T orsdagen den 7:e december gick halva Nepals befolkning till val. Den andra halvan av befolkningen hade redan lagt sin röst den 26 november. Nu har rösterna räknats och en vänsterkoalition har vunnit valet och störst parti blir Communist Party of Nepal – Unified Marxist Lenninist (CPN-UML).
Detta är det första demokratiska parlamentsvalet sedan inbördeskriget tog slut 2006. Kriget startade som ett Maoistiskt uppror mot ett feodalt samhällssystem som upprätthölls av ett hinduisk auktoritärt kungahus. Sedan dess har landet gått igenom en demokratiseringsprocess. Ett federalt system ska nu också införas för att decentralisera makten från Katmandu och de kulliga centrala delarna av landet som traditionellt innehaft makten.
Den nya och omstridda konstitutionen trädde i kraft 2015 efter segdragna förhandlingar och detta är det första steget in i ett demokratiskt samhälle. Nu hoppas det nepalesiska folket på politisk stabilitet.
Inför valet protesterade radikala Maoistiska grupper mot den nya konstitutionen och det demokratiska systemet och de har utfärdat attacker mot politiker och vallokaler. Det talades om att fler attacker skulle ske under valdagen den 7:e december. Turister uppmanades att stanna på sina hotell och all biltrafik i Katmandu var förbjuden för att höja säkerheten. Valet genomfördes dock utan förhinder och folk kunde lugnt gå och rösta.
I Katmandu var det god stämning på de bilfria gatorna och köerna var långa till vallokalerna. Valdeltagandet var 67 procent av de röstberättigade och enligt internationella observatörer godkänt.
Nationalism ett vinnande drag. Den vinnande vänsterkoalitionen består av de två största kommunistiska partierna CPN-UML och Communist Party of Nepal – Maoist Centre (CPN-MC). De två partierna har sedan inbördeskrigets slut rört sig in mot mitten och CPN-MC har uteslutit sina mest radikala förgreningar. De båda partierna förespråkar visserligen marknadsekonomi, men säger sig tala för de fattiga och utsatta grupperna i landet. Det som talas om den främsta vinnande faktorn för vänsterkoalitionen är deras vänliga relation till Kina och deras nationalism. Dessutom har CPN-UMLs ledare kritiserat Indien kraftigt efter deras försök att styra nepalesisk politik de senaste åren, något som uppskattades av många nepaleser.
Indien införde en handelsblockad 2015 för att protesterade mot den nya konstitutionen 2015. Blockaden lamslog Nepal, då det blev stor brist på bränsle i landet. Konflikten grundade sig att den nya konstitutionen fastställer Nepal som en sekulär stat och inte hinduisk, vilket inte uppskattades av Indiens konservativa och hindu-nationalistiska regering. Indien stöttade även folkgruppen Madhesi i södra Nepal, som har rötter i en indisk kultur och som hävdade att den nya konstitutionen diskriminerade dem.
De största konkurrenterna till kommunistpartierna var en högerkoalition där liberala Nepali Congress (NC) var det största partiet. NC grundades med det indiska partiet Indian Congress som förebild på 1950-talet och har sedan dess varit en demokratisk förespråkare. De senaste åren har partiet rört sig från sin socialliberala ideologi i en mer marknadsliberal och konservativ riktning. Partiet är fortfarande det näst största partiet i landet, men har inte lyckats konkurrera med de nu samarbetande kommunistpartierna. Främst för att de står Indien nära, och partiet har aldrig tagit avstånd från grannen i söder trots de senaste årens konflikter.
Värt att notera är också att ett nytt parti Bibeksheel Sajha Party har, med den kände journalisten Rabindra Mishra i spetsen, nått stora framgångar bland unga och välutbildade i Katmandu. Partiet hävdar sig vara meritokratiskt och är en reaktion mot den korrupta och hierarkiska politikerklassen. De säger sig vilja förändra det politiska klimatet och effektivisera det politiska systemet.
Vänsterkoalitionens vinst, tillsammans med Bibeksheel Sajha Partys framgång, är tecken på att Nepals befolkning vill se en förändring i det traditionella och konservativa samhället.
Ett land i förändring. Nepal är trots allt ett land i förändring. Mycket har hänt sedan inbördeskrigets slut men det finns många konservativa sociala strukturer som lever kvar.
Landet är fortfarande relativt isolerat i skuggan av sina två grannar Indien och Kina. Det är dessutom fortfarande ett land med stora ojämlikheter. Kastsystemet är fortfarande vid liv trots officiella förbud mot diskriminering av daliter. Landsbygden är mycket fattigare än Katmandu. Sexismen är påtaglig och de traditionella könsrollerna är svåra att rucka på.
Trots dessa motstånd är Nepal ett land i förändring. Metoo-rörelsen har visserligen inte nått landet, men fler och fler kvinnor väljer att skjuta på äktenskapet och de begränsningar det innebär. Nya lagar skrivs för att skapa ett mer inkluderande samhälle, och i och med valet kommer marginaliserade grupper få platser i parlamentet och en möjlighet att få politiskt inflytande.
Enligt den nya konstitutionen är ett kvoteringssystem infört där marginaliserade grupper har rätt till representanter i parlamentet. Kvinnor, personer med funktionshinder, diskriminerade etniska grupper och daliter har blivit tilldelade en viss procent av säten i parlamentet. De olika grupperna har kämpat för att bli tilldelade dessa platser och nu kommer de få möjligheter att göra sina röster hörd i det styrande organet.
Frågan är nu hur mycket den nya regeringen kommer att kunna genomföra. Även om vänsterkoalitionen har majoritet är statens resurser små. Nepals invånare har de senaste åren generellt sett fått en bättre privatekonomi. En stor del av landets ungdomar migrerar till Gulf-länderna för att jobba och skicka hem pengar till släkten. Det har länge larmats om en kompetensflykt och att landet tappar sin framtida arbetskraft, men det finns för få jobb i Nepal.
I och med denna ekonomi som bygger på hemskickade pengar växer det privata välståndet, men statens skatteintäkterna är fortsatt låga. Detta leder till att den privata välfärdssektorn växer men den statligt finansierade välfärden som är tillgänglig för de fattiga samhällsgrupperna stagnerar. Många samhällstjänster tillhandahålls av biståndsindustrin, internationella organisationer och frivilligverksamhet.
Om en vänsterkoalition kan vända denna trend och införliva sina löften om ett mer inkluderande samhälle återstår att se.
