Indien och andra världskriget diskuteras inte ofta, åtminstone inte i Sverige. Inga slag skedde i Brittiska Indien, men landet påverkades i högsta grad. Diya Guptas bok India in the Second World War – An Emotional History visar bland annat genom brev som soldater vid fronten skrev till dem där hemma hur kriget förändrade landet.
Indiska män slogs på alla fronter i stort antal, som ett resultat av kriget uppstod en av historiens största svältkatastrofer i Bengalen och frihetsrörelsen fick extra uppsving genom kolonialmaktens krig.
Diya Gupta har skrivit en bok på ämnet med den tydliga titeln India in the Second World War. Den handlar inte om slag och kanoner utan har undertiteln An Emotional History, och behandlar brev, skönlitteratur och dikter skrivna av indier under krigsåren. Det är en bok som skildrar två andra sidor av Andra världskriget, den indiska erfarenheten men också erfarenheterna i vardagslivet hemmavid.
En av mina tidiga litterära upplevelser var Marguerite Duras roman Smärtan. Bokens skildring av väntan på överlevare från koncentrationsläger var det första perspektiven från kriget som inte var kopplade till gevär, bomber eller män. Det var alltså första gången jag läste ett kvinnligt perspektiv på kriget och från den grymma vardagen som uppstått i hemmiljö.
Gupta gör en liknande insats för oss oinformerade och för fram ett nytt perspektiv på världshistorien, även fast denna bok är mer akademisk och lite torrare i kanten jämfört med Duras berättelse. Författaren skildrar tiden genom brevväxling mellan soldater på fronten och de som är hemma i Indien, genom skönlitteratur och poesi. Det ger en bild av krigets konsekvenser i hemlandet och vilka känslor som uppstod, som i slutändan ledde till samhällsförändring och upplösningen av kolonialmakten.
Ett flertal frihetsrörelser i olika skepnader skakade redan innan andra världskriget det imperialistiska styret. Massakern i Amritsar 1919, där en fredlig demonstration slutade med eldgivning in i en folkmassa, var en tidig gnista för ett fritt Indien. Under kriget initierade Mahatma Gandhi och den blivande premiärministern Jawaharlal Nehru den inflytelserika Quit India Movement, en rörelse som var en reaktion på hur Indien blev indraget i britternas krig.
Det fanns ett stort motstånd i att delta i britternas krig, då kriget var ett uttryck för europeisk nationalism. Många indiska intellektuella stöttade kriget då de på ett ideologiskt plan såg en nytta i att stoppa den fascistiska framryckningen. Samtidigt gick också fascismens och imperialismens förtryck hand i hand på många plan, och därmed fanns en dubbelhet i stödet till kriget i Europa.
I Burma till exempel förekom det myteri mot den brittiska armén och indier anslöt sig i stället till den japanska armén, då de sågs som en kraft som stod upp mot väst och britterna i Asien. Det resulterade bland annat i vad som kallas The Red Fort Trials efter kriget, där tre ledare inom den indiska armén ställdes till svars för landsförräderi. De försvarades av Nehru och fick politisk sprängkraft i den sista fasen av frihetsrörelsen.
Många indier tog värvning i armén och indiska soldater hade betydande roll på flera fronter, framför allt i Nordafrika i slagen mot Rommels Panzararmee. Ungefär 31 000 indiska soldater anlände till Mellanöstern från och med 1941 och inte mindre än 700 000 indiska soldater stred i Burma i kampen mot Japan.
Gupta påpekar att indiska soldater var officiellt frivilliga, men de hade ofta ingen val. Det var svåra ekonomiska tider, och som soldater fick de mat och lön och behövde heller inte belasta familjens hushåll under en period.
Något som författaren ofta återkommer till i boken är svältkatastrofen i Bengalen 1943, då det uppskattas att omkring tre miljoner människor omkom. Katastrofen är fortfarande ett djupt sår i den indiska historien och Gupta lyfter fram hur den skildrades i både poesi och brev till soldater på fronten. Detta var ytterligare en händelse som ökade missnöjet mot kolonialmakten och eldade på frihetsrörelsen ytterligare.
Det var en direkt konsekvens av kriget och brittisk politik. Efter torka och dåliga skördar i jordbruksområdet Bengalen, numera indiska delstaten Västbengalen och västra Bangladesh, åren innan var tillgången till mat låg 1943. Detta i kombination med krisekonomins inflation och ökade levnadskostnader gjorde att miljoner av människor inte hade möjlighet att skaffa sig nog med mat och svälten var ett faktum.
Den brittiska regeringen ville heller inte skicka matreserven till Bengalen då strider med fienden Japan skedde i närliggande Burma. Om japanerna skulle avancera till Bengalen skulle de då få tillgång till mat, så faktum är att ris skeppades därifrån under svälten.
Dessutom förstördes infrastruktur, som båtar och vägar, för att förhindra att den japanska armén skulle kunna röra sig vid en eventuell invasion. Detta gjorde att de lokala mattransporterna försvårades.
Det var givetvis många som fick bevittna förödelsen men vissa personer vittnade även om den i poesin, bland annat Muriel Wasi och Tara Ali Baig. Två högutbildade kvinnor som hade möjlighet att resa runt i Indien och fick se svälten med egna ögon.
Wasis subtila och viktorianskt inspirerade dikt To India tar upp kolonialismens civiliserade blick på Moder Indien som vänder sig bort och kvinnors plågade och hungrande hjärtan. Det är en dikt som tar ett större grepp om kolonialismens påverkan.
Baigs mer rättframma Bengal Famine, 1943 skräder inte orden på samma sätt.
Cities paved with bones
And dying hands…
Pass them by.
Leave them in rags.
Svälten skildras i Baigs dikt genom trasiga kroppar och en hopplöshet. Hon var en del av Women’s Auxiliary Corps och jobbade med hjälpinsatser under krisen och fick således se mycket lidande. Båda dikterna ger en bild av tiden och den frustration och förtvivlan som uppstod, givetvis ur ett privilegierat perspektiv och inte som direkt utsatt för hungern.
Nationalskalden Rabindranath Tagore, född i Calcutta och belönad med Nobelpriset i litteratur 1913, fick som tur var inte uppleva svältkatastrofen i hans älskade Bengal då han gick bort 1941. Däremot var kriget i sig nog för att han skulle tappa tron på mänskligheten. Författaren hade stark tro på den internationella liberalismen och när nationalismen växte starkare och starkare runt om i världen steg mörkret även hos honom.
Gupta tar upp Tagores sista texter som var essäer kring världstillståndet och blev översatta postumt till engelska i samlingen Crisis in Civilisation samma år som han gick bort. Det är en mörk syn på västvärldens girighet som han ansåg ledde fram till krigets barbari. Kriget nämns inte direkt utan Gupta menar i stället att texten är en uppgörelse med Europa och hur han tappat tron på dess civilisation och kultur
India in the Second World War är en intressant bok och som denna text antyder har den med många infallsvinklar på krigsåren. Dessutom ger den en intressant inblick i indiskt kulturliv och landets intellektuella strömningar under kriget. Mycket finns att lära om denna turbulenta tid i Indien och i den anti-koloniala historien.
Bokens undertitel – An Emotional History – tar ett brett grepp om historieskrivningen, men lyckas bara skrapa på ytan. Det är en inblick i krigets fasor på hemmafronten och de känslor som följde. Dikter och skönlitteratur från ett skärrat folk blir starka med världsläget som fond och skapar en förståelse för de anti-koloniala rörelsernas möjligheter och framgångar.
Mer om | Diya Gupta
På sin webbplats skriver Diya Gupta om sin forskning och i filmen nedan ger hon en kort introduktion till boken: