Chadani Dyola och hennes mamma Manju Dyola arbetar som lärare för de barn som fortfarande bor kvar i området. Skolan fick se antalet elever sjunka markant efter jordbävningen, eftersom många familjer tvingades flytta tillbaka till sina hembyar uppe i bergen när deras hem förstördes.
Foto: Celia Boltes
På de myllrande gatorna i Kathmandus innerstad hörs slipmaskiner och svetsande. Ingenstans finns lugnet. Det droppar vatten från byggnadsställningarna efter nattens tunga regn. Butikerna i det turisttäta området Thamel är precis på väg att öppna för dagen. Ägarna drar upp de grå gallren och fyller gatorna med färg. De säljer vandringsutrustning, kashmirsjalar och t-shirts med tryck som ”I love Nepal”.
Jordbävningen 2015 lämnade efter sig ett land i ruiner, nästan en miljon hem förstördes i skalven. I Thamel skymtas nu få sprickor i fasaderna, kvar ligger tomma cementpåsar i varje gathörn. Men det räcker att gå precis utanför stadsdelen för att se ett övergivet ihopsjunket hus med grådaskigt gul fasad. I huset intill står en kvinna på sin balkong och hänger tvätt. Hon sneglar ner mot barnen som klättrar på högarna av bråte nedanför och ropar något kärleksfullt till dem.
Om man vågar sig tillräckligt nära det fallfärdiga huset och tittar upp genom det raserade golvet på andra våningen skymtas en tavla som hänger kvar på väggen. Det är ett bleknat familjeporträtt.
Taxin stannar utanför den stora porten in till tempelområdet i Bhaktapur. Området, som är känt för att vara med på UNESCOS:s världsarvslista, var ett av de mest drabbade i hela Nepal. Här jämnades 500 år gamla tempel med marken, och här rasade eller skadades i princip vartannat bostadshus. Det var ett lotteri.
Doften av rökelse är det första som slår en. Människornas färgstarka kläder skapar kontrast mot det brunröda teglet på alla byggnader. Det kostar 15 dollar att gå in genom porten, innanför ligger souvenirbutikerna tätt på det populära turiststråket som går mellan de olika historiska byggnaderna.
Om man sneddar in på en trång bakgata försvinner de färgstarka kontrasterna snabbt. De rödbruna bostadshusen är nästan alla under renovering. De ligger tätt, men emellanåt gapar tomheten efter ett hem som en gång stod där. Högarna med tegel har inte rörts sedan skalvet, de ligger i samma formation som de gjorde efter att de rasat samman den dagen då helvetet bröt ut.
Bakom ett hörn breder plåtskjul ut sig på det öppna fältet. De upprättades efter jordbävningen och skulle fungera som temporära skydd, men mer än två år senare har dessa skjul blivit permanenta bostäder för flera familjer. En kvinna ropar och pekar med hela armen, ”Hallå! Det där är fel håll, alla tempel ligger ditåt!”.
Grinden in till den lilla lågstadieskolan är målad turkos. Inne i ett av klassrummen väntar läraren Chadani Dyola tillsammans med sin mamma Majou. De hade tur, deras hus klarade sig relativt bra under skalvet. Men precis som alla andra sov de utomhus i två månader innan de vågade sig tillbaka in i huset.
”Vi var rädda för de stora sprickorna i fasaden, så vi bodde bara på första våningen i över ett halvår”, säger Chadani.
Många av de barn som sitter på heltäckningsmattan framför griffeltavlan hade inte samma tur. De tillhör de familjer som inte hade något kontrakt på att de ägde marken där deras hus en gång stod, därför tvingas de nu bo kvar i plåtskjulen utanför den turkosa grinden.
Chadani pekar i riktning mot bakgatan som jag kom ifrån.
– De flesta därinne kunde bevisa att de ägde marken så de har fått en liten summa pengar av staten, men det räcker inte så långt. Allt går väldigt långsamt för inga har tid att hjälpa varandra, alla måste bygga upp sitt eget hus, berättar hon.
Efter jordbävningen har Chadani och Majou arbetat hårt för att barnen i området ska få en mer dräglig vardag. Förutom deras arbete som lärare är de med och driver ett center dit Bhaktapurs barn kan komma för att leka, titta på film och få läxhjälp. Centret får inget bidrag från staten, men att det investeras i de historiska byggnaderna ute på det turisttäta torget tycker Chadani är bra.
– Om det inte finns några tempel att se så skulle inga turister komma hit, och det är viktigt för att pengarna ska komma in.
Barnen på heltäckningsmattan tittar upp mot den svarta griffeltavlan framför dem, där står både det latinska och det nepalesiska alfabetet. Ovanför tavlan hänger en bild på den nepalesiska kungafamiljen.
”De blev mördade i palatset, men det är få turister som vet att det var inbördeskrig här för bara elva år sedan”, säger Chadani.
Under hela tiden som vi pratar om jordbävningen och dess konsekvenser kan hon inte låta bli att titta på sin mamma.
– Hon har haft så mycket problem sedan den dagen. Majou tar sig mot hjärtat och fladdrar med handen i en snabb rörelse. När jag frågar henne om det går att få någon hjälp med post-traumatisk stress tittar hon frågande tillbaka.
”Vad betyder post-traumatisk stress?”
Det går inte att prata med någon i Nepal utan att de nämner jordbävningen. Den finns där alltid, i luften, i sprickorna i marken, i de raserade byggnaderna, i varje persons ihärdiga minne. Ett år efter katastrofen uppmärksammade internationella medier att inte ett enda nepalesiskt hem hade byggts upp för de biståndspengar som den nepalesiska staten fått ta del av. Istället satsades det på infrastruktur och restaurering av tempelbyggnader.
Alla som får frågan om vart biståndspengarna tagit vägen gör samma tecken. Sätter tummen mot pekfingret och drar dem mot bröstet, trycker ner dem i fickan i en symbolisk gest. Under risets högtid sådde Kathmandus invånare ris i lervällingen mellan de förfallna byggnaderna på de trånga och avgastäta gatorna mitt i centrum. Det blev ett sätt att demonstrativt visa missnöje över att så få byggnader återställts.
Megh Ranjani Rai har precis kommit tillbaka från det översvämningsdrabbade området i södra Nepal. Hon arbetar med riskreduktion och katastrofhantering för både FN och Europakommissionen. Nu sitter hon i soffan mitt emot mig på Himalaya Java café och berättar om ett land i ständig kris.
– Många tänker på jordbävningen, men vi hade också en otroligt svår blockad från Indien. Sedan så har vi en monsunperiod som tar liv varje år, berättar hon.
Det högljudda surret från cafégästerna får Megh att hoppa över och sätta sig bredvid mig i soffan. Hon tar fram block och penna och börjar skissa upp en cirkel, ritar pilar medsols längst den tunna linjen och pratar med pedagogisk stämma.
”Alla katastrofer följer denna modell, Nepal är här just nu”.
Hon drar med fingret längst med pilarna innan hon stannar på ordet ”återuppbyggnad”.
Hon citerar talesättet som myntades efter tsunamikatastrofen 2004:
”Varje katastrof måste ses som en möjlighet att bygga upp något bättre”.
När jag frågar henne hur det fungerar i praktiken tittar hon ner på pilarna i blocket innan hon svarar.
– Det är lätt att säga att vi ska se det som en ny chans, men allting tar tid. Nepal har blivit välsignat med en makalös natur, men topografin är också en ständig utmaning för oss.
Ett problem med återuppbyggnaden har varit att det skett en utflyttning av män uppe i många bergsbyar när jordbruksmarkerna förstördes. Megh berättar att flera organisationer nu satsar på att kvinnor ska lära sig byggteknik och bli drivande i återuppbyggandet av bostäder, men det går långsamt.
– Kvinnor har ingen ägande- eller arvsrätt, så det är få som är villiga att jobba hårt och riskera sin säkerhet för att bygga upp någonting som sedan inte kommer att tillfalla dem, säger hon.
Nästa steg i cirkeln som Megh ritat upp är ”rehabilitering”. Hon menar att viljan att överleva alltid kommer att vara starkast.
– De människor som bodde uppe i de mest drabbade bergsbyarna har tvingats tillbaka, för de är beroende av turisterna. De har inget val, oavsett hur traumatiserade de är.
I ett litet rum i Kathmandus norra del sitter vandringsguiden Rajendra Panta med sin familj för att äta middag. Hans treårige son Rustam springer för att hämta sin ritbok innan den traditionella nepalesiska maträtten Dal bhat hunnit fylla bordet. ”Banana, cat, house”, säger han stolt samtidigt som han pekar på de olika bilderna.
– Jag är den ende i vår familj som pratar engelska, så jag försöker lära honom tidigt, säger Rajendra.
Hans familj kommer från den lilla bergsbyn Masar, bara ett stenkast från jordbävningens epicentrum. I byn rasade alla 65 byggnaderna, inte ett enda bostadshus stod kvar. Precis som många andra flyttade Rajendra in till Kathmandu för att skaffa sig bättre arbetsmöjligheter.
Rajendra menar att alla i Nepal är skärrade efter jordbävningen, och efterskalven som följde har gjort att människor fortfarande har svårt att slappna av. Men trots skräcken hos den nepalesiska befolkningen vittnar han om att turismen äntligen återgått till hur den var innan jordbävningen.
– Det som är svårt är att staten har satsat på att utbilda fler guider, så konkurrensen om turisterna har också ökat, säger han.
Under tiden efter jordbävningen har han arbetat med många turister som inte har haft någon vetskap om vilken förödelse den orsakade. Han berättar om vandringsleden i Manaslu som är väldigt hårt drabbad; där är det fortfarande många kroppar som inte har blivit hittade efter jordskreden.
– Det finns ett minnesmärke för de personer som dog där. Men jag har varit med om att turister blivit chockade och rädda när de sett det, för de visste inte hur illa det var.
Rajendra var själv uppe på en vandringsled när jordbävningen kom, och det har satt spår även i honom.
– De första vandringarna jag gjorde efter jordbävningen tyckte jag var obehagliga, men jag har varit tvungen att vänja mig för jag behöver verkligen inkomsten, säger han.
Nu ligger hans vandringsryggsäck uppe på garderoben i det lilla rummet i Kathmandu, redo att packas så fort han får ett uppdrag.
– Människor är rädda, men jordbävningen gjorde ändå någonting bra med Nepal. Den drabbade alla, oavsett om du var fattig eller rik. Den har gjort vårt land mer vänligt, för alla förstår varandra bättre nu, säger han.
Det är inte bara lokalbefolkningen som har fått bättre sammanhållning, det politiska klimatet har också blivit bättre, menar han. Efter jordbävningen tvingades de olika partierna att samarbeta för att bygga upp landet. Att staten satsar på infrastruktur och restaurering av tempelbyggnader tycker Rajendra är bra.
– Det kommer att locka fler turister hit, och då blir det lättare för mig att försörja min familj.
Efter middagen följer Rajendra mig ut på gatan för att ropa in en taxi. Priset blir en tredjedel när han förhandlar med chauffören på nepalesiska. Bilen skumpar fram på den enda gatan som leder ut från bostadsområdet. Hit har de infrastrukturella satsningarna inte nått – det tunga monsunregnet har förstört vägen i år igen.
Väl tillbaka på de turisttäta gatorna i Thamel har det hunnit bli sen kväll. Ett rockband på den populära backpackerbaren på andra våningen spelar 4 non Blondes låt ”What’s Up”. Den kvinnliga sångaren tar i ordentligt, sjunger på felfri engelska. ”Oh my God do I pray, I pray every single day, for a revolution”.
I takt till musiken dras gallren till butikerna i området ner. Ägarna strosar hem för att förbereda sig för en ny, hektisk morgondag.
Då väntas fler turister anlända till Nepal.
• Jordbävningen inträffade den 25 april 2015 och uppmätte 7,8 på richterskalan
• Ungefär 9000 personer dog
• Upp emot en miljon hem förstördes
• 90 procent av landsbygdens hälsofaciliteter skadades
• Turistsiffran 2015 sjönk med 32 procent jämfört med föregående år
Källa: IOM Nepal
