Kring månadsskiftet februari/mars i år gick fem indiska delstater till lokalval. Av valen i Uttar Pradesh, Goa, Manipur, Uttarkhand och Punjab sticker Uttar Pradesh ut som extra intressant. Inte bara för att denna folkrika delstats val utgör världens till röstberättigade räknat största val på subnationell nivå, utan också för att valet medialt kommit att betraktas som ett lackmustest för Kongresspartiets chanser inför det nationella parlamentsvalet 2014.
I Uttar Pradesh, som en gång i tiden var ett starkt fäste för Kongresspartiet, har makten den senaste mandatperioden legat hos den kontroversiella delstatsministern Mayawati och hennes parti BSP. BSP representerar i första hand lågkastiga och andra utsatta grupper i samhället, vilka – jämfört med landet i stort – är överrepresenterade i den fattiga men folkrika staten UP. Inför delstatsvalet valde Kongresspartiet att satsa stort. Partiets påkostade kampanj inleddes redan i november förra året och leddes av Rahul Gandhi: släkten Nehru/Gandhis självskrivne kronprins.
Rahul Gandhi föddes i Uttar Pradesh 1970. Hans pappa var Rajiv Gandhi – Jawahar Lal Nehrus barnbarn, Indira Gandhis son och sedermera själv landets premiärminister. Hans mor är Sonia Gandhi, som sedan Rajiv mördades 1991 axlat manteln som den politiska dynastins överhuvud och som varit ordförande för Kongresspartiet sedan 1998.
Det är ingen överdrift att säga att Rahul föddes med silversked i mun. Han gick på Indiens bästa skolor och skickades till USA för att studera ekonomi. 2004 återvände Rahul till Indien och förklarade sin ambition att kandidera till parlamentets underhus – Lokh Saba. Han ställde upp till val i Amethi i Uttar Pradesh – samma valkrets som hans far en gång representerat – och tog föga förvånande plats i parlamentet. Redan nu började spekulationerna om Rahul som en framtida ledare. En förlorad son och efterlängtad kronprins hade återvänt till moderlandet!
Inför valet 2009 var Rahul Gandhi varm i kläderna. Han hade inte bara hunnit klara av en mandatperiod som parlamentsledamot, han hade också tagit plats vid sin moders sida i Kongresspartiets högsta ledning. I medierna spekulerades det vilt i huruvida den unge politikern skulle efterträda den åldrande premiärministern Manmohan Singh vid en eventuell valseger.
Kongresspartiet vann valet 2009, men Singh fortsatte att leda landet. Till mångas förvåning bereddes inte plats för Rahul Gandhi i regeringen. I stället deklarerade han att han skulle ägna den kommande mandatperioden åt att bedriva kampanj och träffa väljare. Det som på svenskt politikerspråk har kommit att kallas att ”lyssna in”.
Även om ”valet” att inte ingå i regeringen förvånade många väljare, var analytikerna eniga om logiken i hans handlande. I sin roll som kampanjledare och ansikte utåt skulle Rahul Gandhi inte bara kunna etablera en stabil plattform för sitt personliga varumärke, han skulle också fortsätta att odla bilden av sin familjs särställning. Det finns bara en ministerpost som är god nog åt en Nehru/Gandhi, och det är posten som premiärminister.
Politiskt sett har Rahul Gandhi från tid till annan uppfattats stå för en vänstersväng jämfört med Narasimha Raos och Manmohan Singhs omfattande liberaliseringsprogram. Rahul Gandhi talar hellre om människor än om tillväxt, men har svårt att sudda ut den image av välbeställd, västerländsk akademiker som vilar över honom. Utmaningen har – cyniskt uttryckt – inte legat i att tala till den ständigt växande medelklassen då den i alla fall antas inta sofflocket på valdagen, utan i att nå samhällets bottenskikt. Den traditionella målgruppen för Kongresspartiets demokratiska socialism, och den målgrupp som i stater som Uttar Pradesh i allt högre utsträckning röstar på nischade partier som Mayawatis BSP.
Bortsett från sporadiska retoriska utsvävningar, rasslar Rahul Gandhis idétunnor tomt. Han presenterar sällan några faktiska politiska förslag, svarar sällan på frågor från journalister och deltar sällan i debatter. Direkt efter valet publicerade nyhetsmagasinet Outlook India en lista på 25 frågor som han borde svara på. Listan avslutades med frågan “Tycker du inte att landet har rätt att få veta vad du tycker om viktiga politiska frågor?” – vilket är signifikativt för en växande frustration över hans brist på besked.
Inför det nationella parlamentsvalet 2014 är Rahul Gandhi Kongresspartiets självklare premiärministerkandidat, och frågan på allas läppar är huruvida han kommer kunna attrahera samhällets olycksbarn. Det är mot den bakgrunden valet i Uttar Pradesh är så intressant. Uttar Pradesh är, med sina 200 miljoner invånare, Indiens folkrikaste delstat och en av de absolut fattigaste.
Men trots Rahul Gandhis intensiva kampanjande, deltagande i över 200 valmöten och landsbygdsturnéer gjorde partiet ett katastrofval i UP. Samajwadi Party – ett annat regionalt parti – tar över makten i delstaten. BSP har tappar en stor del av sina anhängare och är fortfarande det näst största partiet, följt av det moderat hindunationalistiska partiet BJP. Rahul Gandhi och Kongresspartiet lyckades alltså bara åstadkomma en föga smickrande fjärde plats. Partiet var visserligen inte större i det föregående valet, men mot bakgrund av ”Kronprinsens” massiva kampanj måste fjärdeplatsen ändå ses som en tung prestigeförlust.
Men hur stor del av valkatastrofen skall egentligen tillskrivas Rahul Gandhi? Själv har han tagit på sig hela ansvaret, och står beredd att bära hundhuvud. Men en stor del av förklaringen till Kongresspartiets uteblivna framgångar ligger troligen snarare i det allmänna missnöjet mot regeringen Singh. Den senaste tidens korruptionsskandaler har kastat en mörk skugga över kabinettet, och det krävs nog mer än en karismatisk informell ledare för att förändra den bilden.
När de negativa kampanjvindarna blåser som hårdast i valrörelsen 2014, däremot, lär Rahul Gandhi stå redo att tala om korruptionsbekämpning med en trovärdighet som ingen minister i den nuvarande regeringen kommer att kunna uppbåda – av den enkla anledningen att hans fristående position gjort att han inte dragit med när drevet gått mot regeringen. Tillåts han då att göra det i egenskap av formell ledare ökar chanserna att väljarna faktiskt tar de stora orden om förändring på allvar. Det bor en djupt rotad önskan om genuin förändring och föryngring av politikerkåren i de indiska väljarnas medvetande.
Ett annat orosmoln på familjen Nehru/Gandhis himmel ligger i att man misslyckats kapitalt i Amethi, släktens hemvalkrets. Den förlusten är svår att förklara med annat än att det inte längre räcker med att ha rätt efternamn för att vinna ett indiskt val. Fattiga och lågutbildade väljare har länge attraherats med löften om mat, pengar och radioapparater snarare än med genomtänkt politik, och efternamn har setts som en garanti för ett tryggt styre.
Men utbildningsgraden i Indien stiger snabbt. Fler går i skolan och lär sig att läsa och skriva. Fler får tillgång till information genom mobiltelefoner och datorer. Fler skaffar sig en högre utbildning. Fler har en dräglig levnadsstandard. Snart kanske politikerna inser att de måste börja prata om idéer och visioner.
