”Vi tänker bara på vatten – inget annat”

Det är torrare än någonsin tidigare i Tamil Nadu. Vatten är ett fundament för liv och utan vatten kan människor inte överleva. Följ med kämpande kvinnor och barn på landsbygden i en tid som allt mer präglas av svårigheter på grund av klimatförändringar.

Väl medvetna om den rådande torkan är det lätt att luras av den grönklädda omgivningen och de gula blommorna som breder ut sig på fältet framför oss. Konstbevattning och vattenskyddssystem har bidragit till grönskan. Men regnet har slutat falla och grundvattennivån sjunker allt mer för varje dag. Det som fyller bybornas tankar är ett livsviktigt element.

Vattenfrågan är ett ständigt problem i världen idag och måste lyftas på högre nivå. 663 miljoner människor saknar tillgång till rent vatten, 63 miljoner bor här i Indien. Indien är därmed det land med flest människor som lever utan rent vatten.

Svettdropparna sipprar fram i pannan när vi sicksackar mellan blombuskarna med våra kameror redo. Klockan närmar sig tio. Temperaturen har redan passerat 30-graders-strecket och varmare ska det bli ju längre dagen gryr.

Ett tjugotal kvinnohänder arbetar systematiskt ute på fältet längs rader av gula blommor. Fingrarna nyper runt stjälken, ett snabbt snitt med den rostiga kniven och ner i en stor ficka på sarins framsida. Blomodlingar anses vara ett bra alternativ i det torra klimatet då dessa plantor inte absorberar så mycket vatten och samtidigt ger en bra inkomst till markägarna.

För arbetarna är blomskörden en viktig inkomst till familjen. Pandeeswari stannar upp för en sekund och ber att få titta på bilderna. Hon ler försiktigt när vi bläddrar i kamerarullen och återgår sedan till arbetet.

Hennes glänsande svarta hår, som vanligtvis hänger ner i en lång fläta, är uppsatt i en knut och den späda lilla kroppen är mestadels gömd under en färgglad sari. Ögonen utstrålar en enorm styrka, något som hon delar med kvinnorna på fältet.

Pandeeswari arbetar hårt dag ut och dag in. Hon befinner sig på fält mellan klockan sju och tre, men det varken börjar eller slutar där. Innan ska frukost och lunch förberedas, efteråt ska det städas och lagas mat. Trots alla dagliga måsten har hon endast en tanke i huvudet.

– Vi har stora problem med vattnet här och har svårt att få tillgång till dricksvatten.
Det här är en situation som försvårar livet för alla som bor här och riskerar att bli mycket värre.

På väg från blomfältet till Pandeeswaris by har lugnet lagt sig över omgivningen. Solen steker och de flesta har tagit skydd i skuggan. Några kvinnor sitter på en trappavsats och stannar upp i sitt samtal för att hälsa på oss. En get, som står bunden vid i ett träd, ger ifrån sig ett bräkande ljud för att sedan återgå till att leta mat på marken.

Flera små ulliga kycklingar korsar vägen och springer lite panikartat bort till ett par hönor i dikeskanten. Vi rör oss i sakta mak och njuter av scenen som utspelar sig runtomkring oss.

När vi når Pandeeswaris by möts vi av en hop skolbarn som sett oss genom klassrumsfönstret: ”Hi, how are you?”, ”What is your name?”, ”Photo, photo.”

Kryddofter blandas med rök och gödsel från några färgglada hus i utkanten av byn. Den smala vägen mellan de små husen leder oss till höger, sedan vänster och rakt fram, bort till Pandeeswaris turkosa bostad i anslutning till ett stort fält.

Snart kommer hennes dotter, Sobana, hem från skolan. Hon är 14 år. Bara ett år yngre än vad Pandeeswari själv var när hon slutade skolan och började arbeta ute på fältet.

Nu är hon 34 år och förväntas arbeta tills hon är minst dubbelt så gammal. Genom alla dessa år har Pandeeswari och hennes familj kunnat försörja sig på jordbruket, men de senaste åren har en oro börjat växa inom henne.

”För fyra år sedan köpte vi mark för att kunna odla, men nu kommer det inget regn.”

Om det inte kommer något regn är Pandeeswari rädd att hon och hennes familj tvingas överge sin mark, byn hon älskar och där hon bott i hela sitt liv, för att hitta jobb i en stad. Orden ”att tvingas migrera” hänger kvar i luften.

En uppgivenhet sköljer över Pandeeswari. Hennes syster, Pandiyammal, som sitter bredvid är snabb att avbryta. Hon säger bestämt att ingen av dem ska flytta och familjerna i byn ska stanna kvar. Det måste finnas en lösning. Pandeeswari förblir tyst.

Systrarna har varit med om stora förändringar genom åren. De växte upp i byn Pappianayakanpatti nära staden Nilakottai och har varit en del i den utveckling som har skett. De gick på låg- och mellanstadiet, Pandiyammal som är äldst av systrarna hade nyss fått reda på att hon skulle sluta skolan och börja arbeta istället. Fem år senare gifte hon sig.

Kvinnorna var hårt hållna och fick inte röra sig fritt utanför byns gränser. De behövde sina mäns tillåtelse för att till och med hälsa på en kompis.

En dag kom Mohan och Chandra från en lokal NGO till byn för att prata med kvinnorna om deras rättigheter och idén om att starta upp en självhjälpsgrupp. En glädje spred sig inom Pandiyammal när hon insåg vad detta kunde innebära för kvinnorna i byn.

– Mohan sa till oss: ”Ni kan inte ha det så här, ni måste kunna röra er fritt och lära er hur saker (i samhället) fungerar.” Min familj skrek åt oss att vi inte får lämna byn och delta i självhjälpsgruppen.

Men familjens protester gjorde ingen nytta. Pandiyammal valde ändå att gå sin egen väg och bestämde sig för att vara med i självhjälpsgruppen. Nu flera år senare är nästan alla byns kvinnor med och flera av männen är numera positivt inställda till förändringen. Med hjälp av grupperna har de flesta barnen fått en utbildning och kvinnorna känner sig mer fria.

”Nu för tiden kan vi gå vart vi vill. Våra män skriker inte längre på oss. De säger bra saker och de hjälper till att ta hand familjen.”

Pandiyammal och Pandeeswari har tillsammans med sina vänner i byn byggt upp ett fungerande samhälle i den ständigt torra delstaten Tamil Nadu. Tack vare den lokala NGOn, CIRHEP, lärde sig bönderna att ta vara på regnvattnet i det torra klimatet för att kunna bedriva sitt jordbruk.

Men nu står befolkningen inför en ny prövning. Monsunen har minskat för varje år, och förra året uteblev den nästan helt.

Pandiyammal känner en frustration över det uteblivna regnet. Runtomkring byn finns flera brunnar och vattenbevarandesystem, men de står tomma. Människor har tvingats borra djupare för att få tillgång till mer grundvatten, vilket i sin tur har lett till en enorm överexploatering och på vissa ställen också salt dricksvatten där grundvattennivån är låg. En oro växer hos systrarna för varje dag som går.

– Tidigare hade vi mer vatten. Det kom genom vattenledningar till vår by och då kom vattnet till varje hus, berättar Pandiyammal.

Numera finns det allmänna vattenledningar i byn och det är bara under vissa dagar som byborna har tillgång till dessa. Vattnet hämtas i krukor om 20 liter och varje familj får tillgång till sju krukor dricksvatten åt gången.

– Vi hämtar vatten varannan eller var tredje dag och det är inte tillräckligt. Vi måste också köpa (extra vatten) från vattentanken.

– I vår familj dricker vi försaltat vatten och blir sjuka på grund av det, säger Pandeeswari som själv låg på sjukhus för nacksmärtor för några veckor sedan.

”Trots mina smärtor kunde jag bara tänka på vattnet. Jag tänkte på mina barn som inte har tillräckligt med vatten.”

Bristen på vatten i området kring Nilakottai har även lett till att markägarna inte kan erbjuda lika mycket jobb på fältet som tidigare. Detta är en stress för många. Denna säsongens skörd uteblev med 90 procent vilket har påverkat enormt många människor i hela delstaten. Pandeeswari är en av dem.

– Det här året har vi inte fått något regn. Vi är i ett desperat behov av vatten och vi får mindre pengar från jordbruket.

Precis som Pandeeswari och Pandiyammal bor de flesta människor som saknar tillgång till rent vatten på landsbygden. Dessa är oftast i direkt behov av ett fungerande jordburk för att kunna överleva, och för jordbruk behövs vatten.

I sin tur är därför människor på landet extra sårbara för klimatförändringar. Vatten är fundamentet till allt liv och utan vatten kan vi inte överleva, något som Water Aid Sveriges generalsekreterare Cecilia Chatterjee-Martinsen också trycker på när hon pratar i tv4 nyheter.

– Tillgång till vatten är en mänsklig rättighet.

En kilometer från Pandeeswaris och Pandiyammals by, på CIRHEPs kursgård, sitter Mohan. Vi har precis diskuterat klimat- och vattenfrågan. Han berättar om när han själv var barn. Han växte upp i byn Veelinaickanpatti, inte långt ifrån kursgården.

– Då fick vi tillräckligt med regn och grundvattennivån var hög.
Han minns hur en kunde dricka vatten direkt från brunnarna och bada i de numera uttorkade sjöarna, något som ungdomarna idag inte ens kan visualisera sig.

– Vi är oroliga. Om det fortsätter så här kommer det bli allt svårare för människor att bo kvar. Men som miljöaktivist, som NGO, kan vi inte lämna. Människor tror att de måste migrera men vi måste hitta alternativ.

CIRHEP har under flera år jobbat med vattenfrågan. För ungefär 20 år sedan tvingades invånarna att flytta från byarna runt Nilakottai på grund av just torka. Men tack vare CIRHEPs vattenbevarandesystem, där syftet är att fånga vattnet där det faller, kunde människorna som tvingats från sina hem flytta tillbaka till byarna och återigen börja odla och leva i området.

Men klimatförändringarna har kommit ikapp utvecklingen och plötsligt är byborna tillbaka på ruta ett. Mohan har ännu inget svar hur en ska kunna fånga vattnet när regnet inte faller.

– Temperaturerna stiger, vattenkonsumtionen ökar. 60 till 70 procent av befolkningen i Indien är beroende av jordbruket. Det kommer bli svårt för människorna som bor här om vi inte kan ändra vår livsstil och hantera våra naturresurser.

Mohan vet att det kommer krävas mycket tid och kraft för att anpassa sig till torkan. Men han vet samtidigt att det kommer vara värt kampen. Han vill ge tillbaka, till byn han vuxit upp i, och framtida generationer. Trots att torkan förväntas blir värre i framtiden håller han sig till synes positiv.

– Vi måste ta detta på allvar och hitta alternativa lösningar.
– Det är den kraft och styrka som vi har i våra hjärtan. Att det är möjligt.

Vi inspireras, men tänker samtidigt på Pandiyammal och Pandeeswari. Deras ord ekar i våra huvuden.

– Vi behöver regn, regnet måste komma.
– Vi tänker bara på vatten, ingen annat.