Häng och avrätta, skjut och lemlästa offentligt är kraven från folket upprörda över 23-åringens våldtäkt och bortgång. Om dödsstraffet är avskräckande eller rättvist går jag inte in på här. Den stora frågan just nu är hur långt Indien har kvar för att uppnå en någorlunda rättvis mark för sina flickebarn och kvinnor?
Indiens mänskliga utveckling kännetecknas av en systematisk nedgång i kvinnors status trots den positiva utvecklingen när det gäller kvinnors utbildning och landets ekonomiska tillväxt. Det är verkligen förbryllande att kvinnornas ekonomiska utveckling inte har medfört motsvarande förändring i deras sociala utveckling.
Nedvärderingen av kvinnornas position är djupt rotade även historiskt i den hinduiska lagen Manu Smriti:
”Sanningen är dock att mannen är den som njuter och kvinnan det som ska njutas.” Bruden ska ges till brudgummen med den högtidliga förklaringen ”Liksom ett blad man äter middag på (som inte kan användas av en annan person) är hon olämplig att njutas av en annan person.”
I en brudskola i delstaten Madhya Pradesh får kvinnor lära sig hur de ska bli idealiska hustrur genom att betjäna sin make, men sex hålls utanför kursplanen. Den 18 år gamla skolan Manju Sanskar Kendra som grundats av affärsmän i delstatens huvudstad Bhopal syftar till att förbereda en brud med en särskild tremånaders kurs, som innehåller matlagning, sömnad och dagliga böner. Skolan tar inte ut någon avgift och berömmer sig av att ha utbildat över 4 000 flickor mellan 18 och 21 år.
Men brudskolan som ska förbereda bruden lyckas undvika en av de viktigaste frågorna i alla äktenskap och ger inte någon sexualundervisning eller information om säker sex.
I skolan har vi fått lära oss att alltid behaga våra män och föda barn, vilket jag förmodar betyder sex, förklarar en 22-årig elev.
Vidare, och kanske på grund av männens privilegierade ställning i vårt land, använder endast fem procent av indiska män kondom enligt dr Avni Amni på Center for Health and Gender Equity. De flesta föräldrar i Indien är inte medvetna om sin roll i att förmedla sexualundervisning, förklarar Amit Jain, sexrådgivare.
En smäll om dagen har nästan blivit en del av kulturen för kvinnor i vissa delar av Indien vilket gör det en större utmaning att beskriva våld mot kvinnor som brott i alla dess former, mentalt och fysiskt. Forskningscentret International Centre for Research on Women hävdar att 80 procent av männen i Punjab tycker att våld är befogat om en hustru är ”respektlös” och 60 procent rättfärdigar det om frun ”inte gör som hon blir tillsagd”.
Var sjätte timme blir en ung, gift kvinna bränd levande, slagen till döds eller tvingad att begå självmord och en av fem drabbas fortfarande av våld i hemmet från 15 års ålder. Ännu mer chockerande är att sociala vanor och attityder som fortfarande uttrycker att kvinnor är mindre värda medverkar till våld i hemmet.
Artikel 21 i den indiska grundlagen reglerar rätten till liv och artikel 14 fastställer att alla medborgare är lika inför lagen. Artikel 14 är den artikel som förbjuder godtycklig lagstiftning. I målet Excel Wear v. Union of India underströk en av domarna att ordet ”liv” i grundlagens artikel 21 inte enbart betyder att existera. Den rätt som avses i denna artikel är rätten att leva ett värdigt liv.
Ändå fastslog domstolen i ett fall 1984 att ”det är högst olämpligt att prata om grundlagen i hemmet. Det är som att släppa loss en tjur i en porslinsaffär. I hemmets privata sfär och inom äktenskapet finns ingen plats för vare sig artikel 21 eller artikel 14.” Enligt modern statistisk en våldtäkt inom äktenskapet i vart femte hushåll, detta är ett resultat av juridikens diskriminering av kvinnor. Våldtäkt i hemmet är inte olagligt i Indien idag.
Indien har oerhört långt kvar när det gäller att uppnå jämlikhet och rättvisa för flickebarn, där över 50 miljoner har aborterats bort de senaste 100 åren, och för kvinnor som tvingas till aborter och lever under mentala eller/och fysiska våldsformer.
Det pågående folkupproret i Indien är ett tecken på en stor avstigmatisering i ämnen som tidigare inte ens gick att diskutera på indisk radio. Döttrar kunde inte fråga sina mödrar om ett manligt beteende som verkat hotfullt, idag protesterar döttrar och mödrar sida vid sida mot den indiska polisens slapphet och politikernas idioti kring uttal om flickornas egna ansvar att se till att inte bli våldtagna genom att klä sig anständigt. Det är ett förändrat Indien.
Dock är politikerna och rättsväsendet till stor del oförändrat, och det är här Indien behöver en total rensning. Rättsväsendet har under många år tagit beskydd i sina utdömanden av dödsstraffet i våldtäktsmål. Detta för att vinna snabb popularitet och mätta tillfälliga mediala kritiker- men nu befinner sig upproret och kritiken på en nivå där det totala kvinnorättsliga spektrumet sätts i fokus.
Den röda tråden från den psykiska nedvärderingen i hemmen till den fysiska osäkerheten utanför hemmet är något nytt i det här upproret. Folket vill byta ut korrupta politiker och rättsväsendet. Men det är långt kvar tills vi möter ett Indien, där mödrar inte ber omgivningen att inte avslöja att deras döttrar blivit våldtagna, eftersom det kan dra skam över hela familjen.
Jag minns än den lilla Burmesiska flickan i en flyktingförläggning i Indien som blivit våldtagen av vakterna på förläggningen. Blotta 8 år då hon förklarar för min kollega att hon nog aldrig kommer få leka med andra barn efter det som har hänt. Jag hoppas så innerligt att den lilla flickan som idag är en tonåring får som vuxen kvinna gynnas av ett nytt Indien där kvinnors rättigheter garanteras redan vid fosterstadiet.
