Under de senaste månaderna har en aktivist och akademiker högst påtagligt stökat till det för säkerhetsorganisationerna i den indiska delstaten Chhattisgarh. Hon heter Bela Bhatia, och är fristående forskare och författare. För ögonblicket innehar hon en hedersprofessur vid Tata Institute for Social Sciences. Den 53-åriga professorn är välkänd för sin forskning om rörelsemönstren för människorna utanför städerna, liksom om mänskliga rättigheter på den indiska landsbygden.
Välkommen till naxalitrörelsen. Under många år har Bela hjälpt stamfolken, Tribals i områden runt Chhattisgarh som påverkas av naxaliter. Naxaliterna är en beväpnad gerilla som oftast sammankopplas med det maoistiska samlingspartiet Communist Party of India. Naxalitrörelsen, som påbörjades på tidigt 70-tal i västra Bengalen, har spridit sig till delar av Odisha, Andhra Pradesh och Chhattisgarh. Delstatsstyrelserna ser naxaliterna eller maoisterna som det största hotet mot den egna makten, och många försök att göra sig av med dem har gjorts, med växlande resultat. Stambefolkningen kommer i kläm i konflikten mellan naxaliterna och den statliga polisen. Naxaliterna hävdar att de står för stamfolkens rättigheter.
Sorgligt nog innebär det att dessa blir brickor i konflikten mellan naxaliterna och statspolisen. Dessutom drabbas de direkt av naxaliternas våld när gerillan slåss för att behålla makten över området.
Under den här maktkampen används könsrelaterat våld som vapen av statspolisen mot lokalbefolkningen för att stoppa dem från att stödja naxaliterna. Fruktansvärda berättelser om våldtäkter, mord och försvinnanden når fram till indiska nyhetsförmedlare och rapporteras, även om Bollywood-nyheter får större utrymme.
När man sitter i en storstad långt borta från naxaliternas våld och delstatsmyndigheternas förtryck, är det lätt att man glömmer bort att berätta om stackars stamfolk som stympas eller mördas. Trots stora problem med rapportering av problemen i Chhattisgarh, kom nyheterna om kvinnor som attackerats av säkerhetsstyrkor med i några dagstidningar. Attackerna sägs ha utförts mellan oktober 2015 och januari 2016.
Ett resultat av rapporteringen blev ändå att den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter (National Human Rights Commission, NHRC) i november 2016 skickade över ett team för att samla in vittnesberättelser från offren. Bela Bhatia följde med teamet och hjälpte många kvinnor att lämna in First Information Reports, rapporter om förstahandsupplevelser av våldet.
Rapporterna visar att 16 händelser med fysiskt och sexuellt våld hade ägt rum. I teamet ingick också partimedlemmen Soni Sori från partiet Aam Aadmi. Hon hör själv till stamfolken och är en lärare som har pekats ut som maoist och torterats medan hon satt häktad 2011.
I januari 2017 samlades en mobb utanför Belas hus i regionen Bastar i Chhattisgarh och krävde att hon omedelbart skulle lämna byn. ”En grupp på runt 30 män dök upp med motorcyklar och en vit SUV på morgonen. De krävde att jag skulle lämna huset omedelbart, annars skulle de sätta eld på det. De hotade min hyresvärd också, och sa åt henne att se till att jag flyttade ut omedelbart. Hennes man och söner hade under veckan innan kallats till polisstationen flera gånger under olika förevändningar, och de hade redan sagt åt mig att jag måste ge mig av. Jag har också sett tydliga exempel på att man medvetet har velat skapa osämja mellan mig och befolkningen i byn.”
Alla som känner till hur naxaliterna fungerar vet direkt vilka personerna är. En av delstatens metoder för att motverka naxaliternas våld är att skapa och underhålla miliser som till exempel den ökända organisationen Salwa Judum (Jakten på rening). Lösningen blev till ett problem när Salwa Judum blev alltmer våldsam och begick grymheter mot den stambefolkning som vissa av dem faktiskt tillhörde. Högsta domstolen i Indien förklarade Salwa Judum grundlagsstridig och förbjöd den. Så småningom upplöstes den. Däremot ingår det i säkerhetsstyrkornas strategi att rester av Salwa Judum ska fortsätta att existera. Och dessutom har de förra medlemmarna i Salwa Judum ingenstans att ta vägen, eftersom naxaliterna är beryktade för sin förmåga att hämnas.
I Bastar anklagade sammanslutningen Samajik Ekta Manch (Forum för social enhet) först Bela Bhatia för att vara maoist, det vill säga en som åtminstone ur ideologisk synvinkel stöttar naxaliterna. Polisen har kategoriskt angett vad den tycker om forskare och aktivister från Bastar. De har kallats White Collar Naxals, (skrivbordsnaxaliter), av många polischefer, bland andra Kalluri (överinspektör inom den statliga polisen SRP.
När han fått frågor från journalister om trakasserierna av Bela, har Kalluri svarat att “naxaliterna kommer att sparkas ut från Bastar”. Det här visar på strategin att alla som inte håller med delstatsstyret kallar man naxalit eller maoist. Precis samma strategi som mobben utanför Belas hus använde.
Polisdomaren i Bastar, Amit Kataria, säger att han tagit emot ett samtal från Bathia om att hennes hem var omringat, och att han “omedelbart skickade dit en polisstyrka”. ”På platsen fanns det bybor. För ögonblicket är vi inte säkra på om det fanns några utifrån också. Byborna ville att hon skulle ge sig av och att hon ställde till med problem. Det finns två eller tre protokollförda anklagelser, men innehållet i dem är inte seriöst. Vi har garanterat henne att hon har vårt fulla stöd, och att vi inte tänker tillåta att något farligt ska drabba henne.”
Nya spelare, samma spel. Det här är inte första gången som intellektuella som kämpar för stamfolkens rättigheter och inflytande har stämplats som hjälpredor till den ”röda terrorn”. År 2007 arresterade regionalstyret i Chhattisgarh dr Binayak Sen, starkt engagerad i sociala frågor, i enlighet med regionens drakoniska lagar om allmänhetens säkerhet och preventiva åtgärder mot olagliga aktiviteter (Public Security Act och Prevention of Unlawful Activities).
Dr Sen är en välkänd aktivist för mänskliga rättigheter och generalsekreterare i organisationen People’s Union of Civil Liberties i Chhattisgarh. Han arbetade på landsbygden som barnläkare. Han blev dömd för att vara maoist och sattes i fängelse. Efter att ha överklagat domen i högsta domstolen släpptes han mot borgen.
Under senare år har konflikten mellan naxaliter och säkerhetsstyrkorna vuxit allt starkare, i samma takt som att gruvföretagen har börjat intressera sig för den mineralrika regionen. Många stamfolk har vänt sig till naxaliterna när deras mark konfiskerats eller exproprierats. Naxaliterna använder sig av en sorts “ändamålen helgar medlen”-ideologi för att nå sina mål. Intellektuella i västvärlden, som gärna romantiserar naxaliterna, chockas av att de kidnappar västerländska turister för att utverka lösenpengar.
Klämda mellan sluga naxaliter och brutala säkerhetsstyrkor som arbetar för att hjälpa storföretagen att få ut mer av marken, blir det som vanligt den lokala befolkningen, som drabbas hårdast. Utveckling och sjukvård får ge med sig. Aktivister som dr Sen och Bela Bhatia blir till problem för både säkerhetsorganisationerna och naxaliter när de stöttar den lokala befolkningen.
Etiketten “maoist” klistras dit på vem det vara må som försöker rucka på maktbalansen.
Vi lever i ett polariserat samhälle, säger Bhatia. Om man ständigt motsätter sig den ena partens vilja utgår alla automatiskt ifrån att man tillhör den andra sidan.
Det positiva är att inte alla tror på anklagelserna mot Bela. Hon har stort stöd från människorna hon hjälpt, och det hjälpte henne att klara natten när mobben kom för att “kasta ut henne”. Bela har sagt att hon inte kommer att lämna Bastar och att hon kommer att fortsätta sitt arbete.
För stunden är hon säker, men att bo i en by som är inringad av våldsbejakande gerillagrupper, där regionens polisdomare anser att du är ett problem, och där delar av ortsbefolkningen ropar efter ditt blod är knappast något som erfarna forskare, som jobbar för att hjälpa landets marginaliserade landsortsbefolkning, borde drabbas av.
Översättning: Svante Nilsson
