Alla runtom i världen som påtalar missförhållanden och det faktiska tillståndet i Indien riskerar att nekas visum och därmed stängs ute från landet, konstaterar människorättsjuristen Parul Sharma.
Den indiska psykvården hade redan tidigare stora brister. Vad händer med dem som nu drabbats av psykisk ohälsa på grund av pandemin, frågar sig Parul Sharma.
Människorättsjuristen Parul Sharma som har fokus på Sydasienfrågor anser att det som nu sker visar att Narendra Modis Indien inte alls har 1,3 miljarder medborgare.
Indien drar till sig utländskt kapital som aldrig förr. Samtidigt har kraven här på företagens hållbarhetsarbete skärpts väsentligt. I fortsättningen tvingas därför svenska företag som vill investera i Indien att förhålla sig till en ny unik CSR-lagstiftning, stärkt tillsyn kring korruption och en ny granskande nationell miljödomstol.
Tystnaden och skammen som omger frågan om homosexualitet är så stor i de sydasiatiska länderna och rädslan att bli isolerad och diskriminerad så utbredd att många av dem som fångas av polisen föredrar att betala polisen heller än att slå tillbaka och hävda sina mänskliga rättigheter.
Jag glömmer aldrig mitt första möte med bonden Raja Swamy i delstaten Tamil Nadu år 2003. Swamy låg paralyserad i sin halmsäng efter ett misslyckat självmord. Jag var därmed uppdrag att dokumentera antalet drabbade barn som inte kunde gå i skolan utan istället arbetade med att spruta bekämpningsmedel ute på bomullsfälten.
Den Bengaliska svälten från perioden 1943-1944 måste rankas som den största katastrofen på subkontinenten Indien. Nästan 4 miljoner indier dog på grund av en ”konstgjord” hungersnöd som skapats av den brittiska regeringen, och ändå blir det lite mer än ett omnämnande som passerar de indiska historieböckerna. I europeiska historieböcker, nämns detta överhuvudtaget inte.
Vi står inför en global nödsituation när det gäller mänskliga rättigheter och psykisk hälsa.
Indien har misslyckats då mentala institutioner snarare fungerar som avstjälpningsplatser för psykiskt sjuka istället för att arbeta proaktivt med de människor i behov av vård, menar Parul Sharma i Sydasien debatt.
Varje dag dör barn av svält i det ”moderna Indien”, och varje dag protesterar indiska aktivister för allas rätt till mat. Varje dag tas döende barn till sjukhusen där läkarna klargör att barnen lider av svår näringsbrist och att staten enligt indisk lag faktiskt måste förse dessa drabbade familjer med stöd i mat och näring.
En ung flicka vid namn Malala ber om utbildning och möter det brutala våldet i sitt hemland Pakistan. Hennes mod och vishet väcker inspiration över hela världen. Malalas mod går att se lite varstans hos Asiens döttrar.
Jag tillägnar den här artikeln till alla de organisationer som dagligen kämpar för att upprätthålla barnkonventionens artiklar för barns rättigheter. Jag hoppas även att barnkonventionen ska göras till svensk lag, så att barns rättigheter verkligen tas på allvar.
Tänk dig hur det skulle vara att tycka att rättvisa är någonting overkligt och långt från ditt eget liv, föreställ dig att inte veta vart du ska vända dig när dina rättigheter kränks. Detta är verkligheten för de flesta indier.
Du frågar därför berättar jag. ” De flesta av er tror ju att vi alla som sitter här på gatan också är födda här. Kanske några av oss men inte jag. En sak har vi alla gemensamt och det är att vi nog kommer att dö på gatan. Det finns ingen återvändsgränd, brukar jag skoja om. ”
”Häng och avrätta, skjut och lemlästa offentligt” är kraven från folket upprörda över 23-åringens våldtäkt och bortgång. Om dödsstraffet är avskräckande eller rättvist går jag inte in på här. Den stora frågan just nu är hur långt Indien har kvar för att uppnå en någorlunda rättvis mark för sina flickebarn och kvinnor?