En motvalls gubbe i den indiska vänstern. Hemma hos Ajit Roy.

Bild från januari 1989. Lars Eklund i egenskap av tidskriften SYDASIENs redaktör, emottar den svensk-bengaliska tidskriften Uttårapaths kulturpris för sina insatser att sprida indisk/bengalisk kultur i Sverige, vid en högtidlig prisutdelning i Kolkata. Ajit Roy stående till vänster på bilden var inbjuden att hålla ett högtidstal. Foto: Sydasien
Beräknad lästid 6 minuter

En av SYDASIENs trognaste medarbetare var Ajit Roy, som skrev krönikor i varje nummer från 1982 och framåt. I ett samtal 1989 berättade han för Lars Eklund om ett liv i ständig opposition och kritik av det indiska samhället och den indiska vänstern.

Första gången jag arresterades var jag 13 år, det var 1933. Det revolutionära Juganthar, av britterna betraktad som terrororganisation, bad mig stjäla en revolver från en trollerikonstnär jag kände. Polisen grep mig och jag hamnade i fängelse. Men efter två veckor släpptes jag då det visade sig bara vara en leksaksrevolver.

När man sitter hemma hos Ajit Roy i dennes trivsamma lägenhet i Kolkatas välordnade och planlagda medelklassförort Bidhan Nagar, anlagd på de dränerade f d saltträsken nordost om stan, och småpratar känns minnena från 1930-talets väpnade kamp mot det brittiska kolonialstyret avlägsna. Ändå är det just dessa erfarenheter som ligger till grund för det radikala politiska och intellektuella klimat som satt sin prägel på dagens Kolkata.

Ajit Roy, född 1920, som son till en skollärare i Dhaka i Östbengalen (nuvarande Bangladesh) tillhörde den sista generationen av bengaliska frihetskämpar som förvandlades till övertygade kommunister i kampen mot det brittiska väldet. Det var hans vänstersinnade generationskamrater som i 34 år, från 1977 till 2011, stabilt höll makten i Västbengalen med den karismatiske Jyoti Basu som delstatens chefsminister under större delen av den tiden.

I Bengalen var inte Mahatma Gandhis Kongressparti så betydelsefullt, stämningarna låg mer åt vänster. Väpnad kamp sågs som nödvändig för att driva ut engelsmännen, säger han.

Det var dock ingen folklig kamp i början, det var inte arbetare eller bönder som var aktiva, utan studenter ur medelklassen som drömde om att befria Indien genom väpnade aktioner” fortsätter Ajit.

Övertygad marxist. Ajit Roy kom själv från en politiskt aktiv familj. En av hans kusiner tillhörde ”terrororganisationen” Sri Sangha och satt sex år i fängelse 1931–39. Hans syster tillhörde en annan grupp, Anushilla, och hon stod under flera år under uppsikt av britternas säkerhetstjänst.

Några av de här grupperna förvandlades senare till politiska partier på vänsterkanten, såsom Forward Bloc och Revolutionary Socialist Party (RSP), som ingått som medlemmar i de styrande vänsterfrontsregeringarna i Kolkata. Andra frihetskämpar hamnade i det beryktade Cellular Jail på Andamanerna, där de i sina celler studerade marxistisk litteratur och återvände till Bengalen som fullfjädrade kommunister.

Ajit Roy studerade ekonomi på Jagannath College i Dhaka och det var där han kom i kontakt med marxistisk teori. Det var för snart 75 år sedan, 1938, som han blev marxist, och den övertygelsen behöll han livet ut trots de stora förändringar som skedde inom den kommunistiska rörelsen internationellt och på hemmaplan, och hans synnerligen kritiska hållning till den politik som kommunisterna fört i Indien.

Han gick med i det då underjordiskt verkande Communist Party of India (CPI) 1940, och arbetade som studentledare på distriktsnivå i Dhaka. Partiet var förbjudet därför att man vägrat ställa upp bakom de brittiska krigsinsatserna i Andra världskriget. Ajit Roy fängslades 1941 och satt inspärrad i sex månader. Men sedan partiet på direktiv från Josef Stalin ändrat sin inställning och från mars 1942 helhjärtat slöt upp bakom Storbritannien i dess krig mot Hitler upphävdes förbudet.

Ajit Roy steg i graderna och 1944 skickades han till Calcutta (Kolkata) för att på provinsnivå arbeta för partiet, först inom dess studentfederation men från maj 1945 som journalist på partiets veckotidning Janayuddha, och något senare på partiets nystartade dagstidning Swadinatha där han skrev om ekonomi.

Underjordisk journalistik. Det indiska kommunistpartiet gick på den tiden helt i Stalins ledband och det fick förödande konsekvenser efter självständigheten 1947. Partiets inställning till den borgerliga Nehru-regimen växlade mellan ytterligheter, från en extrem vänsterlinje 1948, som medförde att partiet förklarades illegalt bland annat i Västbengalen och Ajit Roy fick bedriva underjordisk tidningsutgivning – till en samförståndslinje som utarbetades 1950 i Moskva, dit ett antal indiska kommunistledare kallats.

Ajit Roy kritiserade partiets politik och uteslöts i maj 1949. I det läget försökte han själv ta sig till Moskva för att söka klarhet i den sovjetiska inställningen.

För att kunna förändra partilinjen i Indien var det nödvändigt att fara till Moskva. Jag for först till London, men förvägrades sedan visum till Sovjetunionen. Jag träffade då K M Ashraf, kommunistledare som nyligen frigivits från fängelse i Pakistan. Han fick mig att inse att det är omöjligt att få stöd för min kritik, men övertygade mig samtidigt om vikten av att återvända till Indien och där kämpa för mina ståndpunkter.

På hösten 1950 fick partiet ny ledning under Rajeshwara Rao. Ajit Roy fick sitt medlemskap tillbaka och han återupptog sitt arbete för partiet, nu inom sjöfolkets fackförbund, hela tiden dock levererande kritik från vänster. 1953 publicerade han sin studie av det indiska monopolkapitalet. ”Indian Monopoly Capital – A Brief Outline” som kom att vålla stort rabalder. Boken brännmärktes vid partikongressen 1953 som kontrarevolutionär. Tio år senare kom dock Ajit Roys teser om vikten av att nationalisera det indiska monopolkapitalet att bli officiell politik. 1976 gav han för övrigt ut en utvidgad version av boken.

Partisplittring. Motsättningarna inom partiet tilltog i slutet av 1950-talet och ledde fram till en partisplittring 1964. Ajit Roy vägrade dock liksom en rad andra framstående partimedlemmar att ta ställning för endera CPI eller det nybildade CPI(M). Tillsammans med 500 andra partiveteraner bildade han Communist Unity Committee i syfte att söka överbrygga motsättningarna och återförena partiet.

“Men efter två år stod det klart att det inte gick. I det läget uppmanade vi medlemmarna att gå in i något av partierna efter eget val. Men under tiden vi var verksamma gjorde vi en stor insats genom att starta en ny dagstidning, Pratidin, som kom att bli språkrör för den massrörelse som drog fram över Västbengalen 1966, och som ledde till att Kongressparti-regeringen föll i valet 1967 och en första vänsterfrontsregering kunde bildas”.

Själv valde dock Ajit Roy att stå utanför. Tillsammans med Biren Roy, Gopal Acharya och Subodh Dasgupta startade ha istället tidskriften Marxist Review som under drygt 20 år kom att stå för en livlig idédebatt i Indien. Med en självständig och kritisk hållning till de etablerade vänsterpartierna fick Marxist Review stor betydelse.

Vid sidan därom författade Ajit Roy en rad omfattande böcker om indisk politik, ekonomi och samhällsplanering liksom om internationella frågor. Han medverkade regelbundet med artiklar i tidskrifter som Economic and Political Weekly.

Aktiv i folktribunalerna. 1975 for han till Europa sedan premiärminister Indira Gandhi infört undantagstillstånd i Indien. Under tre månaders tid reste han runt och sökte stöd för kampen mot undantagstillståndet (det var för övrigt just detta motstånd som inspirerade ett antal engagerade journalister, forskare och biståndsarbetare i Sverige att gå samman och bilda Sydasienkommittéerna i Sverige 1976, och sedan dra i gång en tidskrift – SYDASIEN).

Också efter det att undantagstillståndet upphävts och Ajit Roy kunde återgå till normal verksamhet hemma i Kolkata fortsatte han att regelbundet besöka Europa som gäst till olika internationella organisationer. Fyra gånger kom han att vara medlem av de Permanenta Folktribunaler som började hållas 1979. Han var med om att fördöma den filippinska Marcos-regimen vid sessionen i Antwerpen 1981, det turkiska folkmordet på armenierna under första världskriget vid sessionen i Paris 1984, och slutligen fördöma den sovjetiska invasionen och efterföljande sovjetiska krigsförbrytelser i Afghanistan vid sessionerna i Stockholm 1981 samt Paris 1982.

Dessutom var han ständig krönikör i SYDASIEN från 1982 till 2010 och kom att bli den som initierat lyckades förklara den stundtals tämligen förvirrade politiska situationen i Indien för ett par generationer av svenska Sydasien-intresserade.

På hemmaplan tvingades Marxist Review att inställa utgivningen i slutet av 1980-talet, då Ajits medarbetare börjat bli rejält gamla, Subodh Dasgupta avlidit på hösten 1988, och det saknades nya krafter att ta vid. Likväl fortsatte Ajit Roy att låta publicera sig om än i mer blygsam skala genom en publikation kallad TMR Occasional Letters, som gavs ut i Bangalore, där han skaffat sig många vänner och samarbetspartners genom åren.

Lars Eklund, tidigare redaktör för SYDASIEN.

Print Friendly, PDF & Email
Lars Eklund

Lars Eklund var redaktör för Sydasien 1982–2007. Åren 2001–2016 var han biträdande föreståndare för SASNET, det akademiska nätverket i Lund som har fokus på Sydasien, därefter redaktör för Nordiskt Sydasiennätverk. Med Staffan Lindberg publicerade han 2018 boken ”Miraklet Indien och dess baksida” (kan beställas av Lars, sydasien@sydasien.se).