamindars som kontrollerade bönderna inom sitt område och hade rätt att kassera in skatt från dem). Den intellektuella eliten som kom ur de högre kasterna hade också ett stort inflytande över partiet. De var klart överrepresenterade bland partiets ledamöter i de lagstiftande församlingarna (61 % 1962) samtidigt som de i sin ideologi var nära förbundna med Hinduiska traditioner och i sin praktik stod nära de jordägande och affärsdrivande klasserna/kasterna. De lägre kasterna var i motsvarande grad underrepresenterade med mindre än en tiondel av ledamöterna.

Den självständighet och politiska frihet som följde med frigörelsen från Britterna och övergången till parlamentarisk demokrati innebar därmed ingen förändring för de ´oberörbara´ kasterna (Daliter), Adivasis (stamfolk), nu officiellt kallades ´Scheduled Castes´ och ´Scheduled Tribes´ efter de beteckningar britterna skapat; inte heller för de lägre kasterna av Shudras, arbetarklassen på landsbygden och i städerna. De förblev underordnade och diskriminerade. De hade därför skäl att fråga:

  • Om demokrati betyder frihet – varför är vi inte fria
  • Om demokrati betyder rättvisa – varför har vi inte rättvisa
  • Om demokrati betyder jämlikhet – varför har vi inte jämlikhet
  • Om demokrati betyder sekularism – varför har vi inte sekularism
  • Om demokrati betyder broderskap – varför har vi inte broderskap

Dessa fem frågor (ref. till Noam Chomskys Requiem for the American Dream, 2016) var definitivt giltiga år 1950. Syftet med denna och de två följande artiklarna är att ge en bild av vilka förändringar som ägt rum under årtiondena fram till idag och se om Indien som nation kan lämna dessa fem påståenden bakom sig eller om det finns marginaliserade grupper av Indiens medborgare, som har skäl att upprepa dem.

Bilder och Motbilder av Indien – ”Världens största Demokrati”

En politiskt stabil demokrati. Utgår vi från demokratibegreppets formella innebörd så är Indien en demokrati, en parlamentarisk demokrati. Konstitutionen erkänner alla medborgares medborgerliga, politiska, sociala och kulturella rättigheter. Indien har också ratificerat FN:s normer (med reservationer i vissa fall) för mänskliga rättigheter, dock med undantag för konventionen mot tortyr. Parlamentet utses i fria allmänna val med ett relativt högt valdeltagande: 66,4 % i 2014 års val. Politiska tvister har lösts inom ramen för konstitutionens regler (med undantag för undantagstillståndet under Indira Gandhi juni 1975 till mars 1977) och sittande regering avgår hörsamt om den förlorar sin parlamentariska majoritet. Detta samtidigt som Indien jämfört med andra mer homogena samhällen har en påtaglig flerkulturell och hierarkisk samhällsstruktur och att dess ekonomi också idag till stor del är agrar (67 % 2015 från 82 % 1960), vilket ställer större krav på demokratiska strukturer i Indien än vad som är fallet i mer likformiga samhällen.

Även om korruption är vanligt förekommande även i valsammanhang bör vi påminnas om att människor som lever i fattigdom och med knapp eller ingen utbildning inte är viljelösa och vars röster därmed i alla sammanhang går att köpa. Deras höga valdeltagande visar, menar Jayal (2001), att de inte är likgiltiga vad gäller deras civila och politiska rättigheter. Och Amartya Sen (2000) pekar på Indira Gandhis erfarenhet från valet 1977, då hennes regering förlorade sin majoritet: ”den Indiska valmanskåren – en av de fattigaste i världen – visade sig inte vara mindre angelägen att protestera mot att nekas grundläggande friheter och rättigheter som den var att uttrycka sitt missnöje över ekonomisk fattigdom”. Samma sak inträffade i 2004 års val, då en majoritet av valmanskåren inte kände att den välmående solen från BJP:s slogan ´India Shining´ sken på deras lott så som BJP förespeglat och BJP-regeringen röstades bort.

Den i stort fungerande maktdelning mellan styrande och dömande funktioner är också ett kriterium för en fungerande demokrati. Det gäller särskilt högsta domstolen (Supreme Court) och domstolarna på delstatsnivå (High Courts). Så har högsta domstolen trots påtryckningar utfärdat domar som gått emot den ledande eliten. Ett exempel är när högsta domstolen år 1971 ogiltigförklarade Indira Gandhis kandidatur till parlamentet pga. olagligheter under valkampanjen, något som var en orsak till att hon införde undantagstillstånd. De lägre domstolarna (District Courts) visar däremot inte sällan på korrupta inslag i sin utövning, inte minst baserade på kastförhållanden (N. K. Sohoni 2012).

Två andra förhållanden är här av betydelse; den att militären har avstått från att blanda sig i politiken och den att den offentliga administrationen (Indian Civil Service) om än korrupt ändå agerat opartiskt (Osborne 2011). Indien har därmed visat förmåga att bevara stabilitet i samhället i meningen att bevara nationen som en enhet, om än i vissa fall med brutala medel (Punjab 1970/1980; Kashmir och Chattisgarh fortgående).

Med tvåhundra år av kolonisation och ekonomisk stagnation var Indien vid tiden för självständigheten ett av de fattigaste länderna i världen. I det fria Indien växte ekonomin från nära nolltillväxt till 3.5 % per år under de tre första decennierna, ökade till ca 5 % under 1980-90 talen och till 7-8 % efter år 2000. Läskunnigheten mer än fyrdubblades mellan 1950 och 2010; för flickor från 9 % till 65, för pojkar 82 %. Medellivslängden är i dag ca 66 år jämfört med 32 år 1951 och spädbarnsdödligheten är 44 per tusen födslar mot 180.

Allt detta är betydelsefulla förändringar; trots det kvarstår påtagliga ojämlikheter och till vissa områden har förändringens vind inte märkbart nått fram. Desto viktigare att företrädare för minoriteter, kvinnor och lågkastiga grupper allt mer tagit plats i det civila samhället och med röster inom politik, aktivism, litteratur, konst och akademier verkar inom områden som mänskliga rättigheter, kvinnors fri- och rättigheter, kastbaserad diskriminering och för att bevara det sekulära samhället, också detta en konstruktiv följd av 1950 års demokratiska ordning.

Bilden av Indien som framgångsland

Den bild av Indien som ofta okritiskt målas i media och av enskilda Indienresenärer och Indienskribenter med selektiv perception och naturligtvis av ledande indiska politiker och företagsledare visar ett land med ekonomiska framgångar och med ambitioner att inta en global geopolitisk roll. Efter liberaliseringen av ekonomin 1991 och kontinuerlig hög ekonomisk tillväxt har en växande medelklass med allt starkare köpkraft vuxit fram. Inom medelklassens sfär tar ett alltmer (i västerländsk mening) modernt Indien form inom vilket också Daliter kan göra en klassresa och leva ett hyggligt medelklassliv om än med bibehållen kastidentitet. Visserligen kvarstår en del problem med koppling till fattigdom och kastfrågan men, säger man, allt är på väg att lösas till det bästa.

Ett exempel på denna okritiska bild är det seminarium, som Dagens Industri arrangerade i Stockholm i oktober 2015. Temat för dagen var handelsutbytet mellan Indien och Sverige. Indiens ambassadör, Banashri Bose Harrison, påpekade att Indiens tillväxt f.n. ligger på 7,5 %, jämfört med Kinas 6 % och Europas 3 %. Hon sa att Indien nu har ersatt “red tape” med “red carpet” och välkomnade svenska företag. Oscar Stenström från Näringsdepartementet framhöll att bland BRICS-länderna är Indien ljuspunkten. Enligt Ernst & Youngs beräkningar finns det idag 60 miljoner indier som tjänar 450. 000 SEK/år; år 2020 kommer de att vara 200 miljoner. Den dåvarande handelsminister, Kamal Nath, menade år 2006 att ”vi diskuterar inte längre framtiden för Indien. Vi säger: Indien är framtiden”.

I Sverige är denna bild utbredd. Så t.ex. ger Per J. Andersson i Indien – Elefanten som började dansa (2007) en okritisk, näst intill konfliktfri och okontroversiell bild av hur demokratin i Indien utvecklas. Och Henrik Sundbom tecknar i På spaning efter det nya Indien (2016) en motsvarande bild.

De ställer framförallt inte den avgörande frågan – i vilken mån uppfyller Indien kriterierna, de formella och de substantiella, för en demokrati utan anammar underförstått och okritiskt beteckningen ´Indien, världens största demokrati´.

Modernitet kan slå rot på sina håll även i en bristfälligt genomförd demokrati men kanske är det som Drèze och Sen (2013) säger att den viktigaste uppgiften inte så mycket är att upptäcka det nya Indien utan att bidra till att skapa ett.

Löften om välstånd. Kongresspartiet förlorade 2014 makten till det Hindunationalistiska partiet Bharatiya Janata Party (BJP). Ett av skälen till att BJP med partiets nye ledare Narendra Modi, den tidigare chefsministern i Gujarat, överläget vann valet 2014 var dennes löfte om ekonomisk och social utveckling, något alla skulle få del av. Det bör noteras att det ´överlägsna´ valresultatet utgörs av antalet valkretsar; två tredjedelar av väljarna på national basis gav inte sin röst till BJP; partiet vann endast 31 % (Times of India, May 19, 2014).

På en bilden ovan säger Narendra Modi, Indiens premiärminister från 2014:

”Vår regering är för de fattiga. Vi har tagit en rad initiativ för att garantera en utveckling som ska omfatta alla. Dessa initiativ ska öppna vägar och möjligheter till framsteg för de fattiga och kommer att göra dem till en motiverad och dynamisk kraft på resan mot ett förvandlat Indien”.

Som en fortsättning på detta mål och med hänvisning till högtidlighållandet av 125-årsdagen av B R Ambedkars födelse tillkännagav Modi i mars partiets plan att förbättra Daliternas villkor (Times of India, March 17, 2017). Han sa att han inte kommer att spara sig själv för att fullfölja detta mål och att han inte heller kommer att tillåta någon annan att göra det.

Han uppmanade parlamentsledamöterna att organisera en veckolång (8-14 april) hyllning av B R Ambedkar och samtidigt popularisera ´BHIM´. Jai Bhim betyder bokstavligen ´seger för Bhim (Victory to Bhim; Bhimrao Ambedkar) och är den hälsning som används av Ambedkariterna, den av Ambedkar inspirerade Dalitrörelsen. Modis satsning på Daliter är tidsmässigt väl anpassad då det kommer direkt efter BJP:s övertygande seger över Bahujan Samaj Party (BSP), i valet i Uttar Pradesh i mars i år. Daliter har i tidigare val setts som den dominerande väljarbasen för BSP och Ambedkar är en ikon för BSP; ett tydligt exempel på politisk appropriering.

Politisk demokrati med oförändrad strukturell ojämlikhet

Denna image av ´shining India´ ligger emellertid långt ifrån den verklighet som majoriteten av landets medborgare möter. Verkligheten är snarare den att Indiens demokrati saknar verklig substans. Så menar Jean Drèze och Amartya Sen (An Uncertain Glory, India and its Contradictions, 2013) att indisk demokrati är allvarligt komprometterad både till omfattning och till form, särskilt som demokrati inte bara står för en valteknisk procedur att i fria val utse en regering utan också är en fråga om social likvärdighet och en balanserad fördelning av resurser som ger människor förutsättningar att aktivt delta inte bara för personlig utveckling utan också för utveckling av samhället som helhet.

Det tal Kocheril Raman Narayanan (1920-2005), Indiens president juli 1997-juli 2002, höll den 15 augusti 2000 (Independence Day) har samma innebörd som Ambedkars tal inför den konstituerande församlingen i november 1949 i vilket Ambedkar visade på det motsatta förhållandet mellan politisk och social demokrati i det indiska samhället. K R Narayanan sa:

”Efter 50 år av självständighet finner vi att rättvisa – social, ekonomisk, politisk – förblir en ännu inte genomförd dröm för miljoner av våra medborgare. Vi har världens största pool av högteknologiskt utbildade, men också världens högsta antal illitterata; världens största medelklass, men också det högsta antalet under fattigdomsgränsen, och det högsta antalet barn som lider av undernäring {…} Hur kommer det sig att vi som nation inte kan tillgodose den angelägna nödvändigheten att göra våra medborgare läs- och skrivkunniga. Jag hoppas att de dominerande klasserna (vested interests) inte har blivit rädda för att utbildning ska leda till att massan av medborgare blir medvetna (om orsakerna till deras utanförskap)”.

Jaffrelot (2003), Jayal (2001), Drèze och Sen (2013), Sunil Khilnani (2016) pekar på underlåtenhet hos politiska ledare att aktivt skydda minoriteters säkerhet och rättigheter; ett socialt system som även i dag överskuggas av ett hierarkiskt diskriminerande kastsystem; den stora andelen av medborgarna som lever under och kring fattigdomsgränsen; den tvångsvisa omflyttningen av framförallt Adivasis i samband med konstruktion av dammar och vid gruvdrift, vilket gett upphov till ett inbördesliknande krig i östra Indien; den höga nivån av straffrihet för brott mot mänskliga rättigheter begångna av polis, de väpnade styrkorna och andra myndighetspersoner; den vitt spridda korruptionen.

Sammantaget kommer detta till uttryck i de skillnader i medborgarrätt som existerar mellan olika kast- och klassgrupper eftersom kast tillsammans med klass ger upphov till olika kvalitativa livssituationer inklusive skilda erfarenheter av makt och social marginalisering. För Dalitkvinnor yttrar sig det i en mångfaldigt samverkande diskriminering genom kast, klass, genus och avsaknad av resurser för att förändra sin situation. N. G. Jayal (Democracy in India, 2001) skriver:

”I ett komplext samhälle som Indien, där skilda former av förtryck har befästs över århundraden förkommer likaså en mångfald av identiteter som ger upphov till lika många former av förtryck: en Dalitkvinna, som till exempel är en lantarbetare utan egen jordlott, är samtidigt underordnad inom det hierarkiska kastsystemet, förtryckt i ett patriarkalt samhälle, och exploaterad efter klass. Vad är i verkligheten hennes förutsättningar att på likvärdiga villkor få del av de medborgerliga rättigheterna? Och vad är hennes möjligheter att på ett meningsfullt sätt delta i samhällets utveckling eller utöva sina politiska rättigheter och utkräva ansvar av hennes demokratiskt valda regering?”

Indiens demokratiska underskott

I kommande artiklar kommer jag att diskutera Indiens demokratiska underskott så som det kommer till uttryck inom olika samhällsområden. Detta underskott har existerat oavsett vilken regering vid makten men har förstärkts under den nuvarande regeringen under ledning av Bharatiya Janata Party (BJP) med dess starka kopplingar till hindunationalistiska rörelser (Sangh Parivar), vars ideologi, Hindutva (Hinduisk identitet, livsstil), blir alltmer synlig och hotar Indien som sekulär stat.

Överallt ser man tecken på en ökad intolerans, oppositionella får lätt en stämpel som antinationalister och allt fler människor oroar sig för den statliga censuren. Så har t.ex. Narendra Modis regering infört restriktioner för ett stort antal medborgerliga organisationer. Utrymmet för en fri press har fortlöpande krympt och journalister har på ett oförklarligt sätt dött i samband med rapportering av brott mot människors fri- och rättigheter.

De olika varianterna av korruption i Indien inom alla samhällets områden är ett fortsatt oroande problem särskilt i fråga om kriminalisering av politiken och kriminella i politiken.

En formell social och politisk jämlikhet mellan människor samexisterar med omfattande ojämlikheter i makt, utbildning, levnadsnivå, status och ägande.

Kastsystemet är än i dag elefanten i det Indiska rummet.

FAKTA | Artikelserie om demokrati och mänskliga rättigheter i Indien

Detta är del 3  i SYDASIENS artikelserie om demokrati och mänskliga rättigheter i Indien. Artiklarna har sin utgångspunkt i villkoren för Daliterna (de s.k. oberörbara inom det hinduiska kastsystemet) och Adivasis (ursprungsbefolkning, stamfolk).

Del 1 handlar om daliternas förgrundsfigur Babasaheb Dr Bhimrao Ramji Ambedkar .

Del 2 handlar om Indiens politiska utgångsläge ur historisk synvinkel vid punkten för självständigheten 1947.

Porträtt: Babasaheb Dr. Bhimrao Ramji Ambedkar

Två historiska skeenden på vägen mot självständighet och demokrati

Hans Magnusson

Hans Magnusson är sedan 1998 engagerad i daliters villkor i Sydasien. Han besöker regelbundet Indien och har lärt känna daliter som lever traditionellt, men också aktivister, akademiker, författare och konstnärer. De arbetar genom aktivism, kultur och politik arbetar för medborgerliga rättigheter. Sedan 2002 knuten till internationella nätverket för solidaritet med daliter (IDSN) och har deltagit i lobbyinsatser inom FN, EU och UD.

2 Kommentarer
  1. Vännen Hans Magnusson fortsätter oförtrutet sitt korståg mot Indiens demokrati. Det är intressant att kritiker som Jan Myrdal, Arundhati Roy samt naxaliternas egna publikationer alltid måste ägna minst ett kapitel åt att förneka att Indien är en demokrati. Ingen förnekar att Nordkorea är en demokrati. Hans Magnusson vill väga in de sociala klyftorna i Indien och därmed ogiltigförklara Indiens demokrati. Men då kan man vända på steken och säga att visserligen är inte Singapore eller Taiwan under Chiang Kai-shek några parlamentariska demokratier, men eftersom de sociala klyftorna där är relativt små och de flesta har det relativt bra så är de i alla fall demokratier!!! Eller?

  2. Hans Magnusson
    2017-04-11
    Ja David, vi fortsätter vårt samtal utan att förstå varandra. Din utflykt till Nordkorea lämnar jag därhän. Och Taiwan under Chiang Kai-shek? Det är en passerad historia; det undantagstillstånd som infördes i slutet av 1940-talet hävdes 1987 och därefter har en utveckling skett mot respekt för grundläggande medborgerliga rättigheter (se UD:s rapport 29013/2014).
    Det tal B R Ambedkars levererar inför den konstituerande församlingen 25 november 1949 utgör en tydlig definition av vad begreppet demokrati innebär, generellt och förstås särskilt vad gäller Indien. Med det som grund kan man värdera vilka förändringar som ägt rum från då till nu. Är de ´Fem frågorna om demokrati i Indien´ ännu giltiga. T.ex. hur hög är ett lands demokratiska standard där det finns 14 321 dokumenterade fall av dödsfall i häkte av vilka majoriteten pga. av tortyr eller misshandel (Asia HRC 2013); där straffrihet är vanlig och där en Hindunationalism växer sig allt starkare och hotar det demokratiska samhällets sekulära värden. Demokrati är inte val mellan olika värden – det gäller både ´frihet och bröd´.