Foto: Paula Lenninger

Den 2 oktober 2011 fick Soliga-folket i den indiska delstaten Karnataka laglig rätt att beträda skogen som de levt i under århundraden. Lagen i fråga går under titeln ”Forest Rights Act” och trädde i kraft 2006, men har överlag ignorerats av politiska makthavare. Syftet är att ge ursprungsbefolkningen kontroll över sina egna samhällen, makt över sin inkomst och rätten att själva arbeta för att bevara de indiska skogarnas mångfald. Det är en rätt de inte haft på mycket, mycket länge.

På 1860-talet blev Indiens skog statlig – det vill säga brittisk – egendom. I samma veva sjösattes också Forest Department, en institution som gavs auktoritet jämförbar med en polisstyrkas. Efter frigörelsen 1947 kom lagstiftningen att tappa sin betydelse som imperialismens verktyg, men kvar fanns ett departement med makt över all skog i Indien. Följaktligen är det Forest Department som har ansvaret för att verkställa Indiens naturskyddslagar. I enlighet med dessa har närmare 700 skyddsreservat upprättats landet över.

Naturskyddslagstiftningen är tydlig: Känsliga ekosystem kan inte skyddas om de samtidigt utgör hem och försörjning för människor. Naturen ska därför fredas från all mänsklig påverkan. Denna utgörs huvudsakligen av två olika faktorer. Dels hotas unika ekosystem av kommersiella krafter. Storskaliga, monokulturella jordbruk, gruvbrytning och industrier pressar ständigt på gränserna runt reservaten. Vittnesmålen om korruption inom Forest Department är oräkneliga.

Den andra faktorn som påverkar skogarna är de människor som befolkat dem sedan urminnes tider, och som i generation efter generation försörjt sig på vad skogen ger. Samlande av mat- och medicinalväxter, vildhonung och bete till djuren. Dessa diversifierade grupper av ursprungsbefolkning – som i Indien går under samlingsbegreppen adivasi eller tribes – kastades bryskt ut vid inrättandet av nationalparkerna. Tradition, identitet och kunskap blev kvar i skogarna, nu skulle de odla på nya sätt på de oftast allt för små markstycken de blev tilldelade.

Söder om Karnataka ligger staten Tamil Nadu, vars västra hörna utgörs av urskogsbeklädda berg. Dessa berg huserar en unik artrikedom, och här finner vi ett av Indiens stolta tigerreservat, Mudumalai Tiger Reserve. Förutom tigern var Mudumalai också hem åt grupper av herdefolk. De fortsatte att driva sitt mejerikooperativ även efter att reservatet inrättats, men fick till slut ge efter för Forest Departments trakasserier. Kooperativet kollapsade och människorna i området stod helt utan försörjning. Just nu försöker de kopiera Soliga-folkets framgångar med hjälp av Forest Rights Act, och precis som i Karnataka möjliggörs kampen med hjälp av lokala NGO:s.

Forest Department hävdar att adivasi-byarna tär på naturresurserna, att herdefolkets djur betar gräs som tillhör elefanterna och hjortarna. Dilemmat med att människor som svälter knappast kan förväntas prioritera naturskyddande åtgärder på bekostnad av sitt levebröd har konsekvent ignorerats. Adivasis tillhör Indiens socioekonomiskt mest marginaliserade grupper.

Indiens makthavare, vars ekonomiska självförtroende blir allt större, har ibland svårt att inse att stora delar av befolkningen fortfarande hungrar, både efter mat och efter en röst i samhället. Mot den bakgrunden blir de ekologiska hoten mot skogarna en fråga om social orättvisa och politisk ojämlikhet.

Bland indiska miljöorganisationer rasar diskussionen om huruvida Forest Rights Act utgör ett hot mot den biologiska mångfalden, eller om ekologiskt bevarandearbete tvärtom utförs effektivast i tätt samarbete med ursprungsbefolkningen. För de som lever av vad skogen har att ge, är fungerande ekosystem och en sprudlande mångfald nödvändigt för en trygg försörjning. Eller gör människan alltid ekosystemen en otjänst genom att försöka vara en del av dess kretslopp?

Om människorna i Mudumalai får rätt så innebär det en brutal statusförlust för Forest Department. Myndighetens allmakt över skogen och dess patent på naturvård har på allvar börjat naggas i kanterna. Forest Rights Act vänder därmed upp och ned på en över 100 år gammal maktstruktur. Inte undra på att implementeringen går trögt.

Om skribenten

Paula Lenninger (1 artiklar)
Paula Lenninger är sociolog och gör praktik på en miljö- och människorättsorganisation verksam i södra Indien. Hon har tidigare studerat vid Benares Hindu University i Varanasi.

Relaterade Artiklar

Klasskonflikt driver unga studenter till självmord

Kvoteringssystemet introducerades på 1950-talet i ett nyligen självständigt Indien. Systemet är fastställt i den indiska konstitutionen och har som huvudsyfte att förebygga klasskillnader. De som kvoteras in är daliter...